Var på mitt första större möte i Vänsterpartiet den gångna helgen. Jag är numera också medlem i V, vid sidan av medlemskapet i föreningen Socialistisk Politik (SP). Det var en konferens inför Vänsterpartiets stundande kongress i vår.
En stor mängd motioner var upp till debatt, men jag ska här bara kommentera diskussionen om EU då den diskussionen åskådliggjorde ett av Vänsterpartiets stora problem. Partiets totala fixering vid parlament och parlamentariska församlingar.
Det fanns två tydliga uppfattningar bland som var vald till att vara ombud på mötet. En majoritetsuppfattning som går ut på Vänsterpartiet ska driva frågan om att Sverige ska lämna EU och en minoritetsuppfattning som jag stöder som i princip går ut på att stanna i EU och arbeta tillsammans med andra människor inom EU för att förändra och demokratisera.
Ett sådant arbete innebär naturligtvis att fördrag, avtal, stadgar överenskommelser och annat med konstitutionell betydelse måste göras om. Därvidlag skiljer sig inte kampen för ett demokratiskt och socialistiskt EU från kampen för socialism och demokrati i vilket annat land som helst. De som ville att Vänsterpartiet ska driva en kampanj för att Sverige ska lämna EU vägrar acceptera eller inse att allt arbete för socialism, oavsett hur lite eller stort ett land är, innebär att de grundläggande lagarna, förordningarna etc måste ändras. Det gäller i EU såväl som i USA, Kina eller Sverige.
Jag tror att denna blindhet delvis är ett resultat av en parlamentarisk fixering hos dessa personer. För i allmänhet är det omöjligt att ändra den typen av saker enbart via parlamentariskt arbete. Den som är fokuserad vid parlamentet förstår eller ser helt enkelt inte hur samhällsförändring går till. Vi kan kalla det parlamentarisk blindhet. Självklart går det inte att omvända Ungerns regering, men det är ju inte så socialister bör arbeta för socialismen. Det handlar ju om att vi tillsammans i Europa måste bygga starka krafter som kan välta Ungerns regering och förändra grundförutsättningarna för politiken.
Det är klart att den som i sin parlamentarisk blindhet bara tänker på hur något kan förändras genom arbete i parlamentet inte tror att EU kan förändras. En sådan inställning innebär faktiskt att dessa människor i praktiken gett upp kampen för socialismen. De erkänner sig besegrade redan på förhand och tror att de genom att isolera sig i sitt lilla hörn med sina likasinnade kan bygga en bättre värld. Det är inte möjligt. Det innebär att de ger upp. För oavsett om Sverige tillhör EU eller inte måste Ungerns och Polens regeringar bekämpas. Det är lättare att göra det ihop med andra och omöjligt att göra i isolering i ett miniland i ett avlägset hörn av Europa och världen.
Låt mig exemplifiera lite om vad jag menar bör göras. Först ett historiskt exempel och dess konsekvenser. Sen om nödvändigheten om att arbeta med klimatfrågan.
På 1990-talet växte en rörelser fram i hela världen vilket skapade en stark. vänstervåg på många håll. Den globala rättviserörelsen. Den byggde på internationell organisering och internationellt samarbete på basnivå utanför parlamenten.
I Latinamerika och Europa kom den att leda till en vänstervåg med framgångar för vänsterpartier i många länder. Vi fick vänsterregeringar i bl.a. Ecuador och Brasilien. Rörelsen kunde i många länder kanaliseras in i radikala vänsterpartier som Bloco Esquerda (Portugal), Syriza (Grekland), Enhedslisten i Danmark och Podemos i Spanien. I andra länder gick det inte lika bra.
I Sverige vände sig Vänsterpartiet ihop med alla andra partier i riksdagen mot denna rörelse då de i praktiken beskyllde de unga aktivisterna för våldet i Göteborg 2001. Ett våld som skapades av polisen. Vänsterpartiet kunde därför inte på något sätt kanalisera denna rörelse och den rann därför så småningom ut i sanden. I Östeuropa har den överlevt som en levande utomparlamentarisk rörelse då det där finns en förståelig skepsis mot att organisera socialistiska partier som en del i kampen.
