Philipson – bankirer i Norrköping

Philip (Feivel) Jeremias grundade oljeslageri, kvarnar och blev fastighetsägare i Norrköping. Firman hette Philip Jeremias & Söner som i början av 1800-talet blev Norrköpings ledande bankirfirma. Philip Jeremias barn antog namnet Philipson. Han fick två söner vid namn Jacob Philipson (1788-1859) och Mauritz Philipson (1797-1862). Jacob Philipson inköpte Marieborg i Svensksund och gifte sig med Birgitta Bähr (1798-1842). Hans son Carl Oskar Philipson (1835-1922) övertog gården och var gift med Amalia Magnus (1838-1910).

Sonen Mauritz Philipson var  grosshandlare och gift med Sara Hirsch (1805-1868) och en av hans söner, John Philipson (1829-1899) blev chef för Skandinaviska Kredit AB:s kontor i Norrköping. Ett kontor som etablerades tidigt då staden var Sverige tredje största på den aktuella tiden. Han var ingift i en av de ledande göteborgssläkter som stod bakom banken, familjen Magnus. Holmens Bruk blev tidigt en av bankens storkunder men Östergötland som region blev utöver detta aldrig någon riktigt expansiv marknad för banken. John Philipson var också politiker.

Philip Jeremias var också morfar till Henrik Davidson (1823-1895) som blev VD för Skandinaviska Kredits stockholmskontor. Henrik Davidson föddes i Norrköping och anställdes som bokhållare 1848 hos grosshandlaren Lesser Meyerson i Stockholm. 1852 tog han över firman och blev en framgångsrik affärsman i huvudstaden.

John Philipson var också styrelseledamot i Norrköpings Tidningar från 1898 tillsammans med Axel Swartling och VD Daniel Engelke, Erik Sundin var då redaktör för och huvudägare i tidningen.

Göteborgsfirman L.E. Magnus & Co var tillsammans med Philipsons och Wahrens bland de investerare som år 1854  tog över och expanderade Holmens Bruk i Norrköping genom investeringar i textilindustri. Holmens kom att bli ett av Sveriges största textilföretag. Carl David Philipson (1827-1899) blev VD för företaget vars namn idag bärs av det skogsföretag som en gång hette Modo. Han stannade på VD-posten i 18 år. Utöver det var han också styrelseledamot i Norrköpings enskilda bank. I början på 1870-talet flyttade Carl David Philipson till Stockholm, inom vars affärsvärld han innehade många förtroendeuppdrag, bland annat var styrelseledamot i Stockholms Intecknings Garanti AB från 1875. I Stockholms nya spårvägsaktiebolag var han också under flera år styrelseledamot. Han var även en aktiv lokalpolitiker i Norrköping såväl som senare i Stockholm.

Carl-David Philipson var bror till John Philipson och gift med Amalia Jacobson, dotter till Morris Jacobson som var affärskompanjon med grundaren av L.E. Magnus & Co. John Philipson var i sin tur gift med Göthilda Magnus (1831-1905), dotter till Emanuel Lazarus Magnus (1803-76) i Göteborg, delägare i firman L.E. Magnus. En son till Emanuel Lazarus Magnus, nämligen Ernst Samuel Magnus (1841-1919) var gift med Henriette Meyer (1851-1939) och far till Lisa Magnus (1876-1957) som gifte sig med Herman Mannheimer, som ju var den som gjorde Skandinaviska Kredit/Skandinaviska Banken till en av de viktigaste bankerna i Sverige.

Carl David Philipsons son Ernst Philipson blev jurist, godsägare, vice häradshövding och generalkonsul i Amsterdam och den andra sonen, Gunnar Knut Philipson (1860-?) var ägare tll gården Ulfhäll invid Strängnäs och var gift med Lisa Fränckel (1866-?)

John Philipsons ena son, Erik Philipson (1857-1952) blev grosshandlare i Göteborg, gifte sig med Agnes Mannheimer (1861-?) och fick en son vid namn William Philipson (1884-1920), bankdirektör i Stockholm. En annan son till John Philipson, Walter Philipson (1861-1934) blev vice häradshövding 1888 samt advokat i Stockholm och var delägare i O. Wallins Advokatbyrå 1890-1907. Han var VD i AB Custodia 1907-1916 och  styrelseledamot Inteckningsgaranti AB. Walter Philipson var gift med en dotter till  industrimannen Eduard Fränckel, Harriet Fränckel (1870-1904). Han lät bygga den paradvilla som idag är Polens ambassad.

