Det är bra att konstnären som utsatte människor för trauman på Liljeholmsbron och utsatte psykvården för ett kostsamt konstverk nu i alla fall ber människorna på bron om ursäkt. Man kan konstater att dessa människor, likt de flesta människor agerade på ett humant och solidariskt sätt. Det är bra att de agerade så och det är bra att konstnären ber om ursäkt.
Det är också fullt möjligt att konstnären i detta fall tog en plats inom psykvården som annars skulle ha fyllts av en patient med behov av vård. I så fall innebär konstnärens agerande skada för annan person och det ställer jag mig direkt fientlig till. Däremot kan man ändå anse att det hela är konst, som jag skrivit tidigare.
Men konst som i detta fall kan ha skadat andra människor (Ingen större skada, det kan erkännas), men framförallt kostat pengar. I analogi, i överensstämmelse med mitt tidigare inlägg menar jag därför att konstnären i detta fall ska betala samhällets kostnader för konstverket. Det är ju så det brukar vara. Konstnärnen betalar själv eller så betalar beställaren, köparen. I detta fall finns ingen sådan så konstnären får betala kostnaderna för konstverkets tillverkning själv.
Intressant?
Bloggat: Johan Frick, LOKE, Sagor från livbåten,
Borgarmedia: NM1, 2, 3, 4, 5, 6, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om Psykvård, Konstfack, Skadegörelse, Liljeholmsbron, Konst, Kultur, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Vi är väldigt samstämmiga. Både i att det mycket väl kan ses som konst och i vem som bör betala.
Det är i båda dessa frågor som många av debattörerna går bet, de tror att konst bara handlar om att måla vackert eller skulptera.
Tyvärr, och med risk för att bryta mot Goodwins lag, så liknar mångas inställning till konst och kultur ett citat av en fet gubbe från första halvan av 1900-talet:
”När jag hör ordet kultur, så osäkrar jag min revolver”
Fast du slipper Goodwins lag. Citatet är från en teaterpjäs gjord på 1800-talet som felaktigt tillskrivs både den ene och den andre.
Jag håller med, självfallet bör hon betala för att hon vårdslöst slösat med skattebetalarnas pengar. Trist bara att hon går på en statligt finansierad utbildning och de pengar som jag förmodar att hon livnär sig på är delvis lån, men delvis studiebidrag, dvs skattepengar. Så frågan är ju såklart vem det skulle vara som betalar? Jag är absolut positiv till provocerande konst, det är nyttigt att kritisera samhället, men jag tycker att statens pengar ska gå till de som behöver det, inte för att finansiera någons ”15 minutes of fame”.
Sorry, var inte 1800-talet. Och det blev lite Goodwins lag ändå:
http://en.wikipedia.org/wiki/Hanns_Johst
I princip håller jag med dig, Anders, i allt du skriver om detta. Men det saknas ändå en aspekt.
Konst torde kunna definieras som ”kommunikation med vissa krav på kvalitet”. Det var i alla fall detta som pionjärer som Baudelaire och Manet hävdade, enligt Bourdieus Konstens regler.
I psykfallet förefaller konstnären ha velat kommunicera någon viss brist i psykvården – så har det sagts åtminstone – men jag vet fortfarande inte vilken.
Så det förefaller alltså som om kommunikationen inte hade nån vidare kvalitet.
Emellertid tillkommer en faktor: att det numera knappt finns någon bransch som är så förvaruligad som konstbranschen. Dvs där bytesvärde och bruksvärde är så utan relation till varandra. Och där det som kommuniceras är så fixerat vid producentens varumärke. Men har då begreppet konst nån innebörd, i den ursprungliga betydelsen? Handlar det inte bara om en prospektiv borgares vilja att marknadsföra sig själv?
Jo, Jan, det finns många aspekter som inte finns med i mitt resonemang. Också den som diskuterades mycket i 1970-talets musikrörelse. Huruvida inte alal människor skulle kuna vara konstärer. Om man överhuvudtaget kan prata om proffessionella konstnärer, Om det är eftersträvansvärt eller inte osv. Orkar inte riktigt utveckla deta nu. Men nån kan gärna ta vid.