Att berätta Sveriges ”verkliga” historia utan att kunna tillräckligt

Valerie Kyeyune Backström vill i ETC berätta Sveriges ”verkliga” historia. Anslaget är rätt. Inriktningen inget fel på. Inte heller på viljan. Hon vill rätt, hennes inriktning är rätt, hennes påpekande och grundinställning rätt. Men. Problemet är att hon inte vet speciellt mycket om historien ifråga. Därför blir det lite fel. Hennes fokus på en lilla kolonin S.t Barthelemy (S:t Barths) innebär att hon inte förstått varifrån Sveriges verkliga profiter på kolonialismen och slavhandeln kom. Hon skapar en felaktig bild utifrån föreställningen om att hon skapar en korrekt bild. Så låt mig fylla i lite. Förstärka lite. Ge en fylligare och mer rättvisande bild.

Sverige har haft två kolonier som sysslat med slavhandel. Den ena, Cabo Corso, låg i Ghana på 1600-talet och den andra i Västindien på 1700-talet och 1800-talet. Den första spelade i praktiken ingen som helst roll och den andra spelade en viss mindre roll i slavhandeln. Men en period var Gustavia på S:t Barths en av Sveriges största städer. Mycket få svenskar var dock verksamma i slavhandeln, såväl totalt som på S.t Barths. På S:t Barths var det främst franska, brittiska och US-amerikanska slavhandlare som verkade. Ekonomiskt saknade kolonin i praktiken betydelse för Sverige och för slavhandeln i stort:

Den svenska andelen av de transatlantiska slavtransporterna var obetydligt liten, med mellan 10 och 50 transporter identifierade som genomförda av svenskregistrerade skepp, beroende på källa och definition, det vill säga mellan 0,02% och 0,1% av de translatlantiska slavtransporterna.

Men rika affärsfamiljer som Arfwedsson och af Ugglas i Stockholm samt Arfvidson och Ekerman i Göteborg hörde till dem som mer direkt tjänade pengar på investeringar på S.t Barths och i slavhandelsverksamhet. De största vinsterna som gjordes på S.t Barths handlade dock om annat än slavhandel. Det handlade om att S.t Barths i likhet med Göteborg fungerade som transithamn och omlastningsstation för USA:s handel med Storbritannien under Napoleonkrigen. För Göteborg kallas den tiden för den gyllene epoken, på S:t Barths vara det samma sak. Varorna det handlade om var bl.a järn från Sverige till USA, socker och bomull från USA till Storbritannien och metallvaruprodukter från Storbritannien till USA.

En av mycket få svenska handelsmän blev rika på grund av slavhandel i sig var Lars Reimers:

Lars Reimers P:son (1738-1811) var en av direktörerna i det år 1786 bildade Svenska Västindiska Kompaniet som skötte om den svenska slavhandelskolonin S:t Barthélemy i Västindien. 10 resor med svenskägda slavskepp är kända. Två av dessa ägdes med säkerhet av firman Röhl & Hansen, som också var kompaniets representanter på ön. Lars Reimers blev en rik man genom sitt ägande och sin tjänst i Västindiska kompaniet. Bland annat genom slavhandel, handel med socker producerat på slavplantager och genom att S:t Barths fungerade som frihamn och smuggelcentrum under det US-amerikanska frihetskriget. Han deltog också själv i slavhandeln och hade slavfartyg.

De pengar Sverige och svenska affärsmän tjänade på slaveriekonomin kom istället huvudsakligen från export och import av olika slag. Sillexportjärnexport och sockerimport. Arfvidssons firma var en period Sverige största sillexportör och nästan all deras export gick till Västindien:

Förutom järn- och trävaruexport så bedrev firman även sillexport, sillfiske och ägde sillsalterier såväl som trankokerier i Bohuslän. Christian Arfvidsson & Co stod år 1770 för 14% av all sillexport från Göteborg. Huvuddelen av Arfvidssons sillexport gick till Västindien och Irland. Exporten till Irland vidareexporterades sen till Västindien. Sillen användes där som föda till slavarna på sockerplantagerna. Dessutom bedrev den arfvidssonska firman rederiverksamhet.

Efter konkurs för den arfvidsonska firman minskade direktexporten av sill till Västindien, medan andra firmor tog över exporten till Irland och England för vidareexport till Västindien. De flesta större sillexportfirmor deltog dock i exporten av sill Västindien. Något som var en mycket lukrativ verksamhet med stora förtjänster.

Järnet exporterades i allmänhet till Storbritannien där en del gjordes om till ett format som kunde användas i Västafrika för att köpa slavar. På så sätt blev svenskt järn en viktig handelsvara i handeln med slavar. Många svenska järnexportörer levde gott på detta.

Sockerimport från slavplantager i Västindien gick i allmänhet via Nederländerna. Det var en mycket lönsam handel som gjorde många svenska företagarfamiljer mycket rika, bland dem Santesson, von Jacobson, Sahlgren, Carnegie, Magnus, Ekman och Hasselgren som var verksamma i såväl Amsterdam som Uddevalla och Stockholm.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

About these ads