Prisade företagare misstänkta för grovt miljöbrott

Den kvinnliga så kallade entreprenören Bella Nilsson har gripits som misstänkt för grovt miljöbrott. Hon greps vid en polisrazzia den 12 september. Samtidigt som polisen gjorde ett tillslag mot hennes hem gjorde de också ett tillslag mot hennes och hennes mans företag NMT Think Pink AB och dess avfallshanteringsdotterbolag NM Trading & Transport AB. I koncernen finns också dotterbolagen Resurs-Recycling i Stockholm AB och AB Sverige-Säcken. NMT Think Pink AB har fått pris av Dagens Industri som årets gasellföretag. Två gånger. Förutom Bella Nilsson är ytterligare två personer misstänkta för brott, sannolikt är en av dessa personer hennes man Thomas Nilsson. Styrelsen i koncernens  samtliga bolag utgörs av dessa två. En av de tre, dock inte Bella Nilsson är också misstänkt för grovt penningtvättsbrott.

Företagets affärsidé är att samla in byggavfall. De tillhandahåller rosa storsäckar och containrar, i vilket avfallet läggs. Sedan hämtas de upp för att återvinnas. Problemet är att det aldrig tycks ha skett. Istället har företaget hyrt plats på olika soptippar runtomkring i Sverige och transporterat runt avfallet för att undvika att myndigheterna skulle upptäcka deras agerande. Utan tillstånd kan ett företag förvara upp till 10 000 ton sopor och avfall i tre år. Mer än så och lägre tid än så kräver ett tillstånd för deponi och det har företaget inte.

Det är minst sju sopstationer i landet som tagit emot avfallet. Röfors utanför Laxå, Dannemora i Östhammars kommun, Botkyrka i Stockholm, Hova i Gullspångs kommun, en utanför Karlstad, Kjula i Eskilstuna och Skultuna i Västerås kommun. På samtliga dessa har det varit problem med avfallet från NMT. På tippen i Skultuna hittade 23 000 ton avfall från NMT. Där har det även brunnit och det har det även gjort bland företagets byggavfall i i Hova

Först lagrade företaget avfall på anläggningar i Botkyrka och i Eskilstuna. Där blev lagren allt större och fick en hel del anmärkningar från miljöenheterna i respektive kommun.

Därefter tycks företaget, istället för att åtgärda brister och ordna återvinning, ha flyttat byggsoporna, till bland annat till en en gammal sågverkstomt i Skultuna utanför Västerås och till ett lager utanför Hova i Västra Götaland. Från Skultuna har de sedan flyttat avfall vidare till Röfors i Laxå. Verksamheten i Röfors drivs av Laxå Bruks Miljöåtervinning AB.

Bella Nilsson hette tidigare Isabella Johansson och har skrivit en bok om sitt liv som strippa på 1990-talets porrklubbar i Stockholm. Boken heter En strippas bekännelse och gavs ut 1998. Hon ska ha arbetat på Carl Serungs porrklubbar, däribland en med namnet Tabu. Hon avancerade och kom sen att arbeta för Carl Serung som ansvarig för hela eller en del av porrklubbsverksamheten i Stockholm:

Till sin hjälp har han Isabella Johansson, före detta strippa från Tabu, och den för våldsbrott dömde ”säkerhetsansvarige” Mille Marcovic. Bakom Studio Anna och Tusen och en natt finns enligt Patent- och registreringsverket företagen Calemero och Minnerup, där Isabella Johansson är ensam ordinarie ledamot. Men det är bulvanen Hans Jungholm som står som ansvarig för rörelsen.

Isabella Johansson är dock inte hennes ursprungliga namn. När hon var ny i Sverige hette hon Isabella Khatibi Ghabagh Tabeh. Hon var född i Iran och enligt vad hon skriver i boken flydde hon från en förtryckande far. I Sverige gifte hon sig med en man som tvingade henne att arbeta på porrklubbar som strippa. Hon tjänad enligt egen utsago mycket pengar men slösade bort en stor del av pengarna på att köpa massor av prylar och kläder. Med tidens gång har hon dessutom lagt ner en förmögenhet på plastikoperationer.

Carl Serung var på 1990-talet så kallad porrkung i Stockholm och inblandad i det så kallade porrkriget i Stockholm.

Läs också:

 

Advertisements