Utan politisk praktik är vänstern dömd att misslyckas

När Greklands nuvarande finansminister Yanis Varoufakis i en intervju fick frågan om hur det innan den politiska karriären var att verka som marxist på de ekonomiska institutionerna, svarade han att det mest demoraliserande inte var att motbevisa högerekonomerna utan att den nyliberala hegemonin numera är så stark att högern inte ens bryr sig om huruvida den har fel. Tro är nämligen omöjlig att motbevisa. En liknande utveckling genomgår den rasistiska opinionen i Sverige just nu.

När en nioårig ensamkommande flyktingpojke fick sitt huvud dunkat mot ett betonggolv förra veckan var den spontana reaktionen från rasister i Sveriges sociala medier att sprida alla upptänkliga alternativa förklaringar för att göra vaktövergreppet till en ädel handling. Det som tycks vara en opinion oförmögen till den enklaste formen av källkritik är i själva verket något mycket farligare. Precis som i fallet med de nyliberala nationalekonomerna handlar det inte längre om att förklara verkligheten utan att ge utlopp för en blind dogmatism. Den alternativa verklighetsbeskrivning som Sverigedemokraterna och deras fascistiska svans ger har nått en så stark position att den är på väg att fångas upp av de centrala åsiktsströmningarna i samhället. När SVT:s politiska reporter Kerstin Holm satt i soffan i Gomorron Sverige den andre februari och hävdade att de som ifrågasatte invandringen borde kallas ”realister” snarare än rasister, skall vi vara på det klara med vilken slags opinion hon valde att försöka legitimera; en opinion som i sin nit att förhindra flyktingar från att söka skydd i Sverige är beredda att avhumanisera samhällets allra mest utsatta människor.

När grymma terrordåd som de i Köpenhamn och Paris drabbar Västeuropa på hemmaplan utgörs det allra största hotet mot solidariteten i samhället av att det finns en redan stark opinion som tar sin luft ur rädslan. Deras förklaringsmodeller om ”civilisationernas kamp”, där reaktionära islamister betraktas som alla muslimers företrädare, står redan färdiga att högljutt trummas ut via alla kanaler. När den typen av opinion stärks slår vänsterns förklaringsmodeller ur ett hopplöst underläge. Alla komplicerande bilder, av hur frustrerade unga män utan framtid rekryteras av islamistiska terrorgrupper, av hur ett samhälle som vänder allt större delar av sin befolkning ryggen ger upphov till den här typen av frustration, allt ses som bortförklaringar. Så länge de högerradikala konspirationsteorierna inte utmanar den rådande samhällsordningen kan de tolereras och till och med få gratisreklam i morgon-tv.

Men det finns ingen anledning att tappa tron. Hur allvarligt såg inte det högerextrema hotet ut i Grekland, bara för ett år sedan? Dynamiken där visar hur snabbt en grasserande rasism kan avväpnas när kampen underifrån dominerar den politiska scenen. De djupt reaktionära föreställningarna försvinner inte för att samhällets verkliga konfliktlinjer kommer i dager, men upphör att vara fokus för den politiska kampen. Detta visar med all tydlighet på hur vänstern förvisso måste hålla flera bollar i luften, men aldrig får tappa fokus. Vi har en väldig uppgift i att bemöta och bekämpa fördomar som råder i samhället, vare sig det är på etnisk, religiös eller sexuell grund. Men väggen i den nyliberala åsiktskorridoren kan endast forceras genom politisk praktik – i kampen mellan de som äger och de som inget äger.

Ledare i Internationalen

Intressant?
Mer: Socialistiska Partiet, ETC,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

About these ads

  • super_leggera

    Absolut. Den socialistiska politiska religion som både du och jag levat i är död. Ingen tror längre att planekonomi och statligt ägande löser några problem. Eftersom den socialistiska praktiken i öst stod i bjärt kontrast till det utlovade jordiska paradiset är det helt naturligt att socialismen fallit samman som religion, särskilt som den säckade ihop helt av sig själv, beväpnad till tänderna.

    Det finns nu en möjlighet att återuppfinna socialismen. Frågan är hur den ska se ut? Om den ska attrahera folk med skattehöjningar för alla, fördyrat boende, dyrare och obekvämare transporter, irrationell energiproduktion med höjer allas kostnader, om det är vänsterns praktik, kommer den helt säkert att misslyckas attrahera massorna, och istället vinna småborgerliga småskaliga ideologiproducenter innan de fått försörjningsansvar för sin avkomma.

    Frågan är alltså hur den ska se ut för att någon ska vilja ha den, frågan är hur en majoritet ska vilja den, inte hur en minoritet utan försörjningsansvar för andra ska bestraffa majoriteten med försämringar och kalla det förbättringar. Hur förbättrar man världens mest framgångsrika resursallokerings-system, inte hur försämrar man det.

  • Observatör

    ”Men det finns ingen anledning att tappa tron. Hur allvarligt såg inte det högerextrema hotet ut i Grekland, bara för ett år sedan? Dynamiken där visar hur snabbt en grasserande rasism kan avväpnas när kampen underifrån dominerar den politiska scenen.”

    I Grekland kunde inte den mest inbitna rasistiska propaganda dölja det faktum att Greklands problem utgöras av ett utländskt förmyndarskap, som kastat befolkningen i en situation där mycket många drabbas i sin vardag. Här är det så uppenbart att grundproblemet är långivarnas hårda och kompromisslösa villkor att en den ”vanliga” populistiska och främlingsfientliga argumentationen av typen ”det tar våra jobb” inte tränger igenom.

    Dock är det farligt att tro att rasismen i denna situation skulle vara ”avväpnad”. Vi kan vara fullständigt övertygande om att den fortfarande finns där. Den nya regeringen har som strategi att försöka hitta en lösning inom ramen för förmyndarskapet. Nu förlängs nödlånen, vilket förmodligen är helt nödvändigt. Samtidigt – fick vi igår veta – skall det tas fram ett reformprogram som skall ”granskas” av förmyndarna. Misslyckas denna samverkansstrategi kan det på inget sätt uteslutas att rasistiska krafter i Grekland lyckas mobilisera utifrån en konfrontation mot förmyndarna och inte en samverkan.