Miljörörelsens oseriösa inställning till yrkesfisket

När det gäller havsmiljön och yrkesfisket anser jag att svensk och internationell miljörörelse ofta slirar på sanningen och är ganska oseriösa. Ingen förnekar att det förekommer överfiske, att det förekommer bifångster, att vissa redskap är skadliga för havsmiljön och att en del fiskbestånd är överfiskade. Miljörörelser överdriver dock ofta problemen.

Enligt FN-organisationen FAO är andelen överfiskade fiskbestånd i världen 30% medan 57% fiskas hållbart och uttaget motsvarar MSY (maximalt hållbart uttag). Resterande fiskbestånd är underexploaterade. Siffrorna är ungefär desamma i de nordiska och europeiska fiskbestånden. När det gäller pelagisk fisk är andelen överfiskade/överexploaterade fiskbestånd ännu lägre. Miljörörelser hävdar oftast att 85-90% av världens fiskbestånd är överfiskade. Det är en siffra som saknar fog, inte har verklighetsanknytning och som det inte finns några bevis för. Sådana överdrifter vilseleder männiksor och misskrediterar miljörörelser.

De största fiskebåtarna fiskar pelagisk fisk, dvs de använder flyttrål (pelagisk trål) och snörpvad (ringnot) för att fiska sill, makrill, taggmakrill, blåvitling, lodda, skarpsill, sardiner, anchoveta, ansjovis, sardinella och annan fisk som lever mitt i havet, långt från botten, och i stim. Detta fiske bedrivs av de största svenska fiskebåtarna. Dessutom fiskas också större pelagiska fiskar som tonfisk av olika slag, bonito etc med snörpvad. Sådant fiske bedrivs inte av svenska fiskebåtar. Handlar det om båtar med fabrik och frysanläggning ombord kan de vara så stora som 5 000 till 10 000 bruttoton, handlar det om färskfiskbåtar är de mellan 500 och 5 000 ton. De mindre båtarna finns i Östersjön, Skagerak, Kattegatt, Nordsjön, i de norska fjordarna, utanför Västafrika, södra Afrika, kring Australien och Nya Zeeland samt längs Sydamerikas västkust. De större i Norsjön, Nordatlanten, Norska havet, Barents hav, utanför Västafrika, södra Afrika och längs Sydamerikas västkust. En stor fabrikstrålare fiskar inte mer fisk än en mindre färskfiskbåt. Det handlar istället om att fabrikstrålaren inte behöver gå till hamna för att landa fisken lika ofta. På samma sätt är det så att en 500 tons färskfisktrålare oftare måste land fiske än en färskfisktrålare på 2 500 ton. Talet om att jättestora båtar dammsuger haven som miljörörelser ofta säger är så vitt jag vet inget annat än en bluff. Eventuell dammsugning av haven har inget med själva storleken på båten att göra. Det kan dock förekomma ändå, men är så inte relaterat till båtens storlek.

De stora pelagiska båtarna använder inte heller bottentrål, Dvs trålar som skadar bottnarna i haven när de används. I Nederländerna, Storbritannien, Danmark, Sverige och Finland är i stort sett alla stora fiskebåtar pelagiska och därför inte skadliga för bottnarna. Istället är det främst små fiskebåtar som använder bottentrål, i Nederländerna, Tyskland, Storbritannien och Danmark förekommer i varierande utsträckning trålning med en särskilt skadlig form av bottentrål, bomtrål. Det är alltså inte de stora fiskebåtarna i Sverige som skadar bottnar som miljörörelser ofta hävdar eller antyder.

I Norge, Island och Ryssland, om vi håller oss till närområdet, finns det också mycket stora fiskebåtar som fiskar med bottentrål. De är ibland färskfisktrålare, men ofta frystrålare eller fabrikstrålare. Även räktrålare, som fiskar med bottentrål, kan vara mycket stora och de fiskar då i grönländska, kanadensiska, norska och internationella vatten i Nordatlanten. Dessa stora räktrålare på mer än eller omkring 2 000 ton kan exempelvis vara danska, grönländska, estniska eller norska. En stor svensk räktrålare är jämförelsevis bara omkring 200-400 ton. Svenska räktrålare är alltså små båtar.

