Christian Arfvidsson och sillen

Del 22 av 26 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Christian Arfvidsson, senare Christian Arfvidsson & Söner, var fram till att firman fick problem år 1786-87, den största järnexportören i Göteborg med omkring 40% av den totala järnexporten. Firman var också en av de större brädexportörerna och sillexportörerna samt dessutom en av de större spannmåls-, salt- och sockerimportörerna i Göteborg.

En anledning till att Arfvidsson fick problem 1785-87 var de spekulationer och det fiffel som Carl Söderström ägnade sig åt. Fiffel som fick det stora handelshuset Sahlgren & Alströmer att gå i konkurs och som också nästan sänkte Christian Arfvidsson & Söner. Andra anledningar till rpoblemen var att det US-amerikanska frihetskriget liksom det brittisk-nederländska kriget upphörde och att britterna sänkte skatten på te vilket gjorde tesmuggling olönsam.

Det socker Arfvidsson importerade kom från England och Holland, men ursprungligen i huvudsak från Västindien. Sockret gick sannolikt till svågern Niclas von Jacobsons sockerbruk. Saltet som importerades kom huvudsakligen från Italien (2/3), med resten från Portugal. Importen av salt var relativt liten innan sillfisket kommit igång, men ökade sedan snabbt. 1752 importerade Arfvidsson 380 ton, 1760 780 ton, 1770 2 620 ton och 1777 2 010 ton.

När det gäller sillen så stod firman för 10-20% av exporten från Göteborg under perioden fram till 1787. År 1770 exporterade Arfvidsson 10 495 tunnor sill, 14% av den totala exporten från Göteborg samma år. Av detta gick 4 241 tunnor till Cork, 2 024 till Medelhavshamnar, 1 410 till Riga, 1 200 till Hamburg och 420 till Västindien. Det som såldes till Cork gick sannolikt vidare till Västindien då Corks vitkigaste funktion som hamnstad var som omlastingsplats för varor till Västindien. I Västindien användes den salta sillen som föda till slavar på sockerplantagerna.

Genom exporten av sill till Västindien blev Arfvidsson också intresserad av att bedriva annan verksamhet, däribland på en svenska kolonin S:t Barths dit han skickade en grupp med släktingar år 1785:

Paul Gustaf Teuchler hade av Christian Arfwidsson fått uppdraget att etablera ett Arfwidssonskt handelshus på S:t Barthélemy!

Uppstartningen avsågs ske baserat på den ekonomiska tillgång, som skeppslasten i sig innebar. Värdet uppskattades till 3 500 Pund Sterling. Därutöver, som det framkom senare, ansåg sig Teuchler med Christian Arfwidssons goda minne ha öppen och obegränsad kredit på banker i såväl Amsterdam som London. Med dessa gedigna förutsättningar borde det göteborgska handelshuset snabbt bli en ny och livskraftig tillgång i det Arfwidssonska handelsimperiet!

Den 6 maj 1785 bildades också tillsammans med den 25-årige Joseph Schürer ”Teuchler & Schürer & Co”. ”Co” avsågs bädda för, som det senare framkom, ”Arfwidsson & Söner´s framtida entré i företaget. Skeppets varor lossades i Gustavias hamn, returfrakt ordnades och ”Fred och Ymnoghet” kunde anträda återresan i juli med styrman Andersson som kapten. Handelshuset inköpte slupen ”Speedwell”. Affärerna hade inte utvecklats väl, medhavda varor var inte alltför lättsålda, returlasten hade kostat slantar och man hade fått draga en och annan växel för finansieringen! Teuchler och förmodligen de unga bröderna Eckerman låg ute i karibiska sjön mest hela tiden med Speedwell i försök att sälja varor och skapa affärskontakter.

