Levantiska kompaniet – russin, fikon, korinter och slavar

Levantiska kompaniet var ett kompani av samma typ som Västindiska kompaniet och Ostindiska kompaniet. Det var ämnat att gynna och uppmuntra handel mellan Sverige och nåt visst område och den del av den politik som fördes under 1700-talet, speciellt under de tider då hattpartiet dominerade Sverige.

Det Levantiska kompaniet skapades som ett monopolföretag för att handla i östra Medelhavsområdet. Av olika skäl blev det i stort sett inget av monopolet. Så mycket handel blev det inte heller i kompaniet som får betrakats som ett misslyckande. 1738-1756 utsände kompaniet sammanlagt 14 fartygsexpeditioner till Smyrna (Izmir) i Turkiet.

Levantiska kompaniet existerade 1738-1756 och hade också en representant i Smyrna (dagens Izmir i Turkiet) i det Osmanska riket mellan 1747 och 1761, Christian Hebbe d.y. (1727-95). Sannolikt fungerade han som svensk kontaktman i Smyrna även för andra handelsmän och bolag under denna tid. Bolaget hade sannolikt även innan dess en representant i Smyrna.

Levantiska kompaniet hade också en representant i Istanbul. Den som representerade bolaget där var Christian Hebbe d.y.: svärfar, Asmund Palm som tycks ha varit kvar på platsen så sent som 1773.

Sannolikt är att dessa svenska köpmän i Smyrna och Istanbul, kanske även Levantiska kompaniet i sig deltog i den handel med slavar som förekom och som i stor utsräckning omfattade vad vi idag skulle kalla trafficking. På den tiden handlade det om försäljning av kvinnor till den osmanske sultanen och andra rika män.

Familjerna Hebbe och Clason var delägare i Det Levantiska kompaniet, förmodligen tillsammans med fler andra närstående och rika familjer inom skeppsbroadeln, exempelvis Schön, Hahr, Grill,  Plomgren, Lefebure och Küsel. Thomas Plomgren (1702-54) var direktör i Levantiska kompaniet från 1738 och det var också Claes Grill (1705-67). handelshuset Grill var ett av svenska handelshus som hade störst verksamhet i medelhavsområdet vilket innebar att man också var en stor importör av salt. Redare från Uddevalla var också flitiga när det det gällde handel på Medelhavet. Staden var på 1700-talet Sveiges tredje sjöfartsstad efter Stockholm och Göteborg och handlade i huvudsak med Västeuropa och Medelhavsområdet.

Kända delägare i Levantiska kompaniet var Gustaf Kierman, Claes Grill, Johan Clason, Michel Hising, Hindrich Schröder, Samuel Worster, Anders & Thomas Plomgren och Jacob Buckau.

Av allt att döma verkar det alltså om om en stor del av den så kallade skeppsbroadeln samt redare och handelshus i Uddevalla tjänade en del pengar på att köpa och sälja kvinnliga sexslavar:

Destinationsort för de svenska fartygen var oftast Smyrna (Izmir i dagens Turkiet) men också Konstantinopel (Istanbul). Fartygen var vanliga handelsskepp, som vid sidan av annan last också fraktade människor.

Ett av de svenska slavskeppen var jakten ”St Erick”, under befäl av en Petter Ström. Enligt skeppslistan lämnade fartyget Tripoli den 4 april 1748 med enbart ”negrer” i lasten. Ett annat svenskt fartyg, briggen ”Amila”, seglade från Tripoli den 25 november 1758 med ”barlast och ett stort antal Negrer”.

Tripoli var vid den här tiden en del av de så kallade Barbareskstaterna (Alger, Tunis och Tripoli), vilka formellt lydde under den osmanske sultanen i Istanbul men i allt väsentligt var självständiga. Den huvudsakliga inkomstkällan var sjöröveri och slavhandel, och just Tripoli var länge den dominerande transithamnen för slavhandeln med Levanten, det vill säga östra delen av Medelhavet.

Slavarna hämtades från söder om Sahara och transporterades under brutala former genom öknen upp till Tripoli. Därifrån skeppades de vidare sjövägen till Levanten, nästan uteslutande på europeiska fartyg.

Omfattningen var blygsam i jämförelse med slavhandeln över Atlanten till Amerika, och som mest handlade det om cirka 2?000 personer per år.

En stor del av transittrafiken gick under fransk flagg, men från början av 1740-talet och några decennier framåt var också svenska fartyg involverade i slavtransporterna.

