Reimers – svensk slavhandlare

Del 4 av 5 i serien Slaveriprofitörer

Familjen Reimers är en av de svenska borgarfamiljer som tjänat pengar på slaveriet härstammar ursprungligen från Norrköping där man var handlare i flera generationer på 1600- och 1700-talen. Peter Reimers (1699-1754) och Brita Wallman (1707-53) fick mellertid två söner som skulle komma att ta sig bort från födelsestaden. Den äldre av dessa, Anders Reimers blev grosshandlare, rådman och riksdagsman. Den yngre, Lars Reimers, blev också framgångsrik grosshandlare och direktör. Han blev mycket rik, bland annat på slavhandel.

Lars Reimers P:son (1738-1811) var en av direktörerna i det år 1786 bildade Svenska Västindiska Kompaniet som skötte om den svenska slavhandelskolonin S:t Barthélemy i Västindien. 10 resor med svenskägda slavskepp är kända. Två av dessa ägdes med säkerhet av firman Röhl & Hansen, som också var kompaniets representanter på ön. Lars Reimers blev en rik man genom sitt ägande och sin tjänst i Västindiska kompaniet. Bland annat genom slavhandel, handel med socker producerat på slavplantager och genom att S:t Barths fungerade som frihamn och smuggelcentrum under det US-amerikanska frihetskriget. Han deltog själv direkt i slavhandeln och hade egna slavtransportfartyg:

Konsekvensen av att regeringen i Stockholm håller på fel häst och av handelns allmänna nedgång som en följd av oroligheterna blir att det Västindiska Kompaniets representanter på ön beslutade sig för att på egen hand utrusta två egna fartyg: Zumbic och Stockholm för slavexpeditioner till Afrika. Röhl & Hansen fick dock inte direktionen i Stockholm att officiellt bli delaktiga i dessa expeditioner även om man föreslog delade omkostnader och vinst. I ett svar skriver direktionen att intressenterna i kompaniet inte ville befatta sig med företaget.

Hildebrand påtalar att den första bolagsstämman i kompaniet hölls först 1794 och att  direktionen vid detta tillfälle inte kunde känna till vad intressenterna ansåg. Hon menar att förklaringen är att ”man handlat av hänsyn till en viss aktieägare nämligen den nyblivne, omyndiga kungen.” Men expeditionen blir av och Röhl & Hansen samarbetade under tiden med grosshandlare och handelsmän i Stockholm bland andra Lars P:son Reijmers som satt i direktionen för Kompaniet och som också gav handelshuset i uppdrag att sälja hans personliga slavar.

Även om det gång på gång varit tydligt var Sverige stod i slavfrågan så skedde under 1791 en omsvängning i retoriken. Hildebrand frågar sig: om det vore så att man inte ville att kronprinsen Gustav Adolf – som var kompaniets störste aktieägare – skulle befläckas av denna handel – varför förteg man då detta humanitära motiv?

Hennes svar och förklaring är att kompaniet inte kunde moralisera över slavhandeln i samma andetag som man gav Röhl & Hansen i uppgift att sälja bland annat Reijmers egna slavar. En annan teori till att Sverige säger nej till slavexpeditioner är att slavfrågan i början av 1790-talet hade börjat få verklig genomslagskraft i brittisk politik.

[…]

Intressant är vad som sker när Röhl & Hansen i maj 1794 begär fribrev för skeppet Zumbic av Kungl. Maj:t för en slavexpedition. Frågan hänskjuts först till Kommerskollegium som hörde med direktionen för Västindiska kompaniet som i sin tur bad grosshandelssocieteten och rederierna i Stockholm uttala sig. Deras utlåtande blir negativt. Man tog ställning mot slavhandeln. De svenska rederierna skrev att denna handelsgren ”var ovärdig” och till detta  anslöt sig också kommerskollegium som i sitt avslag skrev att det fanns skäl att befara att Röhl & Hansens handelsexpeditioner till den afrikanska kusten ”kunde stadna blott i den för upplyste nationer så förhatelige slafhandeln.”

