Versteegh och Graningeverken

Del 2 av 14 i serien Träbaroner

Tre bröder från Nederländerna kom till Sverige i slutet av 1800-talet och blev företagare i skogsindustrin. Arend N Versteegh (1849-1931) flyttade från Nederländerna till Sverige och bosatte sig i Härnösand 1875, där han på 1883 blev huvudägare i Härnösands Ångsågs AB, en såg som anlagts 1860 av C.F. Broocman och 1874 såld till Henry Grissell (dog 1883). Sågen anlades på platsen för ett varv som lades ner samma år. Brodern Fredrik Henrik (Fritz) Versteegh (1841-1901) å sin sida blev huvudägare i det 1869 grundade bolaget Sandvikens Sågverks AB. Andra delägare var J Boot och F H Pont. En tredje bror, Jacob Versteegh, grundade ett handelsföretag som dock 1921 hade Richard Dymling som huvudägare.

Graningeverkens AB grundades 1873 med Arend N. Versteegh som huvudägare och övertog Graninge bruk. 1902 anlade Graningeverkens AB ett träsliperi (en mekanisk pappersmassefabrik) i Forsse, den andra massafabriken av det slaget i Norrland. Samtidigt blev företaget också en allt större ägare av vattenkraftverk. I övrigt var Arend N. Versteegh också engagerad i Marma Sågverks AB, Sulfit AB Ljusnan och Ad. Ungers industri AB. Andra bruk som eftrhand kom i Graningeverkens ägo var Bollsta bruk, Forsse bruk, Gålsjö bruk och Sollefteå bruk.

Utansjö Cellulosa AB bildades 1897 på initiativ från Fritz Versteegh och lät bygga en sulfitfabrik under åren 1899-1900. Största delägare var Graningeverkens AB, Sandvikens Sågverks AB och Kempeägda Sandö/Dal. Övriga delägare i Utansjö var Kramfors AB (familjen Kjellberg, senare Mannerheim/Treschow), Sprängsvikens AB (ägt av ett konsortium av sågverksägare i Ådalen, senare av Svanö AB och Strömnäs AB och slutligen enbart av Strömnäs AB), Svanö AB och Björknäs. Pappersmassetillverkning höll på att utvecklas till en storindustri och etbalerandet av Utansjös pappermassefabrik var en del av detta. 1906 drog sig Kramfors och Svanö ur delägandet av Utansjö och byggde egna massafabriker. Allteftersom drog sig även en del andra delägare sig ur Utansjö och familjen Versteegh och Graningeverken blev dominerande delägare från år 1919.

Vid Fritz Versteeghs död år 1901 blev hans bror Arend N. Versteegh ägare till Sandvikens Sågverks AB och strax därefter lät han Graningeverkens AB köpa företaget. 1928 bytte företaget namn till Sandvikens Cellulosa AB efter att Versteegh låtit bygga en ny sulfatfabrik på platsen. 1921 hade Graningeverkens AB 330, Sandvikens Ångsåg 140 och Utansjö 250 anställda.

1923 gick Härnösands Ångsågs AB i konkurs och det nybildade bolaget Björknäs Nya Sågverks AB övertog sågen. Vid det laget var Härnösands Ångsåg ägd av Gustav Erstad. 1925 övertog Kramfors AB det nya bolaget och året efter revs sågen.

I början av 1900-talet skaffade sig Arend N. Versteegh ägarintressen i företaget Marma-Långrör som tidigare kontrollerats av familjen Wijk. Dominerande ägare var dock Skandinaviska Banken. Gerard Versteegh (1890-1977), son till Arend N. Versteegh, blev disponent på Marmaverken. Familjen Versteegh och deras företag var mycket fackföreningsfientliga och de var inte heller medlemmar i Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF). När den ekonomiska krisen drabbade skogsindustrin år 1929 krävde Gerard Versteegh att arbetarna i Marma skulle sänka sina löner och få försämrade arbetsvillkor även på andra sätt. Marmaarbetarna svarade med att gå ut i strejk hösten 1930. Medan strejken pågick sålde familjen Versteegh sina aktier i Marma-Långrör AB, men Gerard Versteegh kvarstod som VD i bolaget. Istället kom familjerna (Klingspor, Stenbeck, von Horn) kring investmentbolaget Kinnevik att ta kontrollen över bolaget.

I maj 1931, när strejken vid Marmaverken pågått i 8 månader, gick arbetarna på Graningeverkens fabriker i Utansjö och Sandviken ut i solidaritetsstrejk. SAF beslutade då att skicka upp strejkbrytare till Ådalen och militär skickades för att skydda strejkbrytarna. Den 14 maj öppnade militären eld mot en demonstration och flera arbetare dödades. En händelse som kommit att sätta starka spår i den svenska arbetarrörelsen och vänstern, liksom inom svenska lagstiftning. Året efter öppnade polisen eld mot arbetardemonstrationer i bland annat Klemensnäs. Utan döda, men med skadade som följd. Inte förrän år 2001 skulle nåt liknande hända i Sverige igen, när polisen öppnade eld mot demonstranter i Göteborg och skadade tre.

Sex veckor efter skotten i Ådalen dog Arend N. Versteegh och sonen Gerard Versteegh övertog VD-posten i Graningeverkens AB, ett företag som styrdes från ett kontor vid Stureplan i Stockholm. Gerard Versteegh fortsatte i faderns fackföreningsfientliga och arbetarfientliga fotspår. Han dömdes exempelvis 1939 för misshandel av en författare, Albert Viksten, som skrivit kritiskt om Graningeverken i tidningen Nya Norrland. På 1950-talet blev han inblandad i en konflikt med arrendatorsbönder i Graninge och Helgum då han försöket pådyvla dem rena slavkontrakten. Gerards syster Hildur (?) var gift med en man vid namn Nordin och deras son Arend Nordin (1914-2003) fick senare, vid sidan av kusinen Arend M Versteegh (1931- ), son till Gerard Versteegh, ledande uppdrag i familjekoncernen.