Men den globala rättviserörelsen hade ändå positiva resultat i Sverige. Den fördröjde högerpopulismens genombrott i Sverige med cirka 10-15 år och hade om Vänsterpartiet intagit en annan position i förhållande till denna rörelse kunnat innebär att högerpopulismen kunnat kvävas i sin linda på det sätt som skett i Portugal, Spanien och Grekland.
Rörelsen har också fått positiva resultat på EU-nivå där det under 2000-talet skett en del tydliga demokratiska förbättringar på det sociala området, förbättringar gällande arbetsmarknadsförhållanden, regleringar av finansmarknaden. Utan den utomparlamentariska globala rättviserörelsen hade detta aldrig skett.
Den internationellt organiserade miljörörelsen har också kunnat nå framgångar och tvingat igenom demokratiska förbättringar på en rad områden, bland annat på fiskeriområdet. Det hade inte gått utan utomparlamentariskt arbete. Det är så politiska förändringar sker inte genom parlamentariskt schackrande. Dessa förändringar hade inte varit möjliga i så stor skala så snabbt om alla länder levt i sin egen bubbla på det sätt EU-motståndarna i Vänsterpartiet vill.
På samma sätt är det inte möjligt att genomföra de nödvändiga förändringarna på klimatområdet om varje land kör sin egen politik. Detta då åtgärder mot utsläpp av växthusgaser kräver internationell samordning. Utsläppen är per definition inte lokala utan globala.
Att driva sådan frågor kräver internationell samverkan och även regeringar som den i Ungern måste påverkas i rätt riktning. Detta oavsett om Sverige är med i EU eller inte. En klimatrörelse blir starkare och effektivare om den är internationell och det är lättare att förändra Ungerns eller Polens politik på området om vi deltar på samma politiska arena och i samma politiska sammanhang. Tillsammans kan förändringar genomdrivas i Europa och EU som indirekt förändrar också de i unionen ingående ländernas politik. Det viktigaste i en sådan förändring är en välorganiserad klimatrörelse som agerar på ett liknande sätt som den globala rättviserörelsen. Agerar vi bara på ett nationellt plan riskerar det bara att resulterar i en överflyttning av utsläpp från Sverige till nåt annat land.
Det är genom utomparlamentariskt arbete som saker och ting kan förändras. Se bara på hur vi fick allmän och lika rösträtt i Sverige och på hur kvinnor i världen fick rösträtt. Sådant kan inte uppnås i parlamentet och det visar också att även den mest odemokratiska konstitution eller det mest odemokratiska land kan förändras. Därför kan också EU förändras genom utomparlamentarisk organisering precis som Sverige ( i början av 1900-talet) eller Portugal (på 1970-talet) förändrades.
Dessa grundläggande kunskaper tycks Vänsterpartiets EU-motståndare ha glömt bort.
Vänsterpartiets EU-motståndare uppvisade på konferensen den gångna helgen en förvånande okunskap och bristande förståelse för hur samhälleliga förändringar sker och genomförs. De var helt fixerade vid att parlamentariskt schackrande är det enda sättet att arbeta. En sådan syn leder ofelbart till nederlag för den kamp vi måste föra, kampen för mer demokrati och socialism. Förvånansvärt nog var det främst unga medlemmar som uppvisade denna övertro på parlament och nederlagslinje, medan äldre medlemmar tycktes ha en mer kritisk och/eller nyanserad syn.
Läs också:
- Demokrati, rörelsearbete, EU och socialismens möjlighet
- Stalinism är inte vänster
- Dinamarca har fel och det är bra att hon inte ställer upp i valet till partiledare
- Svensk klimatpolitik är felaktigt utformad
