Fifflarna – Kaj Kjellqvist och Nissaströmsbolagen

Del 11 av 28 i serien Fifflarna

22 år gammal blev Kaj Kjellqvist färdig civilingenjör från väg och vatten på KTH. Några år senare tog han också civilekonomexamen vid Handelshögskolan i Stockholm. Dräfter arbetade han på Skånska Cementgjuteriet och ett par andra byggföretag för att så småningom bli VD på AB Boninvest, ett investmentbolag ägt av familjen Bonnier. På 1960-talet spekulerade han i aktier på börsen i Stockholm, men blev aldrig nåt riktigt duktig börshaj. Istället skulle han komma att göra sitt först riktiga klipp på ett helt annat sätt år 1970. Det året blev Kaj Kjellqvist nämligen ägare till Nissaströmsbolagen. Detta var slutet på en utveckling som börjat vid årskiftet 1965/66 i det av familjen Berger ägda verkstadsföretaget AB Malcus Holmquist.

Familjen Berger ägde också bolaget Nissaströms Bruks och Kraft AB som vid mitten av 1960-talet ägde ett kraftverk, ett nedlagt pappersbruk och stora skogs- och markområden. AB Malcus Holmquist hade vid sidan av verkstadsindustriverksamheten också en stor aktieportfölj. Årskiftet 1965/66 avskiljdes denna i ett särskilt bolag, Malcus Industrier AB som sommaren 1969 såldes till  AB Svenska Kullagerfabriken (SKF). Moderbolaget AB Malcus Holmquist och familjen Berger fick betalt i SKF-aktier. På hösten samma år sålde familjen Berger/Ljung sina privata aktier i AB Malcus Holmquist till Nissaströms Bruks och Kraft AB (Nissaströmsbolagen). På detta sätt kunde man frigöra lite (8,25 miljoner) av det stor kapital som låg bundet i AB Malcus Holmquist i form av en stor kassa och en rejäl aktieportfölj. AB Malcus Holmquist avregistrerades därefter från den svenska börsen.

Emellertid var familjen Berger/Ljung totalt oense inbördes och man bråkade ständigt med varandra om makten och pengarna i bolaget. Göran Ljung plockade då in Wilhelm Penser som en ”oberoende” och ”objektiv” ordförande i bolaget och man försökte sälja kraftverket till Sydkraft. Sydkraft sa nej. Istället lyckades Göran Ljung och Wilhelm Penser hitta en ny köpare av hela företaget. Familjen Berger/Ljung sålde sitt företag för 22 miljoner till ett konsortium bestående av Kaj Kjellqvist, Olof Forsgren (Bankirfirman Forsgren & Co KB) och Adam Backström. För pengarna fick de mark och skog, ett kraftverk och en aktieportfölj värderad till 32 miljoner. Familjen Berger/Ljung fick betalt via konton i Bankirfirman Langenskiöld som satts upp av Wilhelm Pensers son Erik Penser.

Köpesumman lånades från Oxie Häradsbank och Bankirfirman Langenskiöld (senare Carnegie) där alltså Erik Penser arbetade. Som säkerhet för lånen la man aktier ur det köpta företagets börsportfölj, aktier som man alltså inte ägde ännu. När man övertagit företaget kunde man återbetala lånen genom att sälja Nissaströmsbolagens aktieportfölj. Med Erik Penser skulle Kaj Kjellqvist samarbeta fler gånger.

Efter ett tag ville Kaj Kjellqvist bli av med Olof Forsgren och han fick Backström med på noterna genom lite hederlig utpressning. Kjellqvist kände nämligen till en olaglig valutaaffär som Backström gjort. Forsgren köptes ut och senare köptes också Backström ut. 1971 stod Kaj Kjellqvist som ensam ägare till Nissaströmsbolagen. Nissaströmsbolagen kom därefter att bli centrum för en mycket lukrativ affärsverksamhet i Kaj Kjellqvists regi.

