Igår presenterades en forskningsrapport och -studie om mobiltelefoner och hjärntumörer. Producerad av WHO. Den visade inget samband mellan mobilanvändning och hjärntumörer menade forskarna. Men det fanns en hake. Studien var delvis finansierad av telekomindustrin varför dess resultat kan ifrågasättas:
Problemet är att 53 av de 184 miljoner, nära 30 procent, som studien har kostat kommer från telekomindustrin.
– Detta är olyckligt. Det gör att trovärdigheten minskar samt att resultaten ifrågasätts. Publiceringen kan utan tvekan bli snedvriden, säger Björn Beermann, professor emeritus vid Läke- medelsverket.
En brandvägg där pengarna först gått till internationella cancerunionen ”garanterar forskarnas oberoende”, uppger IARC i studien. Samtidigt står det att industrin ”kan vara involverad i studiegruppen som observatörer eller konsulter” samt att studiegruppen ansvarar för ”analysval, tolkningar och förberedelse inför publikation”.
– Jag betvivlar inte att forskarna är ärliga och inte säljer sin själ. Men det är inte bra när WHO-forskning av denna typ kontamineras av industripengar, säger Björn Beermann.
Andra forskare menar att den slutsast som prensterats är felaktig. Det finns uppgifter i studien som pekar på att flitigt mobilringande har ett samband med hjärntumörer:
Men risken för hjärntumör ökar vid intensiv användning av mobiltelefon, enligt rapporten. Bland de 10 procent i studien som använde mobiltelefonen mest, mer än 1640 timmar under upp till 15 år, så fanns en 40 procent högre risk för gliom.
Från andra håll, forskare såväl som andra personer rktas annan allvalrig kritik av studien. Man menar den är slarvigt gjord, insamlingen och behandlingen av fakta har klara brister. Fakta och uppgifter har inte behandlats på samma sätt i olika länder. Den undersökta perioden är för kort. Rapporteringsfel finns. Kort sagt är rapporten enligt en del kritiker inte riktigt gjord och kan inte säga ett dugg om cancerrisken vid mobiltelefonanvändning.
Helt klart är att sådana här studier, slarvigt gjorda och delvis finansierade av en industri som har intresse av att tona ner riskerna med mobilanvändande skadar förtroendet för den som publicerar studien och för de inblandade forskarna. På sikt skadar det också förtroendet för forskning och vetenskap på ett generellt plan. Vilket naturligtvis inte är bra.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Mobiltelefon, Mobiltelefoner, Hjärntumör, Cancer, WHO, Forskning, Telekomindustrin, Hälsa, Samhälle
Det där håller jag inte alls med om. Det är väl klart att de företag som tjänar pengar på en vara (det må sen vara mobiltelefoner, bilar läkemedel eller kemikalier) ska delta i och bekosta de studier som undersöker varans farlighet.
Jag är tvärtom förvånad att inte hela studien bekostades av telekomindustrin
Jonas: Min uppfattning är att de ekonomiska intrssena då styr forskningen så att den ger ett resultat som gynnar företaget. Det blri alltså inte forskning utan ett beställt reklamjobb. Under täckmantel av forskning. Om du inte sre ett problem emd ett tycker jag du har en mycket konstig inställning till forskning och vetenskap.
Jag forskar om bl.a. RF-strålning i centrala nervsystemet och utan att ha läst mer av studien än vad som nämns i media så tycker jag som följer.
Det finns ingen existerande fysik som skulle kunna förklara hur RF-strålning med dessa frekvenser skulle kunna orsaka cancer eftersom den varken är joniserande eller kraftig nog för att kunna värma upp eller magnetiskt påverka vävnad nämnvärt, och de studier som lyckats uppnå några signifikanta siffror alls har sett mycket små effekter. På det stora hela verkar det inte finnas något klart samband mellan mobilanvändning och cancer som det ser ut idag, den aktuella studien borträknat. Så medan det förstås är omöjligt att utesluta saknas både en rimlig kausalitet och ett någorlunda säkert statistiskt samband.