Familjen Versteegh har aldrig hört till Sveriges mäktigaste finansfamiljer, men var på 1970- och 1980-talen en av Sveriges aboslut rikaste familjer, inklusive familjen Nordin. Exempelvis förekom Gerda Sigvaldason, Inger af Petersens, systrar till Arend M. Versteegh, Arend M. Versteegh själv, Arend Nordin och dennes barn Jutta Waller, Anders Nordin och Anna-Brita Rudbeck såväl som en del andra i släkten på listor över de rikaste i Sverige. Gerda Sigvaldason var under lång tid den rikaste personen i Göteborg och var bosatt på Arkivgatan i centrala Göteborg, samma gata som Volvos chef Leif Johansson idag bor på.

1964 hade Graningeverkens AB 1 500 anställda. På 1966-års bolagsstämma i Graningeverken avsattes Gerard Versteegh och sonen Arend M. Versteegh tog över. Gerard Versteegh själv var inte nöjd med detta utan inledde en lång juridisk strid med sonen om makten över företaget. En strid som Gerard Versteegh till slut förlorade i HD. Man han gav sig inte, utan försökte 1973 samla ihop aktieägare för att försöka sälja bolaget till NCB. Försökte misslyckades och 4 år senare dog Gerard Versteegh.

Arend M. Versteegh var en modernare man än sin far och företaget var också med i Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) där hans kusin Curt-Steffan Giesecke (1921-) var VD mellan 1966 och 78. Innan dess var han vice VD från 1954. Detta hindrade dock inte Arend M. Versteegh från att vara hårdhänt mot sådana och sånt som han inte gillade. Sålunda lät han under uppseendeväckande former vräka en familj som bosatt sig på ett ödehemman, Taråberg, som ägdes av Graningeverken. För att ingen skulle komma tillbaks till gården i Taråberg brändes den ner.

1961 såldes Sandvikens Cellulosa AB till Norrlands Skogsägares Cellulosa AB (NCB), skogsägarrörelsens norrländska skogsföretag. År 1970 blev Utansjö Cellulosa AB till slut ett helägt dotterbolag till Graningeverken. 1979 ombildades företaget till Utansjö Bruk AB med Graningeverken som hälftenägare och Stora som ägare av den andra hälften av aktierna. Vid denna tid var arbetarna på Utansjö Sverige sämst betalda pappersarbetare. 1980 blev bolaget återigen ett helägt dotterbolag till Graningeverken och 1991 såldes företaget till Rottneros-koncernen.

Graningeverken självt förblev i huvudsak i familjens ägo fram till 1986 då en stor post aktier såldes till Modo. Detta var slutet i en lång strid om makten och strukturen i svensk skogsindustri med familjen Kempe/Carlgren, Wallenberg, Versteegh
och Lundberg som deltagare och som berörde de flesta stora skogsföretag i Sverige. 1981 hade sålunda Graningeverkens AB seglat upp som en storägare i Stora (tidigare Stora Kopparberg), en post som fömodligen erhölls i samband med samarbetet kring Utansjö. Familjen Versteegh motsatte sig att Stora skulle köpa Iggesund. Samtidigt hade Modo skaffat sig den största posten aktier i Iggesund och det blev till slut ingen affär för Stora. Istället fick alltså Modo en stor aktiepost i Graningeverken vars vikigaste tillgång vid denna tid var stora vattenkrafttillgångar och skogsegendomar.

Skogen såldes senare av liksom sågverken som såldes till SCA. Graningeverken blev ett kraftföretag som 2004 blev uppköpt av Sydkraft, numera Eon.

Ättlingar inom familjen Versteegh är idag verksamma som stora markägare (Jutta Waller, dotter till Arend Nordin och också folkpartistisk politiker), i film-branschen (Bonver) (Gerard Versteegh (1951-) och hans fru Cecilia Versteegh (1954-), okänt hur de är släkt med ovan nämnda personer) och på andra ställen. En Jacob Versteegh som förekommer i kändissammanhang och tävlar i barfotavattenskidåkning (dvs utan vattenskidor) tycks vara deras son.

I fastighetsbolaget Alm Equity är en annan Gerard Versteegh (1960-), som är son till ovan nämnde Arend M. Versteegh, verksam. Denne Gerard Versteegh sitter också i styrelsen för Neonet och Bilia och ägare i och av Ampersand Group och Versteegh PLC i Storbritannien. Bägge bolagen sysslar bland annat med fastighetsaffärer. I Unibet PLC tycks hans bror Andreas Versteegh ha varit aktiv tidigare.

Läs mer: Basic Personligt1, 2, NM, SVD1, 2, RT1, 2, 3, 4, DN1, 2, Ny Teknik1, 2, AB1, 2, Arbetaren, Metro, SLU, DT, Enn Kokk, Silfverstrand, Newsdesk, FV, GT,

Andra källor:
Svensk Industrikalender 1921
Svensk Industrikalender 1974
Veckan Affärer, Sveriges 1000 största företag 1973
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Arbetaren nr 44/1981
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
Technorati Tags: , , , , , , , , , , , , ,
, , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Träbaronerna – Sundsvall och HärnösandBünsow – rikaste träbaronen >>
Advertisements