Sverigedemokraterna – en fascism för vår tid

Precis som att en socialism för vår tid måste vara en annan typ av socialism än ryska revolutionens socialism så är också fascismen av idag en annan typ av fascism än 1930-talets fascism. Att därför hävda att Sverigedemokraterna (SD) inte är fascister på grundval av hur trettitalets fascism såg ut eller på grund av hur Trotskij beskrev den tidens fascism menar jag leder fel. En modern fascism ser med nödvändighet annorlunda ut än en 1930-talets klassiska fascism. Jag menar att man måste börja med att analysera hur SD kommit till, hur de byggts upp, vilka ideologiska rötter de har och varför de ser ut som de gör. Då kan man också se hur en modern fascism ser ut.

Diskussionen om sverigedemokraternas karaktär pågår på en mängd ställen, på bloggar anknutna till SP, i autonoma kretsar och på Aftonbladets kultursidor. Det förekommer förvirrade och okunniga inlagor som jämför fascister med den politiska inriktning som jag själv tillhör (som ofta av andra kallas trotskism). Något som naturligtvis är helt bisarrt då just vår rörelse (Fjärde Internationalen, grundad av bland annat Leo Trotskij) genom historien gjort sig känd för sitt principiella och starka motstånd mot fascism och rasism. Skribenten i Aftonbladet Kultur, Martin Aagård gör bort sig själv genom att visa upp sina uppenbart dåliga politiska och historiska kunskaper. I alla fall när det gäller Fjärde Internationalen och våra arbetsmetoder. Det han beskriver har nämligen inget med vår politiska traditions arbetsmetoder att göra.

Men det förekommer också betydligt bättre analyser av vilken typ av parti som sverigedemokraterna är. Däribland en artikel i Nerikes Allehanda av Mats Lindberg. professor i statsvetenskap vid Örebro Universitet. Han skriver:

Svenska medier och politisk debatt har svårt att etikettera Sverigedemokraterna. Beteckningar som ”populistism”, ”missnöjesparti”, ”främlingsfientlig”, ”extremistisk” eller ”rasistisk” är vanliga. Enligt min mening är dessa missvisande, de fördunklar och förenklar SD:s ideologi och program.

SD är inget enkelt missnöjesparti som Ny Demokrati var. Ny Demokrati hade höga skatter och invandringskritik som huvudfrågor men också anti-etablissemang och en oborstad politisk stil.

[…]

Nysvenska rörelsen har också en särskild betydelse för SD:s ideologi. Redaktör för nysvenska rörelsens tidskrift, Vägen framåt, var under 1970-talet den legendariske Per Engdahl som har varit ledande gestalt i flera av de större nazistiska och fascistiska organisationerna sedan 1930-talet. (Inom parentes den ende intellektuelle av rang som kommit fram inom den nationella rörelsen.) Det är också Per Engdahl som, utan att veta om det, uppfinner allt det som senare ska komma att bli de bärande principerna i SD:s ideologi och program. Han gör det bl.a. år 1979 i en artikel i Vägen framåt. Engdahl menar att invandrarna nu har blivit det nya stora hotet mot Sverige och svenskheten (tidigare hade ju de nationella sett den judiska världskonspirationen som det största hotet). Samtidigt har medierna och det politiska etablissemanget tabubelagt invandringen och lagt locket på för att kunna genomföra sin mångkulturalism. I detta läge tänker Engdahl nytt och politiskt kreativt. Vi måste överge rasbiologin, menar han, den är föråldrad och ofruktbar. Sverige och svenskheten kan göras till ett grundvärde ändå. Nationen kan tänkas kulturellt, som en kultur byggd på svensk identitet och svenska traditioner.

Den politiska framsyntheten i Per Engdahls nytänkande visar sig direkt. Organisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS) grundas samma år, 1979, med invandringskritik och kulturell nationalism som bärande idéer. BSS blir en avgörande nytändning för den ålderstigna nationella rörelsen och lyckas under 1980-talet äntligen aktivera en ny generation. År 1986 byter BSS namn till Sverigepartiet. 1988 byter man namn igen, nu till Sverigedemokraterna (SD).