Vad gäller studiefinansieringen så är pengar från industrin inte nödvändigtvis ett problem, som det ofta framställs. Det finns tvärt om en fin liten metastudie som jämfört helt offentligt finansierad forskning, helt privat finansierad forskning och blandvarianter som alla studerat samma produkt. Det visade sig att helt privat finansierade studier (föga överaskande) tenderade att överskatta de positiva effekterna av den aktuella substaser medan de helt offentligt finansierade hade motsatt effekt, att överskatta nackdelar och risker med ett undersökt fenomen. Båda är bra strategier för att mjölka sin finansiär på mer anslag. Blandvarianten lade sig någonstans mittemellan. (Och nej, jag talar inte i eget intresse. Jag lever av pappa staten.) Jag ska rota igenom EndNote och se om jag kan hitta den.
Inom forskarvärlden är mobilstrålning mer eller mindre en ickefråga. Det blir debatt ibland när någon publicerar en groteskt dålig studie som pekar åt det ena eller andra hållet, men de välgjorda skiljer sig inte så mycket åt. Hur farliga mobiltelefoner är är snarare en politisk och social än naturvetenskaplig eller medicinsk fråga. Det skulle antagligen inte skada att reglera mobilstrålning hårdare (mig gör det i alla fall inget, jag sysslar med annat), men det kan man göra utan att göra politik av vetenskapliga studier. (Man skulle t.ex. kunna leka med tanken på att bloggare satt och letade brister i studier med motsatt slutsats, men så mycket fantasi har jag inte.)
The Ness har gjort en rätt bra sammanfattning av fältet sett ur en medicinsk synvinkel, för ett tag sedan. Kanske intressant, för den som är ute efter mer konkreta argument än ”man menar” och ”enligt en del”: http://www.theness.com/neurologicablog/?p=1340
Per: Jag har inte uttryckt någon mening i frågan om mobilstrålningen farlighet eller inte. Jga lutar snarast åt att det är ganska ofarligt, men vet inte tillräckligt mycket. Däremot har jag uttryckt tvekan över den aktuella studien.
Det finns en teoretisk cancerrisk med att dricka kaffe. Det finns en teoretisk risk med att tala i mobilen. Men det finns en alldeles uppenbar risk med att vistas i eller ens i närheten av en trafikled; cancerogena partiklar, avgaser, ozon, buller, allvarlig fysisk kroppsskada, alltför ofta med direkt dödlig utgång!
Vilket är egentligen värst? Att utsättas för en minimal, men dock teoretisk risk, eller en i allra högsta grad påtaglig risk?
Är det månne ”trafikindustrin” som tonar ner allvaret med trafikriskerna och får vanliga hederliga människor att drabbas av ond bråd död?
Tveka kan man ju göra, men det skulle vara intressant att veta vad tvekan är baserad på. Om man t.ex. följer Svenskans källor till att ”studien kriticeras för metodproblem” kommer man till en googleartikel som inte berör metoden med mer än påpekandet att tillbakablickande studier dras med recall bias. Ett korrekt påpekande, men prospektiva studier har sina brister de med. Det vetenskapliga är att skapa sig en bild av vad de till dags dato bästa evidensen säger, men det är som sagt inte en politiskt gångbar metod.
På vilket sätt är studien slarvigt gjord? Att den ”inte säger ett dugg” om cancerrisken låter som ett väldigt stort påstående, särskilt med tanke på att den bekräftar den tidigare forskning som finns till stor del. Den ger inte hela bilden, nej, men det gör ingen studie. Utan att ha läst artikeln kan jag tänka mig att den dras med både snedvridning av ickerespondenter och recall bias, men jag har ännu inte sett någon som påstår att den innehåller brister utöver vad man kan förvänta sig i den typen av upplägg. Och är man misstänksam finns just alltid PubMed. Men det mesta som gjorts kommer säga samma sak:
”Most studies of glioma show small increased or decreased risks among users, although a subset of studies show appreciably elevated risks. We considered methodologic features that might explain the deviant results, but found no clear explanation. Overall the studies published to date do not demonstrate an increased risk within approximately 10 years of use for any tumor of the brain or any other head tumor.” -Ahlbom et al. Epidemiology, 2009.