Bottentrålning är problematiskt, där har miljörörelsen rätt, och det finns därför anledning att fundera på olika begränsningar vad det gäller bottentrålning. Bomtrålning borde kanske förbjudas helt. Detta fiske som främst är inriktat på plattfisk av olika slag kan ersättas av snurrefiske, dvs fiske med snurrevad. Det finns två sorters snurrevad, dansk och skotsk. Den senare metoden kallas också fly-shooting. Snurrevadsfiske anses rent generellt mindre skadlig för bottnarna än bottentrålning och kan inte bara ersätta bomtrålning utan även annat bottentrålsfiske. Dessutom kan det ersätta garnfiske i Östersjön för att minska bifångster och sälskador på fisken. Bottentrålning kan dock inte förbjudas helt som miljörörelser ibland säger att de vill då räkor endast kan fiskas med bottentrål och det blir svårt att fiska tillräckligt med kräftor enbart med burar. Eftersom bottentrålning är skadligt för bottnar bör det dock begränsas om det går och så har också skett på ganska stora områden på den svenska västkusten. Något som miljörörelser som sysslar med havsmiljö ofta bortser ifrån.

Vidare påstår miljörörelser ofta att torsken i Östersjön är överfiskad. Så är dock inte fallet, bara hälften av tillåten kvot fiskas upp. Det betyder också att det inte heller några drivkrafter för att fiska illegalt, svart, olagligt, i detta fiske. I själva verket är det illegala fisket i dagens svenska fiskevatten sannolikt helt obetydligt med undantag av att det kan förekomma olagliga metoder inom räkfisket. Påståenden om illegalt fiske från miljörörelser ska därför tas med en stor nypa salt och i princip betraktas som rent felaktiga.

Till slut lite om bifångster. Alla sorters fisken har bifångster. Pelagiskt fiske med snörpvad, storskaligt såväl som småskaligt, hör till de fisken som har minsta bifångst av alla. Snörpvadsfiske med ljus på grunt vatten har betydligt större bifångster. Detta fiske bedrivs ofta av mindre båtar. Bottentrålning har ofta stora bifångster av andra arter än målarten, men genom artsorterande rist har bifångstproblemen vad det gäller andra arter än målarten lösts i kräftfisket och räkfisket. Detta fiske har idag små bifångster när det bedrivs med bottentrål försedd med artsorterande rist. Garnfiske har även det stora bifångster av arter som inte är målarten, vilket ofta begränsar fisket på den svenska västkusten av andra arter än torsk. Detta då kvoterna på torsk är så små att de snabbt fiskas upp och sen kan andra arter inte fiskas då torsk är vanlig bifångst och kvoten för torsk är slut. När det gäller backor (långrev) så innebär även det bifångster om de används på västkusten för fiske av bottenlevande fisk som kolja eller torsk. På östkusten är bifångsterna dock små då det i princip bara finns torsk där om vi pratar om de arter som fångas med backor. Drivgarnsfiske och backefiske riktat mot pelagisk fisk och lax, fisken som innebär stora bifångster av havslevande däggdjur och fåglar, är förbjudet i våra farvatten.

Sammantaget menar jag att miljörörelsens glidningar, direkt felaktiga uppgifter och överdrifter gör att deras trovärdighet i havsmiljöfrågor är begränsad. Det är inte bra då det behövs rörelser som värnar om havets miljö för det finns mycket stora problem av olika art. Men med en miljörörelse som agerar oseriöst kan dessa problem inte belysas korrekt och inte lösas. För att återställa förtroendet för sig själva måste miljörörelser sluta med lögner, felaktigheter, överdrifter och oseriösa antydningar kring fiske och fiskeriverksamhet.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

About these ads