Det hela avlöpte emellertid inte så bra, anledning var att växlar utställd med arfvidsson som garant protesterades på grund av fiffelaffärer och misstänkt svindleri i Sverige där Arfvidsson på olika sätt ansågs ha hjälpt fifflaren Carl Söderström. Arfvidsson & Söner samt Niclas von Jacobson hade dessutom konkreta planer på egen slavhandel:

Några köpmän (bla Niklas von Jakobsson) i Stockholm under handelshuset Arfwidsson & Sönder begär 1782 att få tillstånd att för firmans räkning få exportera slavar till Västindien. Planen var att med handelshusets fartyg avgå med franska varor till Mauritius (Isle de France) och sedan till kusten utanför Moçambique där man skulle lasta slavar som sedan kunde tas för försäljning till Västindien. Den svenska regeringen gav dock inte sin auktorisation vid det tillfället men uppmanade däremot köpmännen att på egen hand (och risk) driva en sådan handel.

Men åter till Sverige och sillen. Christian Arfvidsson & Söner var några av de första att sata på insaltning av sill för export och hade mycket tidigt ett salteri inne i Göteborgs stad. Detta salteri var det största som fanns inne i Göteborgs stad och drevs tillsammans med löjtnanten och stadsarkitekten Carlberg. Även i Masthugget hade Christian Arfvidsson & Söner tidigt ett sillsalteri. 1772 köpte den Arfvidssonska firman också Röda Stens sillsalteri och trankokeri i Klippan från Johan Cahman. Delägare i det verket var också Magnus Ahlrot och von Gegerfelt. På 1770-talet anlade Arfvidsson & söner också Wettersviks sillsalteri på Hisingen. Längre ut på Hisingen ägde Arfvidsson & Söner Strömsunds salteri och trankokeri på Stora Tumleheds ägor, detta såväl 1787 som 1797. Christian Arfvidssons son Niclas Arfvidsson ägde själv Lilla Rörholmens skärgårdsverk utanför Toftahalvön i nuvarande Kungälvs kommun. Det var ett salteri kombinerat med ett trankokeri med 12 kittlar.

På grund av krisen i den Arfvidssonska handelsfirman från mitten av 1780-talet var produktionen vid firmans sillsalterier och trankokerier låg eller obefintlig under slutet av 1780-talet. Vid Wettersvik tycks den helt ha legat nere fram till 1792. Efter att Christian Arfvidsson dött år 1799 tycks större delan av firmans kvarvarande sillverksamhet ha avvecklats och Niclas Arfvidsson kom istället att ägna sin tid åt de järnbruk han hade intressen i. 1803 ägdes Lilla Rörholmen av P.B. Hammar i Göteborg och 1806 såldes Röda Sten till G.B. Santesson & Söner. Wettersvik tycks ha lagts ner i samband med Christian Arfvidssons död.

Av den svenska exporten av saltad sill på 1760-talet gick ungefär 80% till Östersjöområdet och resten västerut. På 1770-talet gick cirka 70% till Östersjöområdet och 30% västerut. Dominerande exportör västerut var Christian Arfvidsson & Söner, men även Lars Kåhre, Robert Crosswall och John Hall borde ha varit viktiga exportörer västerut. Huvuddelen gick som tidigare nämnts till Cork, men en stor del även till Madeira och slavplantagerna där (5% i slutet av 1760-talet):

Först 1767 upptas en någorlunda regelbunden export till Västindien och då inte av järn utan av sill. Sillexporten blev omfattande och var den produkt som totalt dominerar fram till 1782. Förklaringen till sillexplosionen är inte enbart handelspolitisk. Det finns också ett samband med sillens vandringar. Under ett par perioder i historien har sill i mycket stora mängder gått in mot den svenska västkusten. En sådan period varade från 1700-talets mitt fram till 1808 då sillen försvann lika plötsligt som den uppträtt. 1758 exporterades hälften av all sill som saltades i Göteborg och Bohuslän och sillens tonnagebehov förklarar nästan ensamt ökningen av sjöfarten på Sverige under senare delen av 1700-talet.

