"Författarbråket"

Tidigare har jag skrivit om Leif GW Perssons angrepp på de kvinnliga deckarförfattarna, speciellt Camilla Läckberg (en ”konflikt” förmodligen rejält uppblåste av skandalkåt media) i min inlägg Författarlekstugan och Författarnas ankdamm. Efter de inledande tidningsartiklarna i detta ämne har det kommit en hel del mer seriösa inlägg som inte spekulerar så mycket i ”konflikt” och motsättningar, utan mer går på djupet. Det rör sig framförallt om ett antal recensioner av och artiklar om Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar

I SVD skriver Gudmundson om att debatten på ytan förefallit handla om en sak, men att den gentligen handlat om något annat:

Sommarens stora kulturdebatt har handlat om gubbighet. På ytan har det sett ut som ett bråk om kvalitet och om vilka författare som bäst förtjänar sina försäljningssiffror. Egentligen handlar det om mäns makt och status i kultursfären. Björn Ranelid menade att ”en miljon människor kan skriva som Liza Marklund”, och Leif GW Persson spädde på med att storsäljaren Camilla Läckberg ”skriver som Nicke Lilltroll pratar”.

I DN kan man läsa en chatt med författaren Maja Lundgren, och boken får en ganska ljummen recension av Ulrika Kärnborg. I en annan artikel i SVD står det att de manliga författarna Ranelid, Brunner och Persson anser att deckarnas dominans är ett hot mot skönlitteraturen. Inte för att jag sett att de tycker just så. De tycker väl snarare att de deckare som just nu ligger på topplistorna inte är så bra skrivna. Inte riktigt samma sak som jag ser det.

Malin Ullgren i DN menar att det mer handlar om marknadsandelar och mindre om kvalitet. De flesta deckarna som säljer bra har ju fått mediokra recensioner. Det handlar alltså inte om kvalitén utan om möjligheten att nå ut menar hon:

Frågan om kvalitetsnivån inom svensk deckarproduktion besvaras bäst av ekonomer och marknadsförare: Hur bra var den kampanjen? Hur mycket tjänade vi på att göra Camilla Läckberg till 40-talsklädd pappdocka i helfigur och ställa henne i bokhandlarnas skyltfönster? Vad är försäljningsvärdet av att Leif G W Persson relanseras som nummer ett bland äldre svenska kvinnohatare? Ändå blossar det fortfarande upp debatter som hoppfullt föreställer sig att konkurrensområdet är stil, gestaltning, berättartemperament och intrigkonstruktion.
//
Jag förstår inte intresset för att utröna vem som är lite bättre än någon annan i en deckarflod där de flesta alster sinsemellan och i bästa fall slåss om fadda omdömen som ”gott hantverk” och ”okej i sin genre”. Det här är inte ett författarbråk i bemärkelsen romankvaliteter, det här är en strid om produktutrymme. Med sexism som dramatiskt attribut.

Eftersom jag läst väldigt få av de aktuella böckerna, ingen av Läckberg och inte Maja Lundgrens bok, som jag för övrigt inte är ett dugg intresserad av, kan jag själv inte skriva nåt om böckerna, utan bara om debatten. Som är intressant just på grund av den sexistiska dimensionen, som en avspegling av mekanismer som finns i hela samhället. Gubbar klagar på unga kvinnor.

I GP har Carl Erland Andersson skrivit en intressant artikel, Gängbråken vitaliserar litteraturen, med anknytning till den aktuella debatten.

Borgarmedia: SVD1, SVD2, DN1, GP, AB
Andra bloggar om: , , , , , , ,

Advertisements
  • Henrik

    Jämställdhet kommer inte uppnås förens feminismen försvunnit.
    De som säger att de arbetar både för feminism och jämställdhet vet inte riktigt vad de pratar om.