Helveteshamsterhjul. ”Nej till Millennium!” och ”Var är ledningen?” Så skallade talkörerna utanför Södra Älvsborgs Sjukhus, SÄS, i Borås i förra veckan när hundratals anställda hade lämnat byggnaden för att visa sitt missnöje med det nya digitala journalsystem som just införts.
Tanken var att köra in det nya systemet Millennium på en begränsad del av sjukvården i Västra Götalandsregionen för att sedan gå vidare med resten. Efter två dagars protester tvingades ledningen att sätta systemet på ”paus” på obestämd tid. Då hade Läkarförbundets huvudskyddsombud lagt skyddsstopp, personal sjukskrivit sig och både på röntgenavdelningen och kringliggande vårdcentraler hade personalen spontant gått över till att dokumentera vården med papper och penna.
Mängder med vittnesmål kom in om att systemet inte fungerade alls eller så dåligt att personalen satt uppbunden vid datorerna för att desperat försöka dokumentera vad de gjorde istället för att vårda patienter. Och medan ansvariga chefer höll presskonferenser och intygade att allt fungerade som det skulle, förutom några små inkörningsproblem, sammanfattade en ung läkare läget i ett enda slagkraftigt ord: Helveteshamsterhjul.
Ingen överraskning
Haveriet kom inte som någon överraskning. År 2018 hade det USA-baserade företaget Cerner vunnit upphandlingen om ett nytt patientdatasystem. Rätt snart visade det sig att de lovat mer än de kunde hålla och 2022 tog Västra Götalandsregionen upp förhandlingar med Cerner om förseningar och andra problem.
En ny överenskommelse slöts som enligt ledningens rapporter hade ”tydliggjort att Millennium har den funktionalitet som krävs av ett modernt och utvecklingsbart vårdinformationssystem”. Den ”funktionaliteten” bröt alltså ihop direkt när systemet nu provades i verkligheten. Detta var något de som står nära verksamheten och skulle arbeta med systemet visste mycket väl.
Två månader före starten varnade Laura Raduta, ordförande för Läkarförbundets på SÄS, skarpt om att systemet inte var färdigt för att tas i bruk. Något ledningen inte brydde sig om, de hade ju ett avtal och hade dessutom spenderat fem miljarder på systemet.
Dyra investeringar för system som inte fungerar
Digitala system för patientjournaler är något som spritt sig snabbt över världen, ofta med löften om stora besparingar. En undersökning i USA år 2005 påstod att vården där skulle tjäna över 80 miljarder dollar på en sådan förändring och ett stort antal kontrakt om leverans av journalsystem tecknades snabbt.
Åtta år senare visade en ny undersökning att besparingarna varit obefintliga, inte minst för att de nya systemen ”varken förmådde fungera tillsammans eller var lätta att använda.” Alltså just det som nu hänt i Sverige.
På ett område hade dock systemen inneburit stora vinster: för de programmeringsföretag som tillverkat dem. Ett av dessa, ett företag som också varit med och finansierat undersökningen 2005, hade rentav sett sina vinster tredubblade på de åtta åren. Det företaget var Cerner, som levererat det nu havererade Millennium till Västra Götaland.
Även i USA har Cerners system ställt till problem och när företaget 2022 köptes av datorjätten Oracle fick de bland annat USA:s veteranmyndighet i knät. Myndigheten har hand om sjukvården för de många före detta soldaterna i USA s krigsmakt och har efter att de köpt Cerners system drabbats av så många sammanbrott och andra problem att tidningen Business Inside sammanfattar köpet som ”en dödlig katastrof för Veteranmyndigheten.”
Region Skåne tänker ändå använda systemet
Medan ledningen för Västra Götaland sitter i krismöten håller Region Skåne som bäst på att ta en variant av samma digitala journalsystem i bruk 2025. Föga förvånande ser det ut att gå åt samma håll som i Västra Götaland. Inte så konstigt med ett system som i grunden inte är avpassat efter svensk sjukvård utan efter USA:s vinstdrivna och privat finansierade sjukvård där det viktiga är att varje plåster eller blodprov debiteras till rätt försäkringsbolag.
