Det behövs en ny ledning i LO, en ledning som ser till arbetarnas intressen och inte till sin egen ekonomiska vinning. Det handlar inte bara om att byta ut en sådan som Wanja Lundby-Wedin utan det handlar framförallt om att fackföreningen måste bli mer demokratisk. Det är enda garantin för att den typen av maktmissbruk som Lundby-Wedin ägnat sig åt ska försvinna.
Alla avtal ska ut på omröstning, förtroendevalda ska ha genomsnittlig lön för arbetare och inte mer. Lukrativa pensionsavtal och liknande ska inte vara tillåtet. Förtroendemän på alla nivåer ska utses genom direkta val på arbetsplatserna. Klubbar ska inte omfatta flera företag så som på Volvo Personvagnar AB (Ford) och Volvo Lastvagnar AB (Volvo) i Göteborg. Alla klubbar ska ha öpnna medlemsmöten och inte bara representantskap somm det idag är på Volvobolagen i Göteborg. Det finns mycket att förbättra i den svenska fackföreningsrörelsen, precis som ett antal fackliga företrädare krävt i ett upprop:
Vi uppmanar alla fackföreningar och förbund:
• att gå ut till aktivt försvar för varje hotat jobb – mot alla massuppsägningar inom såväl industrin som kommuner, landsting och stat;
• att maximal kraft måste sättas bakom kraven att företagen ska vidta andra åtgärder än uppsägningar, att a-kassan återställs fullt ut, att garantier ges till de arbetslösa – inte bankdirektörer, att rättvisa skipas – nej till chefsbonusar, fallskärmar, jättepensioner och fantasilöner, att samhället tar över taktpinnen från den kapitalistiska marknaden.
• att krisen måste bekämpas med krav på massiva statliga investeringar för arbete åt alla och en planerad klimatomställning av både industrin, bostäderna och transporterna;
• att redan nu – tillsammans med alla som vill delta – förbereda en landsomfattande protestdag mot kapitalismens kris och all högerpolitik för jobben, välfärden och klimatet när riksdagen öppnar den 15 september;
• att välja fackliga ledare på alla nivåer som är beredda att kämpa för och dela sina medlemmars villkor.
I själva verket behövs alltså inte bara en ny fackföreningsledning, det behövs egentligen en ny fackförening, en förändrad fackföreningsrörelse.
Intressant?
Bloggat: Kildén & Åsman,
Läs även andra bloggares åsikter om Wanja Lundby-Wedin, LO, Fackförening, Medlemsdemokrati, Maktmissbruk, Facket, Fackligt, Politik, Samhälle
Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Att leta utan att finna, Kaj Raving skriver Ocensurerad kapitalism!, Haninge skriver Samförstånd ger lönesänkningar
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Håller med om precis vartenda ord du skriver. Dock inte skrivelsen från fackföreträdarna; den är luddig och populistisk.
Jag är fullt övertygad att mer demokratiska fack kommer att ta vettigare beslut, och i de fall man inte gör det får man i alla fall skylla sig själva. Och bara det lokala facket drabbas, inte hela landet. Vi har ju redan sett hur lokala fackklubbar har gått med på tillfälligt sänkt lön för att rädda jobben under lågkonjunkturen. Detta är riktig solidaritet, oavsett vad LO-ekonomerna ser för farhågor i sin statistik. De lokala facken kan nämligen precis lika enkelt kräva högre lön igen när det går bättre. Sedan är det ganska vettigt med nationella riktlinjer om vad som är nationalekonomiskt hållbart, men dom skulle lika gärna kunna hämtas till kollektivavtalsförhandlingarna från konjunkturinstitutet som från LO:s ekonomer.
Det Lundby-Wedinska spektaklet är främst ett exempel på att makt korrumperar vissa människor och detta gäller över hela det politiska och ekonomiska spektrat.
Speciellt tydligt är detta fenomen när det är ”andras pengar” (om det är ett företags tillgångar eller en fackförenings klubbkassa spelar ingen roll) som det är frågan om.
Grundproblemet är alltså en mänsklig svaghet som går igen igenom hela historien. Ett sätt att komma åt detta är givevis mer av öppenhet men att problemet helt skulle gå att få bort är nog tyvärr inte särskilt sannolikt.
TB:
Jag skulle säga att när man verkligen har en känsla för vems pengarna är, så beter man sig inte så; inte i samma utsträckning i alla fall. Problemet är alltså inte ”andras pengar”, utan snarare illusionen om att det är ”allas pengar” vilket för många är synonymt med ”ingens pengar”. Precis samma mekanism som gör att ungdomar tycker att det är mer oproblematiskt att vandalisera kommunal egendom (bussar, busshållplatser, papperskorgar etc.) än privat egendom (bilar, villor). Allas saker är ingens saker. Privat ägande har alltså en viktig funktion när det gäller respekten för egendom.
Någon som inte håller med och har observerat samma fenomen?
Strutsman:
Kan inte annat än att instämma helt. Ansvarstagand och ägande hör definitvt ihop.