Stampenkrisen speglar samhällsordningen

Ett årtionde av vanstyre har satt en hel koncern i gungning. Stampendebacklet som nu, efter år av varningssignaler och pinsamheter, rullar upp sig inför allmänhetens ögon visar på att hotet mot dagspressen inte bara kommer från svikande annonsmarknad utan också från ägarna själva.

Stampen är kanske framförallt bekant för den som bor på västkusten. Koncernen gick under 00-talet från att vara ägare till liberala morgontidningen Göteborgs-Posten och tryckerikoncernen V-TAB till att försöka bilda ett medieimperium genom uppköp av tidningar för belånat kapital. Sedan förra året har situationen för Stampen varit direkt akut och i måndags gick man alltså ut och begärde rekonstruktion, sista räddningsplankan innan konkurs. Det är fjorton tidningar, sex tryckerier och tretusen anställda i potten.

Det är inte ledarskiktet som drabbas av rekonstruktionen som pågår, det är inte heller de som kommer att drabbas hårdast av en eventuell konkurs. Först och främst är det frilansarna som får sin lön uppskjuten. En organisation ruttnar alltid på toppen, men det är de på botten som får ta smällarna. Istället har ägarna, med Peter Hjörne i spetsen, plockat ut vinster och bonusar som Uppdrag granskning i höstas räknade till storleksordningen 800 miljoner kronor mellan 2009 och 2013. Detta ansåg de sig alltså värda utöver sina löner för att de drivit sitt mediehus till ruinens brant.

När Stampen offentliggjorde att de nu tvingas genomgå rekonstruktion är GP inte sena att stolt deklarera att tidningen minsann går med fin vinst. Det är i så fall på bekostnad av att GP:s kvarvarande prenumeranter betalar ett skyhögt pris för en produkt som dels är på hjälplöst glid högerut, dels inte är förmögen att göra språklig genomgång av ens sitt högprofilerade material.

Vinster som hålls uppe av att tidningen låtit en armé av kunnigt yrkesfolk gå och att man trycker en  tidning som inte bara ständigt blir tunnare, utan också består till allt mindre del av självständig journalistik. Det är också plussiffror som inte kan förringa det faktum att koncernen har skulder på över två miljarder kronor. Skulder som Stampen nu alltså vill slippa betala.

På GP:s ledarsida hette det för mindre än ett år sen, när frågan gällde grekiska skuldnedskrivningar, att ”skriva av Greklands skulder skulle förstås ge signaler till andra länder att det lönar sig att först låna och sedan obstruera” (6/7-2015). För en liberal tycks det vara lättare att ta fram pekpinnen när det gäller någon annans ekonomi.

Vad hela den pinsamma historien visar är att de pengar som tagits ur verksamheten (som utöver de hårresande bonusarna också räknar enorma vinstuttag) är en avgörande del av den skuld som Stampen nu måste hantera. Det är önsketänkande att Peter Hjörne, med fickor stora nog för 78 miljoner stampenmärkta kronor uttagna i tid och otid, skall vara mannen som kan rädda mediehuset i väst. Lika orimligt är det att något annat ”snille” med högflygande planer och dyra vanor skall rädda situationen.

Så vad är hoppet nu? Den som gläds åt utsikten att se borgerliga megafoner tystna missar förstås vikten av att ha många medieröster – även borgerliga och även om de just nu låter nästan precis likadant allihopa. Samtidigt; visst är det ett dåligt omen för det offentliga samtalet i Sverige att de stora dagstidningarna hotas av svikande ekonomi, men det är ett minst lika stort hot att företag som Stampen köpt upp och bantat ned lokaltidningar till svältgränsen och samtidigt öst pengar över sina ägare.

Ägarnas egenintressen är en del av problemet. Sveriges medier skulle må mycket bättre om de ägdes av dem som faktiskt skapar, trycker och sprider journalistik. Inga fler Hjörn-tjänster – dags för personalägd dagspress!

Ursprungligen en ledare i Internationalen. Något editerad, tagit bort anglicismer och ett obestämt pronomen som också betyder en annan sak.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

About these ads