Socialismens fågel Fenix

”V på väg att stryka krav på att avskaffa kapitalismen”. Rubriken löpte genom pressen i slutet av december när förslaget till nytt partiprogram presenterades. Nu har visserligen aldrig någon vänster ställt ”krav” på att kapitalismens avskaffas, vem skulle det riktas till? Men det är riktigt att formuleringen om att avskaffa kapitalismen strukits.

Så här var den formulerad i remissförslaget till medlemmarna i början av hösten: ”En socialistisk ekonomi är ett i grunden annorlunda system än dagens. Vi vet att reformer inom ramen för det kapitalistiska samhället snabbt kan rullas tillbaka när maktförhållandena mellan arbete och kapital förändras. Därför kräver införandet av socialismen att kapitalismen avskaffas.”

Enligt programkommissionens Hanna Cederin var formuleringen oklar och motsägelsefull. I en demokrati kan förstås reformer ”rullas tillbaka” om majoriteten så beslutar, vare sig kapitalismen ”avskaffats” eller ej. Andra har pekat på att kapitalismen inte kan ”avskaffas” som genom ett klubbslag i riksdagen. Och ”införandet av socialismen”, är inte det synonymt med att kapitalismen åtminstone bit för bit avskaffas? Så hela stycket ströks.

I sig ingen big deal. Andra formuleringar, som Cederins egen i en programdiskussion, ”det är hög tid att vi lämnar kapitalismen bakom oss”, duger lika väl, eller rentav bättre.

Men att en stor osäkerhet återspeglas i programförslaget om hur socialism och socialistisk omvandling bör tolkas, är tydligt. Ja, kanske avsiktlig. Det socialistiska projekt som burits fram av arbetarrörelsers och vänsterkrafters olika schatteringar de senaste hundrafemtio åren har både segrar och katastrofala nederlag bakom sig, från goda jämlikhetsreformer och välfärdssystem till diktaturer och Gulagförtryck. Miljontals maktlösa människors strävan efter demokratiska, solidariska och jämlika samhällen världen över har slagits tillbaka av härskande klasser, övertagits av nya – och gamla – eliter eller bara misslyckats med att finna fungerande samhällslösningar. Men har också genomdrivit viktiga förbättringar för breda lager som tidigare levt i fattigdom och maktlöshet, och drivit in kilar av solidariska jämlikhetslösningar rakt in i borgerligt kapitalistiska samhällen.

Det är dessa ”kilar” som programförslaget väljer att, inte olikt den gamla socialdemokratiska så kallade funktionssocialismen, kalla socialism. Visst, varför inte. Redan den tyske socialdemokraten Wilhelm Bracke kunde på 1800-talet ta en stads gemensamma platser, gator och torg, som exempel på socialism. Att i retoriken illustrera socialistiska lösningar med kollektiva och gemensamma arrangemang i vardagen, kan säkert ibland vara pedagogiskt. Men dilemmat är att det kryllar av sådana lösningar i de flesta samhällen, inom ramarna för överordnade ekonomiska och politiska maktstrukturer. Både i Stalins Sovjet och kapitalismens USA, fascismens Hitlertyskland och utsugna kolonier, liksom i dagens hyperkapitalism, finns mängder av kollektiva arrangemang för att samhällsordningen och därmed exploateringen överhuvudtaget ska fungera.

Vi kan, för exemplets makt, peka på sådana lösningar när dessa är resultat av kamp för jämlikhet, demokratiskt inflytande och solidariskt ansvar, men samtidigt visa hur de ofta begränsas eller förvrids av överordnade kapitalistiska system och maktförhållanden – som i så många aktuella fall, från Nya Karolinska till New Public Management och vinstplundring i välfärden.

Men från vardagsexemplen behöver arbetarrörelsen och vänstern utveckla strategier för att just bryta dessa överordnade förhållanden, eller vad vi brukar kalla ”kapitalets makt”. Då är inte glasögon för barn svaret på frågan, utan främst en ingång: hur ska befolkningarnas breda lager genom demokratisk makt kunna bemästra och styra investeringar för behov istället för kapitalistisk vinst. Alltså just den typ av frågor som klimatrörelser och andra väcker kring människornas försörjningsmöjligheter och överlevnad. Hur ska de stora kapitalen, transnationella bolagen och finansinstitutionen erövras av demokratin, av den arbetande folkmajoriteten?

I programförslaget till V-kongressen finns allmänna skrivningar om ”ökad” osv, medan ”socialisering” och erövring av makt i stort lyser med sin frånvaro. Det är förståeligt om än otillräckligt. Förståeligt på grund av de tillbakapressande nederlagen, ödesdigra misslyckandena och nuets borgerliga ideologiska dominans. ”Vi tycks vara tillbaka till 1800-talets utopiska socialism”, kommenterade en partiveteran i Stockholm programförslagets något idylliska skrivningar om socialism i vardagen utan konfliktperspektiv. Alltmedan behoven av övergripande socialistiska lösningar och maktförändring som genombryter kapitalismens ramar bränner oss i nacken likt lågorna från Australiens skogar.

Socialisering av storkapitalet under de arbetandes demokratiska kontroll, solidarisk och ekologisk hushållning med jordens resurser, gemensamt ägande av våra centrala tillgångar och jämlik fördelning av försörjningsmedlen, det är frågor som behöver socialisters praktiska svar och förslag. De saknas med något undantag i programförslaget som lämnar det mesta öppet.

Och kanske är den öppningen vad vi i nuläget kan begära. En öppning för en kommande diskussionsgryta kring åtgärder och lösningar som utan hänsyn till kapitalets vinstdrift kan besvara vår tids överlevnadsfrågor.

Här har miljontals människor före oss och i andra delar av världen försökt hantera socialismens frågor kring makt och demokrati, styrning och hushållning, gemensamt och individuellt. Planerade ekonomier i förhållande till marknadsmekanismer. Arbetarstyrda företag i relation till samhällsintressen. Självorganisering, rådsförsamlingar och deltagandedemokratier som motvikt till byråkratisering och ledarvälde.

Kan vi ta till oss bara en bråkdel av de erfarenheterna, av framgångar och misslyckanden, och förena dessa med de nya generationernas idéer om klimatansvar, demokrati och jämlikhet, då har socialismens fågel Fenix med sina svedda vingar chansen att åter resa sig ur askan.

Och låta 2000-talets generationer ”lämna kapitalismen bakom sig”.

Håkan Blomquist, ursprungligen publicerat i Internationalen

Läs mer:

• Vem är rätt partiledare i Vänsterpartiet – är det verkligen rätt fråga?
• Surt sa räven – Dinamarca om partiledarvalet i V
• Kärnkraftsvänstern – ytterligare en urspårning mot det högerextrema
• Vad och vem är vänster inom Vänsterpartiet?
• Vänsterpartiets parlamentariska blindhet
• TAN-vänstern splittrar dem som borde enas
• Vänsterpartiets strukturella problem – man har blivit ett stadsparti