När frågan återvände till Kungl. Maj:t i konselj inför hertig Karl så biföll man avslaget. Här finns för första gången de humanitära argumenten uttryckta av inte bara kommerskollegium, rederierna i Stockholm utan också av konseljen. En person opponerade sig dock mot beslutet och menade att Röhl & Hansen endast ville uppfylla den önskan som uttryckts i direktiven för S:t Barthelemys förvaltning och inleda den handel med slavar som där uttryckts – varför deras ansökan borde beviljas.

Oavsett detta avslag fortsatte Röhl & Hansen med slavhandeln även efter det att de hade nekats fribrev. Firman hade en egen slavbod på Östra Strandgatan i Gustavia – där de slavar som inte kunde säljas på ön såldes vidare till Kuba och andra Västindiska öar – samt egna slavfartyg. Bland annat användes slupen Stockholm för att transportera slavar som ankommit med Reijmers fartyg vidare till Havanna och de danska öarna. Fredric Hansen var också Västindiska kompaniets representant på S:t Barthélemy och Hildebrand menar att han i början på 1790-talet hade en årlig omsättning på en halv miljon piastrar från denna slavhandel.

Röhl & Hansen ägdes av Jacob Röhl och Fredric Hansen. Sannolikt var de kusiner då Elias Röhl (1716-1796) var gift med Mari Hedvig Hansen (1719-82).  Jacob Röhl återvände till Stockholm vid 39 års ålder, gifte sig och fick dottern Maria Röhl (1801-1875) som var konstnär.

1797 köpte Lars Reimers Kilafors bruk i Gästrikland tillsammans med svågern Karl-Gustav Netzel för att några år senare bli ensam ägare. Vid hans död övertogs bruket av änkan. 1818 blev Johan Henrik Peterson, gift med en brorsdotter till Lars Reimers delägare. Lite senare tog denne in gävleköpmmannen P.C. Rettig som delägare varefter bruket övergick i den släktens ägo.

Han var gift med Jeanne (eller Johanna) Gother, syster till affärskvinnan Caroline Gother (1761-1836) som också blev Lars och Jeanne Reimers arvtagare. Dessa två var döttrar till Engelbert Gother som dog bankrutt år 1775. Genom arvet från paret Reimers blev Caroline Gother en av Sveriges rikaste personer. Engelbert Gother (1708-75) var son till Engelbrecht Gother och Elisabet Dotheen och var gift med Maria Elisabeth Bedoire (1726- 1783), dotter till Frans Bedoire (160-1742), en av de ursprungliga direktörerna i Ostindiska kompaniet. Engelbert Gother var bl.a. direktör för Rörstrands porslinsfabrik och var talman vid riksdagen i Norrköping 1769-1770. Han ärvde Kristinehovs gård på Södermalm av sina föräldrar.

Lars Reimers var som redan nämnt, yngre bror till Anders Reimers (1727-1816). Anders Reimers som var en stor fastighetsägare och fastighetspekulant var en tid också chef för Spinnhuset på Långholmen och har gett namn åt Reimersholme i Stockholm såsom ägare till malmgården Reimersholm. Han var också rådman, riksdagsman och grosshandlare. Bröderna Reimers var bägge två medlemmar i Frimurarorden i likhet med många andra i deras släktkrets.

Efter att Anders Reimers dött övertogs malmgården som fideikommiss av svärsonen Johan Henrik Peterson (1798-1845), gift med Lovisa Reimers, som också övertog Kilafors bruk efter Lars Reimers änka år 1818. Peterson kom dock aldrig att bo på Reimersholm utan istället bosatte sig Anders Reimers dotter Sophia Wilhelmina Reimers (gift Kemner) där. Fideikommisset upplöstes vid hennes död. 1858 sålde huvudelen av Reimersholm till Gustaf Fredrik Richter och nåt år senare också resten. Anders Reimers ägde också Hägerstens gård vilken även den övertogs av Johan Henrik Peterson.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Powered by Qumana

Köp boken ”Släkten, pengarna och Caroline Gother”, 149 kr hos Adlibris

Series Navigation<< Arfvidsson – bräd- och sillexportör från Marstrand och Göteborgaf Ugglas – politiker och godsägare >>
About these ads