Finns det områden där brottsligheten ökar?

Brottsligheten som helhet minskar och har så gjort under lång tid. Även våldsbrottsligheten i samhället minskar. En utveckling som inte är unik för Sverige utan sker i hela västvärlden och helt oberoende av vilken kriminalpolitik ett land har. Klart är dock att länder med en liberal kriminalpolitik har lägre brottslighet än länder med hårda straff och påföljder. Detta gäller dock enbart så länge vi håller oss till västvärlden.

I Sverige får vi den bästa bilden av brottslighetens utveckling genom den NationellaTrygghetsundersökningen (NTU) som görs varje år. Den senaste som finns att tillgå är NTU 2015. Det är en liten andel av befolkningen som utsätts för brott, 11,3 procent uppger att de under 2014 utsattes för någon eller några av de brottstyper som i rapporten kallas för brott mot enskild person: misshandel, hot, sexualbrott, personrån, bedrägeri eller trakasserier. Det är en minskning jämfört med föregående år (2013 var andelen 12,7 %) och en återgång till ungefär samma nivå som uppmättes åren innan.

Över hälften av brotten begicks mot en liten grupp personer. De flesta som blivit utsatta för brott mot enskild person uppger att de utsattes en gång under 2014, men 12 procent av dem (motsvarande 1,4 % i befolkningen i åldrarna 16–79 år) uppger att de blivit utsatta fyra gånger eller fler. Den gruppen utsattes för ungefär hälften (53 %) av alla händelser av brott mot enskild person. Brottsligheten som riktas mot person berör alltså en mycket liten del av befolkningen (1,4%) som utsätts för brott regelbundet och upprepat.

Andelen personer som uppger att de utsattes för misshandel under år 2014 var 2,1%. Andelen har minskat sen NTU började genomföras. 2,5 procent av männen och 1,6 procent av kvinnorna uppgav att de utsatts för misshandel under år 2014. Då utsattheten för misshandel har minskat bland männen sedan 2007 och samtidigt legat relativt oförändrad bland kvinnorna, har skillnaden mellan könen vad gäller utsatthet minskat successivt. Upprepad misshandel är vanligare bland de kvinnor som blivit utsatta jämfört med de utsatta männen.  Kvinnor misshandlas i hemmet och män misshandlas på allmän plats.

Utsatthet för misshandel

Förekomst av alkohol och droger är vanligt vid misshandel. I sex misshandelsfall av tio (60 %) har de utsatta personerna intrycket att gärningspersonen varit påverkad av alkohol eller droger, och i mer än vart tredje fall (34 %) uppger de utsatta att de själva varit påverkade av alkohol vid tillfället.14 Det är en stor skillnad mellan män och kvinnor i frågan om gärningspersonen uppges ha varit alkohol- eller drogpåverkad. I 70 procent av fallen där en man blivit misshandlad uppges att gärningspersonen varit påverkad av alkohol eller droger. Motsvarande andel för misshandel mot kvinnor är 45 procent. Även i frågan om de utsatta själva varit påverkade av alkohol vid misshandelstillfället är det stora skillnader mellan män och kvinnor (44 jämfört med 17 %).

Det är i åldersgruppen 20–24 år som högst andel har blivit utsatta för misshandel. Därefter är andelen lägre ju äldre åldersgrupp som studeras. Bland personer i åldersgruppen 20–24 år har 4,9 procent blivit misshandlade, vilket kan jämföras med dem i åldersgruppen 25–34 där andelen uppgår till 3,4 procent. Lägst är andelen utsatta i de äldsta åldersgrupperna, 65–74 år och 75–79 år (0,2 %). Om åldersgrupperna uppdelas på kön framgår det att den grupp som i särskilt stor utsträckning uppger att de har blivit utsatta för misshandel är unga män, 16–24 år, där 4,8 procent utsatts för misshandel under 2014, vilket är en kraftig minskning jämfört med 2013.

Personer med högskoleutbildning uppger i lägre utsträckning att de har blivit utsatta för misshandel (1,4 %, se tabell 3B) jämfört med de med högst förgymnasial eller gymnasial utbildning (2,6 respektive 2,3 %). Ensamstående med eller utan barn utsätts för misshandel i större utsträckning (3,3 respektive 3,6 %) än sammanboende med eller utan barn (1,3 respektive 0,9 %). Boende i flerfamiljshus utsätts för misshandel i större utsträckning än boende i småhus (2,9 jämfört med 1,3 %). Personer som är födda i Sverige med två utrikesfödda föräldrar uppger i högre utsträckning att de har blivit utsatta för misshandel (3,9 %) än utrikesfödda personer eller personer födda i Sverige med minst en inrikesfödd förälder (2,1 respektive 2,0 %). Boende på landsbygden utsätts i något lägre utsträckning (1,8 %) än boende i storstadsregioner och i andra större städer (2,1 respektive 2,2 %).

