Hyckleriet om Dawit Isaak

I en ledare i Dala-Demokraten tas det faktum upp att Dawit Isak levde i 8 år i Sverige utan att få skriva en rad i svenska tidningar. Han fick försörja sig som städare. Journalisterna i Sverige, redaktörerna i Sverige och opnionsbildarna i Sverige brydde sig inte. Han fick inte skriva I Sverige, han fick inte skriva i Eritrea. Där fänglsades han, här nonchalerades han. Om det handlar ledaren i Dala-Demokraten:

Dawit försörjde sig som städare i Sverige. Jag vet inte om han nånsin skrev för svensk press eller försökte men jag misstänker att han inte skulle ha publicerats. Behärskade han språket? Hade han gått JMK? Hade han rätt kontakter? Jag är tveksam. Det talas om honom som en journalistkollega. Så vackert. Så nobelt av er. Var är hans texter? Vet någon vad han skrivit? Har det översatts? Jag har inte kunnat hitta det. Han har alltså fortfarande inte publicerats i svensk press. Är Dawit överhuvudtaget intressant som journalistkollega eller är han bara intressant som symbol?

För i sånt fall vill jag också göra honom till symbol. Jag vill göra honom till symbol för det hyckleri som visar sitt patetiska ansikte just nu när ni bjuder in denna städande neger i era journalistfamnar. Jag har svårt att se att någon av de redaktionschefer som solat sina ansikten i ljuset från kamerablixtrarna, de redaktionschefer som gått och lagt sig med en känsla av att göra något gott för mänskligheten, att förändra världen med sina pennor skulle ha anställt Dawit. Skulle ha velat ha Dawit som granne. Kanske skulle han med lite tur ha fått städa på redaktionen?

Kampen är viktig. Ingen tvekan. Men jag undrar varför ingen nämner det förtryck som går att göra något åt? Det tysta krossandet av yttrandefrihet där journalister som Dawit aldrig får tillgång till det så kallade fria ordet i Sverige. Och jag menar inte i bloggar, i informationsblad, jag menar på de tidningar som gått ihop i kampen för Dawit.

[…]

Dawit försörjde sig som städare när han bodde i Sverige. En dramatiker och poet som är beredd att offra sin frihet för att få skriva men som ingen vill lyssna på. Som är tystad inte av regimen utan av våra fördomar. Vem av er journalister som skrivit om honom de senaste veckorna skulle vara villiga att offra en bråkdel av vad Dawit offrat?

Journalist-Sverige går ihop för att rädda Dawit Isaak. Det är ju fantastiskt. Men varför inte se till alla eritreaner och andra invandrare som faktiskt går att rädda. Genom att ge dem jobb. Genom att ge dem en röst. Här. Nu. På er redaktion. Inte som städare. Som journalistkollegor.

Eller? Blev det för nära? Lättare att vara hjälte och skrika högt om hur hemskt det är med inskränkningar vad gäller yttrandefriheten i andra länder. Men bara ni har rätt att yttra er om det. Bara ni har rätt till ordet här.

Läs hela, Kanske borde journlister, redaktörer, tidningschefer och tidningsägare vänta en stund innan de slår sig för bröstet. Kanske borde se till att anställa de invandrade journalister som finns i Sverige. SOm den duktige Pakistan-kännaren och journalisten Farooq Sulehria. En person om skrivit för några av Pakistans största tidningar, som i Sverige fått jobba på restaurang, på tunnelbanan, inom posten etc. Som uppehållit skrivandet genom artiklar i tidningen Internationalen.

Intressant?
Bloggat: Jinge,
Borgarmedia: SVD1, 2, 3, DN, EX1, 2, AB,
Läs även andra bloggares åsikter om Dawit Isaak, Yttrandefrihet, Journalist, Journalistik, Sverige, Eritrea, Hyckleri, Media, Rasism, Politik, Samhälle