Deras son Ivar Philipson (1901-1983) var advokat. Ivar började som biträdande jurist i O. Wallins Advokatbyrå och var sedan delägare i Themptander, Wetter och Philipson Advokatbyrå i Stockholm på 1930-talet för att sedan arbeta i Bonnier-koncernen och var där styrelseledamot i Albert Bonniers Förlag AB åren 1945-1971. Han också i styrelsen för Drottningholmsteaterns Vänner  och var ordförande för fullmäktige i Mosaiska (Judiska) Församlingen i Stockholm, åren 1969-1972. Han skapade också Gertrude och Ivar Philipsons stiftelse.

En tredje son till John Philipson var Mauritz Philipson (1871-?), VD i Handelsbanken 1922-23. Innan dess var han vice VD sen 1912. Han lät bland annat bygga Graninge Stiftsgård i Saltsjö-Boo som sommarhus.  John Philipsons dotter Elise Sophie Lisen Philipson (1855-?) var gift med Herman Fredric Lamm (1853-?), grosshandlare i Stockholm.

Sentida ättlingar till Norrköpingssläkten Philipson är bl.a. konsulten Erik Philipson och Sarah Philipson. Den senare har dock fel när hon hävdar att judarna i Norrköping levde i en segregerad stadsdel. Det var nämligen omöjligt. De var alldeles för få redan från start. Under 1790-talet fanns 60-70 judar, 1805 hade antalet sjunkit till 55 medan det 1830 fanns 78. Därefter minskade församlingens storlek allteftersom.

Läs mer: IDG1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Powered by Qumana

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

7 svar på “Philipson – bankirer i Norrköping”

  1. Håkan Blomqvist har i sin mycket läsvärda doktorsavhandling Nation, Ras och Civilisation bl a behandlat förhållandet mellan de judiska ägarna av Norrköpings textilfabriker och stadens arbetarrörelse. Under en period fanns starka antisemitiska strömningar i stadens arbetarrörelse, vilket ändrades när en judisk textilarbetarorganisation i New York aktivt stödde Norrköpings textilarbetare under en arbetsmarknadskonflikt. Norrköpings arbetarna hade satt likhetstecken mellan jude och arbetsköpare fram till dess.

  2. Ni (Svenssons) påstår en massa saker på er blog om min släkt. Delar är rätt och delar är fel. Jag vill här bara påpeka det fel som ni tillskriver mig. Jag har aldrig sagt att familjen levt i en segregerad statsdel. Vad jag har sagt (och jag antar att ni refererar till min ett par år gamla artikel i Expressen; eftersom det är det enda uttalande jag har gjort i frågan) att man levde segregerat; i många avseende skilt från resten av den svenska befolkningen. Man umgicks och gifte sig i församligen eller andra församlingar huvudsakligen i Sverige (men också Tyskland och England). Man bodde också i hög grad ihop; nära varandra.

    Sarah

    1. Sarah: Inget jag skrivit har jag hittat på själv. Jag citerar enbart källor som jag länkar eller hänvisar till. Säkerligen kan det ha blivit fel på nån mindre punkt, men det är i så fall inte mitt fel utan mina källors fel. Och du skriver i artikeln i Expressen (som är länkad) sådana här saker:

      ”Segregerade områden med invandrare från samma etniska grupp är en förutsättning för en lyckad integration”

      ”I tre generationer levde man i ett delvis självvalt ghetto. Där fick man trygghet och stöd för att gå ut i en främmande, skrämmande och delvis fientlig svensk verklighet. Enligt min uppfattning var ghettot en nödvändig förutsättning för integration.”

      Det går inte att tolka på annat sätt än som jag gjorde.

      Upplysningsvis fannns det dock judiska stadsdelar (ghetton) i Sverige. I Göteborg var området Första Långgatan-Järntorget-Plantagegatan-Värmlandsgatan ett sådant på 1930-talet då min far och hans syskon växte upp där. Där låg den ortodoxa synagogan (på Andra Långgatan) och det pratades jiddisch på gatan och i affärerna.

  3. Jo det går att tolka på annat sätt och var också avsett som det. Centrala Norrköping var ett litet område och man umgicks socialt i ”stor”-familjen. Det var endast 3 kvarter mellan bostaden och synagogan, t.ex. Jag gick sträckan för en månad sedan.

    1. Sarah: Det är du som skrivit och vet vad du menar. Jag förstår nu också vad du menar. Området där min far växte upp med stor/dominerande judisk befolkning var bara 8 kvarter kanske ännu mindre, och man flyttade sig sällan utanför området. MIn faster kan förresten fortfarande jiddisch, men det kan inte min far.

Kommentarer är stängda.