Efter att Kaj Kjellqvist tagit över Nissaströmsbolagen var det dags för nästa större affär som handlade om att han tillsammans med några kompanjoner tog över ett av landets större verkstadsföretag, nämligen Monark AB med cirka 2 000 anställda i Sverige och ungefär 5 000 i Brasilien och Colombia det år som Kjellqvist tog över, 1971. Monark hade då plågats av motsättningar inom ägarfamiljen Warborn sen 1961 då man köpt upp konkurrenten Nymanbolagen (Crescent) i Uppsala.
Familjekonflikten ledde till kapital- och ledningsproblem i Monark, något som ledde till att finansierande banker, främst Kreditbanken (en av de banker som senare blev Nordea) blev oroliga och bildade ett holdingbolag, MCB-Intressenter AB som köpte upp den ena stridande partens aktier. Efter ett tag så bedarrade striderna och bankkonsortiet blev dominerande ägare i Monark AB. Bankkonsortiet engagerade Åke Ståhlbrandt från Trelleborgs AB och Love Mannheimer som styrelsemedlemmar i MCB-Intressenter. I praktiken hade dessa dock inget med bolaget att göra utan var bara namn på ett papper. Bolaget sköttes istället av Kreditbanken och dess dåvarande direktör Lars Gunnar Åberg. Alla aktier var också enligt uppgifter pantförskrivna till banken vilket gav dem rätten att sälja dem om och när de ville.
Men detta var inte tänkt att bli bestående så man letade med ljus och lykta efter en köpare till bolaget. 1971 så framkom det att Kaj Kjellqvist via Nissaströmsföretagen köpt på sig en större post Monarkaktier (50 000) och att han hade option på ytterligare 80 000 aktier. Detta innebar att han hade skaffat sig kontrollen över företaget. Enligt PK-banken sålde man dock inga aktier till Kaj Kjellqvist, men det verkar ha varit enda möjligheten för honom att köpa aktierna. Han själv hävdar att han köpte dem från Bankirfirman Langenskiöld (senare Carnegie) så det är ju fullt möjligt att denna firma agerade mellanhand mellan banken och Kjellqvist. Köpet av aktierna skedde genom Nissaströms Bruks och Kraft AB och finansierades genom att detta bolags tillgångar belånades.
Efter att Kjellqvist tagit över så började slakten och styckningen av Monark. Företag köptes, lades ner och såldes i en rasande takt. 1973 såldes tillverkningen av utombordsmotorer till Volvo mot att Monark i långa tider (fram till 1992) skulle få en årlig ersättning från Volvo (tillverkningen las dock ner redan på 1970-talet). Snart köptes också tre bolag med tillverkning av olika fritidsprodukter upp, Ryonbolagen, Elof Malmbergs och Watski. Företagen sköttes dåligt och konkurrerade med varandra. Samtidigt gick också moderbolaget Monark dåligt. Men det var också så var det så att bokföringen visade vinst i Ryonbolagen. Elof Malmberg hade innan Monark köpte bolaget gjort en sväng genom Pribo och Anders Walls Beijerinvest, Skötseln av företaget blev gradvis sämre och sämre och till slut sålde bolaget år 1978 till Bonnierföretaget Frosta Fritid. Ryonbolagen såldes strax därefter till Elan.
Kaj Kjellqvist var under sin tid som ägare till Monark styrelseordförande i bolaget. Som sällskap i styrelsen hade han sin kompanjon Hans Hugo Engström och den VD man utsett, Bengt Stahre. Bnegt Stahre gjorde inget utan att ha Kaj Kjellqvists godkännande. 1978 flyttade Kaj Kjellqvist till England och precis innan dess så sålde Nissaström sina Monarkaktier till hans tonårsdöttrar Eva och Åsas bolag KB Företagsamhet.
Därefter påbörjades förhandlingar med ABBA om att köpa aktierna i Monark. Som förberedelse hade Kaj Kjellqvist tillsammans med Hans Hugo Engström, Torbjörn Arve och en vän, Hans Ernst Engström (bör inte förväxlas med Hans Hugo Engström), bildat tre bolag, Latin Bicicletas Trading AB i Sverige, Dyon BV i Nederländerna (formellt ska företaget ha ägts av ML Cohen, men det är mycket osäkert) och Altamon BV. Altamon BV köpte Kjellqvist aktier i Nissaströmföretagen.
I förhandlingarna med ABBA så ingick villkoret att köparen var tvungen att släppa dotterbolaget i Brasilien. Den som praktiskt skötte förhandlingarna med Polars ekonomichef Lars Dahlin var Hans Hugo Engström. Dotterbolaget i Brasilien var lönsamt och det uppgavs till köparna att Monark i Sverige var ett förändrat bolag som inte alls vara så när konkursens brant som folk i allmänhet trodde. Polar köpte aktierna av KB Företagsamhet rent formellt, men pengarna satte sin på ett konto hos Bankirfirman Carnegie (tidigare Langenskiöld). Priset man betalade var 14 miljoner, hälften direkt och hälften ett år senare. 4 miljoner av den sistnämnda summan tycks dock inte ha hamnat hos KB Företagsamhet utan hos Nissaströms Bruks och Kraft AB.