?[…]

SD:s ideologi formuleras i partiprogrammen från 1989 och 2002 samt principprogrammet från 2003/2005. Man förbluffas över den starka närvaron av en gammaldags konservatism och nationalism. Man förbluffas också över den starka idémässiga kontinuiteten, även om ordvalet slipas av. Det program som den gamle NRP:aren Anders Klarström arbetar fram 1989 och de två som framkommer under 2000-talet är märkligt lika när det gäller grundtankar och grundprinciper. Kontinuiteten framhålls också av partiet självt.

Den första principen är samhällssynen. Man avvisar den vanliga tanken i svensk politik att staten och rättsystemet ses som grundat i en demokratisk överenskommelse, likt ett samhällskontrakt vars innehåll ständigt justeras i politiska val och demokratins institutioner. I stället hyllar Sverigedemokraterna den organiska samhällssynen. Samhället och staten bör vara rotat i organiska kollektiv som familjen och nationen. ”Inga konstruerade kollektiv kan ersätta dessa djupt rotade, ursprungliga gemenskaper”. Nationen består av en gemensam identitet, ”en hög grad av etnisk och kulturell likhet” som det heter i principprogrammet. Statens uppgift är att skydda och bevara denna gemensamma identitet. Nationens intressen står över individers och gruppers särintressen. I detta sammanhang kommer begreppet demokrati långt ner på listan, logiskt placerat efter begrepp som familjen, hembygden och fäderneslandet. Demokratin står i SD:s principprogram längst bak under rubriken ”Folkhemmet”, som en aspekt av det nationellt tänkta ”folkhemmet”.

Den andra principen följer av den första och benämns den nationalistiska principen. Inom en stats gränser bör det helst bara finnas bara en nation. Ett samhälle bör vara ”befolkningsmässigt homogent”. Det ska råda enhetlighet i ”språk, religion, lojalitet och ursprung”. I Sverige ska det alltså helst bo enbart svenskar.

[…]

I partiets tre program framkommer en talande självbild. SD betonar att man är ett mittenparti eller att man inte kan inplaceras på höger-vänsterskalan. Här återupprepar SD tanken från 1930-talets nationalsocialism som sade sig stå mitt emellan kapitalism och kommunism. I SD:s principprogram uttrycks detta med orden: ”Sverigedemokraternas ideologi är en förening av två tankeelement, sekelskiftets nationalkonservatism och delar av socialdemokratisk välfärdsideologi”. Tydligare än så kan man inte uttrycka det speciella med att vara nationalsocialist. Detta tänkande framkommer också i ordet ”folkhemmet”. Det är ett gammalt nationalkonservativt ord som nazisterna tog över, men som politiskt intelligent stals av socialdemokratin under Per Albin Hansson. Nu tänker Sverigedemokraterna ta tillbaka det igen, som ideologiskt nyckelord för föreningen av nationalkonservatism och socialdemokratisk välfärdsideologi.

[…]

Partiets nationalistiska ideologi är dock inte längre storsvensk utan småskuret inhemsk. Den är riktad inåt, mot invandringen och det mångkulturella samhället. Men just därför blir ideologin politiskt verksam. Det är en nationalsocialism i vår tid och för vår tid. SD utgör den logiska fortsättningen på den nationella rörelsen i svensk politisk historia.

För Mats Lindberg är sverigedemokraterna ett modernt nazistiskt parti, ett nationalsocialistiskt parti. Dvs det handlar om en modern fascism. Vad som bör understrykas är att partiet allt mer fokuserat, inte på invandrare, utan på invandrare med en viss religion. Det är denna religion, islam, och den kultur som följer med den som är problemet och som dominerar SD:s problemformuleringar och propaganda. På det sättet blir retoriken också allt mer lik den antisemitiska retoriken från 1930-talet och partiets karaktär av fascistiskt parti allt tydligare. Något som Andreas Malm tydligt visar i sin bok Hatet mot muslimer.