I tidningen Sjukhusläkaren berättade flera läkare som varit djupt involverade i utvecklingen av systemet i Skåne i fjol mycket kritiskt om sina erfarenheter. Flera hade lämnat arbetet eftersom de som lett projektet inte lyssnat på verksamhetens krav, andra berättade om hur säkerhetsarbetet motarbetats, kritik ignorerades och att de närmast var gisslan i projekten.
Det krävs aktioner för att ändra makthavarnas beslut
Att två regioner lägger fem miljarder vardera på system som inte fungerar är illa nog. Men det säger framförallt mycket om hur förhållandena är på arbetsplatserna. Byråkrater och höga chefer lever i en värld skild från dem som utför arbetet och ansvariga politiker litar på den information de får från dessa. Det visar att vad som behövs för att driva en offentlig verksamhet som är effektiv och bra för det gemensamma inte är fler experter och byråkrater, utan mer makt och inflytande från dem som utför den verkliga verksamheten.
En annan viktig lärdom av veckan som gått är att det sällan räcker med kloka argument och försiktiga påpekanden för att få igenom åsikter underifrån. Trots allt som sagts och påpekats under lång tid var det som krävdes för att tvinga ledningen att dra i nödbromsen att de anställda samlade sig till gemensamma protester. Förhoppningsvis är det en lärdom som lever kvar och sprider sig bland dem som är anställda – inte bara i sjukvården.
Lars Henriksson
Ursprungligen publicerat i tidningen Internationalen, Helveteshamsterhjul.
Läs mer: Millenniumkraschen kan bli vårdens räddning.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
I grunden kan det inta vara något fel med digitala patientsystem. Om det är ekonomiskt eller inte kan ekonomisterna fundera över men det allra viktigaste med dessa system handlar om att behandlande läkare eller sjuksköterska ska ha tillgång till en ensad och uppdaterad bild av patientens tidigare tillstånd. Krasst sett har ett antal människor fått sina liv förkortade genom att ibland livsviktig information inte varit tillgänglig.
I de gamla pappersarkiven, med alla 10 000-tals lösa mappar, hamnade ibland journalanteckningar och annan information i fel mapp varigenom de i praktiken försvann. Det fanns heller ingen 100 procentig säkerhet att informationen, som började med läkarens talband med diktatat, nådde hela vägen till journalarkivet eller att varje remiss nådde sin mottagare. Internpostbrev, rörpost, papperhissar, faxar och annat innebar alltid en viss risk, om än inte gigantisk, för att något försvann på vägen.
Att kritisera digitalisering i en situation där vården, genom befolkningsökning och en större andel äldre befolkning, ställs för allt större utmaningar är helt felvänt att gå. Det andas teknikfientlighet och en bristande förståelse av vårdens utmaningar.
Grundproblemet är inte digitalisering utan vårdens organisering och centralisering genom gigantiska regioner. Ju större en organisation blir ju mer kraft måste ägnas åt att hålla samman organisationen som sådan med följden att kraften att ägna sig åt den verkliga uppgiften blir mindre. Komplexiteten blir enorm och att då försöka fånga denna komplexitet i ett gigantiskt, om än vällovligt, IT-system låter sig knappast göras.
Det enda rimliga förefaller för mig vara att reducera regionernas ansvarsområde. Ett naturligt steg vore att flytta ansvaret för primärvården till kommunerna. Detta skulle möjliggöra för regionerna att fokusera på sjukhusvård. Patientdata borde hanteras i ett sammanhållet nationellt system och då enbart innehålla just patientdata. Sedan kan vårdinrättningar ha olika slag av IT-system, anpassade efter vårdinrättningens förutsättningar, som genom väldefinierade gränssnitt kommunicerar med det nationella patiendatasystemet,
Kan vi ha nationella system för folkbokföring, skatter, o.s.v., o.sv. kan vi rimligen ha det för patientdata.