Eventuella skillnader i utsatthet mellan olika grupper behöver inte innebära att det finns ett direkt orsakssamband. Ett exempel är att utbildning ofta ser ut att samvariera med utsatthet för brott, men eftersom utbildningsnivå samtidigt samvarierar med ålder måste man använda sig av särskilda statistiska analyser för att avgöra vilken av faktorerna som samvarierar med utsattheten. De särskilda statistiska analyserna visar bland annat att för kvinnorna kvarstår skillnaden i utsatthet mellan de med eftergymnasial utbildning och de med enbart förgymnasial utbildning när man rensar bort de andra bakgrundsfaktorernas effekt såsom ålder. Även skillnaden i utsatthet mellan personer som lever i olika typer av familjekonstellationer kvarstår när man tar bort effekten av de andra bakgrundsfaktorerna.

Inte i någon befolkningsgrupp tycks det finnas någon ökningen av utsattheten vad det gäller misshandel.

Undersökningen (NTU 2015)  visar samtidigt att tryggheten i samhället ökar. Andelen personer som känner sig otrygga när de går ut ensamma sent på kvällen i det egna bostadsområdet har minskat från 21 procent 2006 till 15 procent 2015. Kvinnor känner sig mer otrygga än män, trots att det framförallt är män som utsätts för brott.

Bland utrikesfödda personer är det en påtagligt större andel som uppger att de är otrygga jämfört med inrikesfödda personer med minst en inrikesfödd förälder (24 % jämfört med 13 %).

Personer med högst förgymnasial utbildning och gymnasial utbildning uppger oftare otrygghet vid utevistelse (18 respektive 16 %) än de med eftergymnasial utbildning (13 %). Ensamstående, med eller utan barn, känner sig otrygga i större utsträckning (18 % i båda grupperna) jämfört med sammanboende med eller utan barn (13 % i båda grupperna). Här kan det noteras att det i samtliga grupper är en lägre andel som uppger att de är otrygga än vid den första undersökningen 2006.

I årets undersökning framkommer i princip inga skillnader i otrygg – het mellan boende i en storstadsregion (17 %) och boende i andra större städer (16 %). De som bor i en mindre stad eller på landsbygden är dock mindre otrygga (12 %). Tydliga skillnader framträder dock när bostadstyp studeras. Bland boende i flerfamiljshus uppger mer än dubbelt så stor andel att de känner sig otrygga jämfört med personer boende i småhus (23 % respektive 9 %). Detta mönster är oförändrat över tid sedan den första mätningen 2006.

Eventuella skillnader i otrygghet mellan olika grupper behöver inte innebära att det finns ett orsakssamband. Ett exempel är att utbildning samvarierar med otrygghet, men eftersom utbildning samtidigt samvarierar med ålder måste man använda sig av särskilda statistiska analyser för att beräkna hur varje enskild faktor påverkar otrygghet.

De särskilda statistiska analyserna visar bland annat att skillnaden i otrygghet mellan dem med eftergymnasial utbildning och dem med enbart förgymnasial utbildning kvarstår, både bland män och bland kvinnor, när man rensar bort effekten av andra bakgrundsfaktorer såsom ålder. Även skillnader i otrygghet om man bor i flerfamiljshus eller småhus kvarstår om man rensar bort för de andra bakgrundsfaktorerna, även om detta samband är starkast för män.

Det verkar inte finnas några befolkningsgrupper där otryggheten ökar.

Inte heller finns det i några undersökningar belägg för att det finns områden i Sverige är brottsligheten ökar. Förorterna, eller de av dem som kallas utanförskapsområden, har lägre våldsbrottslighet än samhället i sin helhet. Brotten begås i huvudsak i innerstäder, inte i förorter. Människor i miljonprogramsförorter med stor andel hyreslägenheter, dvs människor med lägre inkomster och sämre social status är dock otryggare och mer utsatta för brott. Brotten sker dock i allmänhet inte i bostadsområdet. Dessutom ökar inte antalet brott som dessa grupper av personer utsätts för och de upplever inte heller någon ökad otrygghet. Den som påstår något sådant, som exempelvis David Eberhard i GP, visar helt enkelt bara upp sin egen djupa okunnighet om ämnet.

Och svaret på frågan i rubriken är att det inte finns några områden i Sverige där brottsligheten ökar. Det finns områden där brottsligheten är högre. I Göteborg är det området runt Järntorget, längs Avenyn och i Nordstan. Centrala stan helt enkelt.

Läs också:  Minskat antal skolbränder – ökat antal bilbränder

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

About these ads