Att mäta SD:s program mot en schablon från 1930-(eller 20)-talets Italien är att på förhand avsäga sig en konkret analys av hur fascismen utvecklas. Då skulle exempelvis den serbnationalistiska fascismen inte heller räknas, där saknades  idéer om korporativism osv.

Men vad krävs då för att man ska kunna tala om ”fascism”? Som Andreas Malm argumenterar i sin bok så bör det räcka med att ett parti vill inskränka eller avskaffa demokratin och dess grundläggande rättigheter för en viss folkgrupp och ersätta dem med rent auktoritär repression för att anse att det är fascistiskt. Detta är vad SD vill, i fråga om en specifik grupp, svenska muslimer. De ska inte få ha svenskt medborgarskap, religionsfriheten och yttrandefriheten ska avskaffas för dem, de ska bringas att föda färre barn och – som slutmål – drivas ut ur landet.

Jag menar alltså att både Andreas Malm och Mats Lindberg förmodligen har rätt när de karaktäriserar sverigedemokraterna som fascister och nationalsocialister. Men samtidigt så saknas förstås sådant som de flesta vant sig vid att betrakta som nödvändigt för att nåt ska betraktas som fascism, våldet och stormtrupperna. Men korporativismen finns där, motståndet mot demokrati, atomisering av arbetarklassen (men på grund av den svaga arbetarklassen idag och bristen på medvetenhet och radikalt ledarskap behöver man inte ta till det våld som var nödvändigt på 1930-talet, kanske behöver de inte göra nåt alls då borgarstaten redan sett till att klassen atomiserats) och man har en totalitär ideologi. Ledarkult saknas i det offentliga men finns i det fördolda, se nedan. I likhet med Lindberg och Malm menar jag att SD ändå uppfyller alla de tecken som man kan förvänta sig att en modern fascism, en fascism av idag, ska uppvisa.

Partiet är som jag ser det ett fascistiskt parti. Det är vår tids fascism vi nu sett tåga in i riksdagen. Dessutom upprätthålls kontinuiteten till det skinnhuvuddominerade rånazistiska förflutna på mer än ett sätt. Vi sidan av den ideologisk kontinuiteten som Lindberg nämner ovan så finns också en organisatorisk/personell kontinuitet. Detta kan symboliseras av att SD hade två valvakor på valnatten. En för sin fasad av polerat ”demokratiskt parti”. Det var den vi såg på TV. Men de hade också en annan valvaka på annan plats i Stockholm samma natt. Där hyllades kända nazister från historien och där fanns de råbarkade busarna från SD:s tid som skinnskallenazisekt. Där fanns det SD som de inte vill visa upp men som är en del av det verkliga SD.

Det finns också mer teoretiskt duktiga, i jämförelse med mig, medlemmar i Fjärde Internationalen som menar att man inte ska tolka Trotskijs beskrivning av fascism så bokstavligt som mina kamrater Martin Fahlgren, Göte Kildén och Benny Åsman gör i sina inlägg på bloggen Kildén & Åsman. Som Manuel Kellner skriver:

If we wish to use the heritage of Trotsky in this area for our antifascist struggle today, some caveats should be entered:

- some aspects of reality have changed significantly. Today the degree of activity and organisation (and armament!) of members of the traditional big left parties, above all social-democracy, is much weaker than in the time of Trotsky.

- Society as a whole has greatly changed. There are new forms of atomisation in the workplace and beyond. The ”traditional” working class no longer has the same weight among wage-earners in the broad sense of the word.

- There is once more great poverty and misery, even in the rich countries. But the poverty of a working class family, unemployed or not, at the time of the Weimar Republic was all the same entirely another thing than what exists today; and the despair of the demobilised sub-officer, ready to fight in the street against the ”reds”, is not yet equalled by the sentiments of the majority of those who vote for Le Pen for example.