Det var så kallade vinstbolagsaffärer där man köpte bolag med stora ackumulerade och outtagna vinster på ett sådant sätt att kapital kunde frigöras utan att säljarna skulle behöva betala speciellt mycket i skatt. Bolagen köptes alltid för sina egna pengar och för att möjliggöra detta krävdes samarbetande banker och finansbolag. Förfarandet kan inte sägas ha varit helt i överenstämmelse med lagar och förordningar. Kaj Kjellqvist uppträdde oftast som mäklare i sådan affärer och anlitade andra som köpare. Bland de slutliga köparna av olika bolag fanns Jan Sydow, Kajs bror Raoul Kjellqvist, Eideryd och Sköldborg.

På 1970-talet genomfördes mer än 700 vinstbolagsaffärer i Sverige. En del av dem genomfördes av kretsen kring Seth Roland Arnér, kretsen kring K.G. Jansson och av andra, men de allra flesta, mer än 500 stycken genomfördes av kretsen kring Kaj Kjellqvist. Men till slut lyckades myndigheterna komma åt köparna vilket ledde till att Jan Sydow och Raoul Kjellqvist flydde utomlands. Endast två personer kring Kjellqvist kom att bli dömda, men de smet utomlands innan de hamnade i fängelse. Det var Eideryd och Sköldborg. Per Eideryd, son till Eideryd, var senare inblandad i det som kallades Uppsalamaffian och han var ett vittne mot Tjock-Stffe och Jonas Enander. 2007 dömdes Per Eideryd för grovt skattebrott och grovt bokföringsbrott till fyra års fängelse och åtta års näringsförbud.

Kaj Kjellqvists affärer genomfördes oftast i samarbete med olika välrenommerade bankirfirmor och fondkommissionärer, förutom Langenskiöld/Carnegie också Jacobson & Ponsbach och andra. Även stora banker ställde upp med pengar och hjälp till Kjellqvists affärer.

Några av de bolag som Kjellqvist via Nissaströmsbolagen köpte upp på i princip samma sätt och sen snillade bort vinsterna från var Tage Andersson Bakelit AB i Sigtuna, Ilsbo Industrier AB, Arvid Larssons Rör AB och Turessons Metall AB. För att förnilla vinsterna genomfördes oftast en mängd internaffärer mellan bolagen, bolagen bytte namn som andra byter skjortor och till slut fanns ingen möjlighet för någon att förstå vad som hänt. Det var en ny variant av vinstbolagsaffärer som var svårare att komma åt. Central för de vinstbolagsliknande affärerna via Nissaströmsbolagen var Peter Bergendorff. Han satt i styrelserna för de olika bolagen och var den som skötte pappersexercisen. Makthavare  och den som bestämde var dock Kaj Kjellqvist.

En anna som Kaj Kjellqvist flitigt anlitade och samarbetade med var advokat Torbjörn Arve som också satt i Nissaströmsbolagens styrelse. Nissaströmsbolagen kom också att bli ett företag som Kaj Kjellqvist senare skulle använda för att köpa in ett stort svensk verkstadsföretag, nämligen cykeltillverkaren Monark.

Det bör observeras att det inte är brottsligt att sälja och köpa vinstbolag eller skalbolag i sig. Däremot används de ofta i samband med andra affärer som är brottsliga. Det är däremot inte okej att köpa bolag för sina egna pengar, vilket var vad man gjorde i de flesta så kallade vinstbolagsaffärerna på 1970-talet.

Läs mer: AV1, 2, EX, AB, DPS, Allabolag.se, Anna och Edwin Bergers stiftelse,

Andra källor:
Pockettidningen R nr 5-6 1982.
Olof Forsgren & Birgitta Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972 (det är samme Olof Forsgren som nämns i texten ovan i samband med det ursprungliga köpet av Nissaströmsbolagen)

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
Technorati Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Fifflarna – Castro Khatib, Net Capital och Tritel MediaFifflarna – Kaj Kjellqvist och Monark >>
Advertisements