I grunden handlar det om att minska komplexiteten och att öka möjligheten för de som arbetar i vårdens kärna och möter patienter att utforma sin verksamhet efter de specifika förutsättningar som råder.
Så länge inte komplexiteten i vårdens organisering angrips kommer det i det närmaste vara omöjligt att införa stora IT-system som skall kunna klara av precis allt, vilket är visionen för dessa system. Om de heter Millenium eller något annat spelar mindre roll, uppgiften är i praktiken lika omöjlig oavsett.
Liknande haverier inträffar hela tiden, om än kanske i mindre skala. Se t.ex. http://javlaskitsystem.se/. Det har alltid förvånat mig att inte personalen strejkar – kanske inte fullt ut men i alla fall så att de vägar använda dåliga system eller varför inte vägrar hålla på med bokföring istället för att göra sitt ordinarie jobb.
På en konferens om sånt här ca 2015 berättade Asbjørn Wahl om hur en institution i Köpenhamn, jag minns inte om det var ett dagis eller ett äldreboende eller nåt annat, vägrade använda kommunens arbetsbokföringssystem och blev folkhjältar. Kommunen avskaffade genast systemet.
I Stockholm bötfällde arbetarskyddsstyrelsen skolförvaltningen ungefär vid samma tid för att lärarna tvingades hålla på med överdriven bokföring på övertid men tro inte att lärarna gick i strejk när kommunen fortsatte trots fällande dom. ”Vi vill gärna avskaffa det men förvaltningen tillåter det inte”, sa skolnämndens ordförande.
Skönt att äntligen någon säger ifrån, hoppas det sprider sig!
I grunden handlar det om jakten på ”det perfekta” med grund i tron att all världens problem, stora som små, lösas genom processer, uppföljning och planering. I denna ”perfektionens namn” skall det hållas koll på en enorm mängd data ur vilka slutsatser sedan skall dras – till allas bästa.
I detta är samlandet av data det lilla problemet (dagens datalagringsteknik klarar av detta ”med råge”). Problemet uppstår då den gigantiska mängden data skall förvandlas till ”styrinformation”, det är här det brukar fallera. Skälet är komplexiteten i alla beroenden och att ”mjuka” parametrar inte låter sig fångas av ”mekanisk” datainsamling där allt, såväl det som kan ha betydelse som det som är totalt betydelselöst, pliktskyldigast läggs in i databaserna.
För att sedan implementera ”denna perfektion” har det uppstått gigantiska byråkratiska överbyggnader, se t.ex. på regionerna, som blir allt mer fjärmade från de verksamheter som skall ”frälsas” genom ”denna perfektion”. Och då går det som det går …
För att komma ur detta ”bottenlösa träsk” finns två fundamentala frågor som måste ställas, för det första – vad är verksamhetens uppgift? – och för det andra – vad är tillräckligt bra (good enough)?
Snarare tror jag att det handlar om att chefen, denna i teorin gudabenådade Jesusfigur, inte har en susning om vad som händer i organisationen för att hen är hämtad utifrån och betraktar ”chef” som ett yrke i sig. Saknar därför helt den tysta kunskap som verksamheten bygger på.
Och måste därför hitta på en massa kontrollmetoder som ser ut som de ger kunskap om verksamheten. Som fyllot som letar vid lyktstolpen för att det är ljusast där.
Det är i alla fall den slutsats Jerry Muller drar i boken The tyranny of metrics, anmäld på https://gemensam.wordpress.com/2020/01/12/darfor-resulterar-pinnrakning-i-fiasko/.
En annan orsak är närbesläktad, nämligen att alla dessa fantastiska IT-metoder att styra verksamheten med alla är konstruerade av konsulter. Som inte heller vet något om den verksamhet de förmodas styra upp. Det är Mariana Mazzucatos och Rosie Collingtons slutsats i boken The big Con, anmäld på https://gemensam.wordpress.com/2023/05/09/om-konsulter-som-bondfangare/.