Det finns också en intressant och närmast direkt koppling mellan sillexporten och slaverinäringen. Sillen var basföda både för slavar och soldater mot bakgrund av att den var billig och lätt att lagra under lång tid. I Västeuropa var det framförallt till staden Cork på den irländska sydkusten som sillen såldes. Där lastades Västindiefararna från London med saltad sill, saltat kött, fläsk och smör och andra förnödenheter för kolonierna i Västindien. Eftersom sockerproduktionen var den dominerade på öarna fanns det ett stort importbehov av livsmedel från Europa. En del av den svenska sillexporten gick direkt till Västindien och en del till Madeira där den också blev till föda för slavarna.

På 1780-talet minskade andelen såväl som mängden av den saltade sillen som exporterades västerut och utgjorde mellan 10 och 20% av den totala sillexporten. Minst var exporten till väst i slutet av 1780-talet och det kan mycket väl ha samband med de ekonomiska problem den Arfvidssonska firman då hade. I början av 1790-talet ökade exporten västerut något igen för att mot slutet av årtiondet minska till omkring 10% igen. I den storleksordningen förblev exportens västerut sedan till sillperiodens slut.

Huvuddelen av den fisk som exporterades som föda till Västindien kom från Kanada, men en del var också norsk sill exporterad via Köpenhamn. Från 1720-talet fram till 1750-talet dominerade norsk sill sillhandeln i Europa för då rådde det sillperiod i Norge. När den sen avlöstes av en sillperiod i  Sverige tog den svenska sillen och de svenska firmorna över handeln. Efter den svenska sillperiodens slut var det återigen sillperiod i Norge och sillexporten från Norge dominerade återigen handeln. Vid sidan av Göteborg var Uddevalla och Marstrand de viktigaste sillexporthamnarna i Sverige. På 1790-talet hade dock Kungälv en lika stor betydelse som Uddevalla medan Strömstad under hela perioden exporterade ganska blygsamma volymer.

När det gäller tranexporten var Göteborgs dominans ändå större än för den salta sillen. Tran exporterades västerut i större utsträckning än salt sill, på 1760-talet var det cirka 10% den först halvan och 40% den andra, på 1770-talet gick mellan 50 och 70% av tranexporten västerut medan andelen på 1780-talet minskat till omkring 40% och sedan skedde en successiv minskning tills sillperioden tog slut. Tran gick i huvudsak till större städer som Amsterdam, Hamburg, Stettin, Stralsund, Bremen, Bilbao och Le Havre där det användes som bränsle i lampor.

Christian Arfvidsson var försvarare av att sillindustrin skulle vara fri och utan statliga regleringar, monopol, privilegier och annat. Han agerade i Stockholm där han ofta uppehöll sig, som ett slags ombud, en ambassadör, för ekonomiska intressen i Göteborg som var företrädare för näringsfrihet och mot den vanliga manufakturpolitiken med privilegier och monopolkompanier som dominerade på 1700-talet.

I det arbetet hamnade han i konflikt med mäktiga stockholmsintressen i form av bröderna Arfwedson som från 1746 hade ett kompani, Fiskecompagniet, med monopol på på Nordsjöns och Östersjöns sill- och torskfiske samt val- och sälfångst. På grund av Christan Arfvidssons arbete upphörde detta kompani och dess monopol är 1757. Sannolikt hade Fiskecompagniet fram till dess varit en hämmande faktor för utvecklandet av sillfiske och sillindustri på Västkusten.

Bröderna Arfwedsson var också drivande för tillkomsten av Västindiska kompaniet som kom att omhänderta den ekonomiska verskamheten på den svenska kolonin S:t Barthelemy. 1786 ägde Arfwedsons 2,5% av aktierna i Västindiska kompaniet, redan nämnde Lars Kåhre ägde lika mycket. I stort sett alla stora handelshus i Stockholm vid den aktuella tidpunkten var intressenter i Västindiska Kompaniet.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Skärgårdsverk i norra BohuslänPeter Ekman och sillen >>
About these ads