Det finns inte riktigt någon anledning att leta invändningar mot något som bekräftar konsensus, om man inte samtidigt har ett problem med konsensus.
Per: Jag skrev om en tvivelaktig undersökning vars resultat eventuellt inte går att använda. Det spelar liksom ingen roll avd jag tycker om själva cancerfrågan ller om koncensus ifrågan i det läget.
Sluta också upp med att fråga mig saker som handlar om SVD:s artikel. Det får du fråga dem om. Det är inte jag påstår att den är slarvigt gjord utan forskare som jag hänvisar till och som finns citerade i en av SVD:s artiklar. Fråga dem. Jag har inte lästa rapporten ifråga själv, men uppenbarligen har forskare gjort det. Ja, den innehåller uppenbarligen de brister som kan fövänats och det är ju också vad som påpekas av mig och forskarna som SVD hänvisar till. Det verkar som om det finns folk som menar att det betyder att man inte kan dra så långtgående slutsatser av den.
I slutändan är jag också misstänksma mot resultaten av forskning som sponsrats av de företag som gynnas av just det resultat man fått fram. Sådant får mig att bli misstänksam.
vad jag förstod det som så gällde det att det finns ingen risk för cancer om man pratar i högst 20 minuter om dan i mobiltelefon och är vuxen…
Men om man pratar mer då?
Per har rätt. Möjligheterna för att mikrovågor skall kunna interagera med molekyler på ett sätt som kan orsaka dessa skador finns helt enkelt inte, rent fysiskt. Dessutom är allt baserat på myten om att mikrovågor kokar mat inifrån och ut vilket helt enkelt inte är sant, penetrationen kommer vara väldigt liten på en påse vatten som människan ändå är. Mikrovågorna kommer avge absoluta merparten av sin energi innan de ens passerat skallbenet. Det kastas mycket pengar i sjön på onödig forskning men medicinare kan aldrig acceptera att de också måste följa fysikens lagar.
Riskerna med halvledare, halvledarkapslar och tillsatser som läcker ur varm plast och andra varma delar är förmodligen större. Men det är ju inte lika sexigt som ”strålning”!
Martin: Som sagt: Jag lutar också åt den uppfattningen utan att ha studerat frågan närmare. Men studien är ändå konstig och det var den jag skrev om.
Anders,
Ja, som ”vetenskapsman” vet jag en sak säkert. En forskare vet var hans pengar kommer ifrån. En så viktig fråga missar inte en forskare som lever under väldigt otrygga förhållande. (En bekant firade nyss att han fått sin första fast tjänst för undervisning och forskning, han var 45 år gammal.) En forskare som lever under sådana betingelser är inte beredd att bita handen som föder honom, han har ansvar för mer än sig själv han skall säkra sina doktorander och post docs utkomst och forskning. Ovanpå detta läggs krav på hög publikationstakt annars ersätter universiteten en. Under sådan press är integritet inte sällan en lyx.
Detta pågår på bägge sidor frågan, forskaren som får sina pengar från industrin presenterar ogärna ett resultat som industrin definitivt inte kommer gilla. Men publikt finansierade forskare vill dock inte presentera ett negativt resultat för då sinar pengarna fort. Jag är alltid skeptisk till resultat som får tidningsrubriker, sedan kall fusion bör man vara det. Jag är fortfarande skeptisk till akrylamid chocken och framförallt slutsatserna av den, för ett negativt resultat där hade stängt den pengakranen hos en institution som lider svår brist på bra idéer.