Öppna gränser och klasskamp

Det har stormat ordentligt kring centerns idéprogram, såväl utom som inom partiet. Vissa punkter har det varit märkligt tyst om, som det om att införa en platt skatt. Kanske för att många inte förstår vad det innebär. Platt skatt innebär att det ska vara samma skattesats på alla inkomster, och vanligtvis föreslås den ligga lägre än de vi har idag. Visserligen har Sverige närmat sig detta nyliberala ideal – marginalskatter och överhuvudtaget inslagen av progressiv skatt har skurits ner ordentligt sedan 90-talets början, för att inte tala om att förmögenhetsskatten är helt borta. Men man tycker ju att vänstern åtminstone borde ta tillfället i akt att kräva betydligt högre skatter för de rika. Lite mer har det pratats om det idiotiska kravet slopad skolplikt, och än mera har förslaget att tillåta månggifte rört upp känslor både för och emot. Mest angrepp har dock riktats mot förslaget om öppna gränser.

Inte minst har det angripits inom vänstern. Det är givetvis så att arbetsköparna vill ha hit billigare arbetskraft, och det är uppenbart att det är detta mer än något annat som har fått ledande företrädare för borgarna att förespråka arbetskraftsinvandring eller rent av öppna gränser. Det är också självklart att det finns en fara för att alla våra rättigheter ska undermineras. Men frågan kvarstår: hur ska vi bemöta detta hot?

Organisationer och debattörer av stalinistiskt ursprung har, i samma takt som tankar på arbetskraftsinvandring har slagit rot inom de etablerade borgerliga partierna, klamrat sig fast vid ett hopp om att vår svenska borgerliga stat ska skydda oss, genom att hindra för många fattiga i andra länder från att komma hit. Kommunistiska Partiet (f.d. KPML(r)) avvisade exempelvis skandalöst nog kravet på flyktingamnesti när det var en stor kampanj om det, och uppmanade istället arbetare från Polen att åka ”hem”. Även från traditioner inom vänstern som inte lika djupt har gått ner sig i nationalism finns det dock en oro: kommer inte öppna gränser bara att innebära att arbetsköparna lyckas angripa oss ännu hårdare och effektivare? Den risken finns förstås.

Gemensam kamp mot den verkliga fienden!

Frågan är då: Hur ska vi kämpa emot det? Det främsta problemet för de mest rättslösa, de papperslösa, är ju just det: de har inga rättigheter eftersom de inte har några papper. De skulle vara bättre skyddade mot hänsynslösa arbetsköpare om de fick papper, och om de kunde integreras i facken, med samma rättigheter som alla andra arbetare. Alternativet – att ”skydda” dem från hänsynslösa arbetsköpare i Sverige genom att deportera dem till sina ursprungsländer gör sig bäst på Jimmie Åkessons sida av spektrat.

Men då kanske de väller in, och det kommer inte våra resurser att räcka till, givet vårt kapitalistiska system! kanske någon avdankad stalinist utbrister. Givetvis kan det komma fler om de som kommer hit behandlas bättre – även om allt prat om invasioner passar bäst i skräckpropagandans värld. Men vi måste klart och tydligt peka på att det inte är de som är hoten mot vår välfärd. Det som får arbetare att bli uppsagda, arbetsplatser att läggas ner, skolor att förfalla och vårdcentraler att stänga är inte att det kommer hit folk från andra länder. Istället är det upptrappade vinstkrav och sparbudgetar. Resurser saknas inte, problemet är bara att de är allt mer orättvist fördelade. Det borde vara självklart för varje kommunist, varje arbetare och varje progressiv människa att klart och tydligt peka på att problemet är snikna direktörer och aktieägare, borgerliga politiker vars huvudsakliga verksamhet går ut på att tillfredsställa dessas allt mer upptrissade krav, samt ett krisande ekonomiskt system som allt mindre kan tillfredsställa våra behov.

Dessutom kan vi inte önska bort dem som kommer hit på flykt – vare sig det är från direkt politiskt förtryck och krig, grov diskriminering och rasistiska övergrepp som exempelvis romer i Östeuropa, eller från fattigdom och misär – även om vi så skulle önska. Det vi har att välja mellan är att be den borgerliga staten hålla åtminstone vissa av dessa utanför våra gränser, och samtidigt skicka en signal till dem: vi tycker att ni tillhör problemet, vänta er inget stöd från oss – eller säga: alla som kommer hit kan bli kamrater i kampen, och förtjänar samma rättigheter, lön och förmåner som alla andra, låt oss gemensamt ta strid mot det verkliga problemet: giriga kapitalister med överfyllda kassakistor, deras politiker och deras ruttnande ekonomiska system!

En sista punkt: en kamrat argumenterade för ett tag sen för att själva parollen ”öppna gränser” kan skrämma iväg folk, och bör undvikas. Istället bör vi ta kamp för att låta dem som kommer hit stanna – och om vi får frågor på det erkänna att vi anser att det bör gälla alla som kommer. Givetvis är själva formuleringen av parollen en underordnad fråga, och om vi tar strid mot alla deporteringar, att alla som är här ska få papper samt för att fackföreningarna ska låta alla bli medlemmar oavsett om de har papper eller inte, så är vi ju överens om det viktigaste. Dock kan jag inte låta bli att tycka att det i så fall är pedagogiskt att förklara att det innebär öppna gränser.

Jens-Hugo Nyberg

Del av en artikel ursprungligen publicerad på Arbetarmakts hemsida.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Centern, Centerpartiet, Idéprogram, Platt skatt, Fri invandring, Klassamhälle, Ekonomi, Nyliberalism, Socialister, Vänstern, Socialism, Samhälle, Politik