Sverige hade vid denna tid hyfsat vänskapliga förbindelser, i alla fall tidvis och med en del av barbareskstaterna och det var relativt ovanligt att svenska fartyg i Medelhavet angreps och kapades av sjörövare från Nordafrika. Vänskapliga färbindelser uppnåddes i huvudsak genom att betala skyddspengar (tribut) till härskarna i barbareskstaterna. Sverige hade bland annat konsulat i Tripoli och Alger. Men det förekom och därflör eskorterades svenska skepp ofta av örlogsfartyg och färdades i konvojer:

Genom rena piratdåd, överfall på enstaka fartyg, bortsnappande av främmande länders sjömän som sedan hölls i slaveri, kidnappning av västerlänningar som frigavs mot furstliga lösensummor och en rad andra aktiviteter gjorde de nordafrikanska staterna Medelhavet osäkert. Mer än en europeisk nation fick förödmjuka sig och sända lösensummor, eller till och med betala kontinuerliga tributer för att fartygen på medelhavsrutterna skulle lämnas i fred.

[…]

Sverige var ett av de drabbade länderna och år 1724 bildades ett särskilt konvojkommissariat som skulle organisera gemensamma färder för svenska fartyg i Medelhavet och på den vägen söka öka deras säkerhet. Dessa svenska konvojer eskorterades av fartyg ur den svenska örlogsflottan och brukade samlas i Kattegatt, innan fartygen i samlad formering seglade till den italienska västkusten. Vid sidan av denna mera kraftfulla politik, försåg Sverige härskarna i Barbareskstaterna med värdefulla gåvor, medan svenska konsuler placerades i de viktigaste nordafrikanska städerna i ofta fåfänga försök att använda diplomatiska medel. De svenska försöken att köpa fartygen fri passage misslyckades, precis som för de flesta andra europeiska länder.

Konvojerna samlades vid Marstrand där örlogsfartygen i konvojverksamheten var stationerade. En av de svenskar som blev tillfångatagen och fick tillbringa en tid i fångenskap var Alexander Küsel (1710-92) att ägna sig åt handel, men blev på en sjöresa tillfångatagen av sjörövare och förd till Alger där han en tid var slav. Efter att han blivit fri var han handelsman i Lissabon, Riga och Wenden. l

Vid upplösningen uppgavs av Levantiska kompaniets företrädare att aktiesumman utgjorde 600,000 dal. kmt (400 aktier à 1,500 dal.) och skulderna 299,418 dal. kmt, tillsammans 899,418 dal., tillgångarna var  813,897 dal. Bristen på  85,521 dal. kmt ville ägarna till kompaniet ha ersättning för och dessutom vill man ha  6 proc. ränta under 4 1/4 år på aktiekapitalet på grund av att det var några år kvar på monopolrättigheterna man fått av staten. Kravet på ränta drogs dock snart tillbaka. Sekreta utskottet (det som i praktiken var regeringen under Frihetstiden) antog detta förslag, bolaget upplöstes och oktrojen (rätten till monopol) återtogs.

Kompaniet exporterade under sin existens i huvudsak järn och stål (25,030 skpd), mässing (121 skpd), koppar (44 skpd), krut (1,610 centner), bräder (365 tolfter), gråverk (2,302 timmer), mårdskinn (2,723 st.), rävskinn (8,891 st.), spik (för 17,000 dal. smt), vävnader (för 3,500 dal. smt) samt åtskilliga andra artiklar i mindre mängd. Införseln utgjordes av russin, fikon och korinter (sammanlagt 1,800,000 skålp.), bomull (513,590 skålp.), bomullsgarn (107,400 skålp.) samt kaffe, galläpplen, anis, silke, risgryn m. m.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Levantiska kompaniet, Hebbe, Küsel, Christian Hebbe d.y., Asmund Palm, Thomas Plomgren, Claes Grill, Grill, Plomgren, Hahr, Skeppsbroadeln, Slaveri, Skeppsbroadeln, Barbareskstaterna, Tripoli, Alger, Smyrna, Istanbul, Sjörövare, Pirater, Salthandel, Slavhandel, Trafficking, Ekonomi, Historia

Tags: Levantiska kompaniet, Hebbe, Küsel, Christian Hebbe d.y., Asmund Palm, Thomas Plomgren, Claes Grill, Grill, Plomgren, Hahr, Skeppsbroadeln, Slaveri, Skeppsbroadeln, Barbareskstaterna, Tripoli, Alger, Smyrna, Istanbul, Sjörövare, Pirater, Salthandel, Slavhandel, Trafficking, Ekonomi, Historia

Powered by Qumana