ABBA kom sedan att använda Monark för skatteplanering genom att man lät Monark köpa bolaget där royaltypengarna fanns, Harlekin AB, för 62 miljoner. Resultatet blev att medlemmarna i ABBA slapp betala cirka 30 miljoner i skatt och fick ut 40 miljoner i handen istället för 10 miljoner.
Monark AB fick samtidigt 34 miljoner i betalning för företaget i Brasilien som också ägde bolaget i Colombia. Några år tidigare hade Kaj Kjellqvist värderat det brasilianska företaget till mellan 80 och 100 miljoner när han försökte sälja det. Köpare av bolaget i Brasilien var förmodligen Kaj Kjellqvist själv och arkitekterna bakom hela upplägget med försäljningen av Monark till ABBA (utom företaget i Brasilien som alltså köptes från Monark av Kjellqvist) och Harlekinaffären var Hans Hugo Engström och Torbjörn Arve.
Formellt var det bolaget Dyon som köpte företaget i Brasilien och 1979 bytte bolaget bolagsform från BV till NV samt styrelse. I styrelsen hamnade Stig Anring, VD för det brasilianska företaget, Edward Gottesman och JWE Moret. Ägare i Dyon var enligt uppgifter från bland annat Anring, Kaj Kjellqvist.
1979 såldes också det kraftverk som Nissaströms Bruks och Kraft AB ägt, men då ägdes det av Enslövs Kraftverk KB, i sin tur ägt av ett dotterbolag till KB Företagsamhet och med AB Tärnaboinvest som minoritetsägare. Ägare av det sistnämnda bolaget var förmodligen Philip Douglas, en man som ofta samarbetade med Kaj Kjellqvist.
Sydkraft köpte kraftverket för 38 miljoner och pengarna betaldes in till ett konto hos Carnegie (vid denna tid kontrollerat av Erik Penser, tidigare anställd i bolaget). Familjen Kjellqvist redovisade aldrig de pengarna eller de 14 miljoner man fick för Monark-aktierna i Sverige. Inga skatter har betalts. Helt enkelt för att inkomsterna (i alla fall de 38 miljonerna) redovisades först efter att familjen Kjellqvist flyttat till Storbritannien och då skulle de enligt svenska regler beskattas där. Men Storbritannien beskattade då inte inkomster som gjordes i andra länder. Förhandlingarna om försäljningen av kraftverket sköttes av Torbjörn Arve. Denne flyttade till Schweiz, men skötte Nissaströmsbolagen långt efter flytten dit.
Kaj Kjellqvist som numera är död ska efter flytten till England i huvudsak ha sysslat med valutaspekulation. Många medlemmar i familjen Warborn tycks också ha flyttat utomlands även om en del fortfarande är verksamma inom olika svenska företag.
Idag finns omkring 60 anställda i Monark i Varberg och företaget ägs av Salvatore Grimaldi.
Läs mer: Newsdesk, Resumé, HN, Fri Företagsamhet, SR1, 2, DN, CapMan, AB,
Andra källor:
Pockettidningen R nr 5-6 1982.
Olof Forsgren & Brigitta Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Intressant?
Läs
även andra bloggares åsikter om Kaj Kjellqvist, Hans Hugo Engström, Torbjörn Arve, Bengt Stahre, Familjen Warborn, Nymanbolagen, Crescent, Monark, Love Mannheimer, Åke Ståhlbrandt, Lars Gunnar Åberg, Kreditbanken, Carnegie, Bankirfirman Langenskiöld, Elof Malmberg, Watski, Frosta Fritid, Ryonbolagen, Hans Ernst Engström, Latin Bicicletas, Altamon, KB Företagsamhet, ABBA, Kuben, Harlekin, Philip Douglas, Erik Penser, Varberg, Historia, Ekonomi, Brott, Samhälle
Technorati Tags: Kaj Kjellqvist, Hans Hugo Engström, Torbjörn Arve, Bengt Stahre, Familjen Warborn, Nymanbolagen, Crescent, Monark, Love Mannheimer, Åke Ståhlbrandt, Lars Gunnar Åberg, Kreditbanken, Carnegie, Bankirfirman Langenskiöld, Elof Malmberg, Watski, Frosta Fritid, Ryonbolagen, Hans Ernst Engström, Latin Bicicletas, Altamon, KB Företagsamhet, ABBA, Kuben, Harlekin, Philip Douglas, Erik Penser, Varberg, Historia, Ekonomi, Brott
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Jobbade på Monark när herr Kjellqvist var där. Kjellqvists ambitioner med Monark var ingenting annat än att ha företaget för ren spekulation. Det blev ju inte bättre när ABBA tog över heller. Tyvärr för Monark och dess anställda så ledde dessa ägare inte till något gott. Birger Svensson Monarks grundare vrider sig vid det här laget i sin grav. För inte hade väl han kunnat tro att det skulle gå så illa med hans livsverk.
Bort med dessa fiffel gubbar som sänker företag bara för att kunna tjäna sig en hacka för att stoppa i egen ficka.