- Trotsky’s slogan ”dictatorship of the proletariat or fascist dictatorship!” which seemed so justified in the 1930s should not lead us to systematically organise our thought and thus our agitation in opposed simple alternatives. Very often, the concrete historic outcome is a third unforeseen variant.

Intressant?
Bloggat: Bjereld1, 2, Stardust,
Borgarmedia: AB1, 2, 3, DN, SVD,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

34 svar på “Sverigedemokraterna – en fascism för vår tid”

  1. Det Aagård beskriver är entrism. Att försöka ta över andra organisationer inifrån. Det är något som ofta förknippas specifikt med trotskisterna. Han gör inga värderingar över resten av ideologin så där drar du alltför höga växlar.

    1. Hampus: Nej det är inte entrism. Entrism är när man i hemlighet går in i ett annat parti för att förändra partiet inifrån. Att man gjorde det i hemlighete var för att man skulle blivit utesluten (och vissa länder mördad) annars. Det var en taktik som tillämpades av Fjärde internationalen (FI) periodvis mellan 1938 och 1970-talet. Att arbeta i fackföreningar, anrirasistiska föreningar, solidaritetsgrupepr osv har inget med entrism att göra. Sånt har FI-medlemmar och så kallade trotskister alltid gjort öppet och på smma villkro som alla andra medlemmar. Det är inte entrism. Även du är okunnig på detta område inser jag. Den typen av arbete brukar kallas enhetsfrontarbete eller liknande saker. Men har alltså inget med entrism att göra. Jag tror nog jag vet vad om är vad då jag trors allt sitter i FI:s representantskap sen 2003 och har deltagit i en rad ledningsmöten för organsiationen sen dess.

  2. I ljuset av stalinisters lögner om trotskister och hur många som fortfarande tror på lögnerna och är riktigt okunniga om ”trotskism” framstår det som oseriöst att kalla SD vår tids trottar. Entrism är inte något viktigt karaktäristikum för trottar, vilket däremot antifascism, klasskamp, intern demokrati, internationalism på riktigt, är. Vilket snarare gör trottar till SD:s motsats än föregångare. Nån måtta på flummet får det vara, även på Aftonbladet.

  3. Nej, Hampus. Entrism handlar inte om att ta över organisationer. Det handlar heller inte om att i det fördolda försöka kuppa organisationer. Det handlar (eller snarare handlade om i ett par länder i världen för ungefär 40 år sedan) att vrida arbetarpartierna till vänster.

    Aagard skulle inte (och gör av förklarliga skäl inte) kunna ge några exempel på att SP i det fördolda gått in och försökt ta över organisationer. Det är helt enkelt kvalificerat skitsnack. Tvärtom finns det knappast något parti i det här landet som är så öppna med vad dom gör som just SP.

    Att det funnits sekter inom vänstern som försökt kuppa saker och styra dem i det fördolda är helt sant. Det är en tradition som använts av maoister i det här landet (Vietnamrörelsen och FIB/Kulturfront), men framförallt av Socialdemokraterna. Det har inget med trotskism att göra utan är en urartning som ryms inom både reformistiska, stalinistiska och revolutionära strömningar.

  4. Ok, jag använde ordet ”ta över” (vilket också brukar räknas in som en del av entrism, vad en del dogmatiker än vill påstå) istället för ”förändra”. Och därför ska jag förklaras för ”okunnig”. Tjo.

    Noterar mest att överreaktionen på Aagårds text också löpt vidare i kommentarerna. Märkliga historiska kommentarer om saker jag aldrig sagt.

    1. Hampus: Entrism är i andra partier och ofta i hemlighet. Inte i föreningar av annan sort och öppet. SP har aldrig ägnat sig åt det.

      Entrism: I partier och hemligt.
      Enhetsarbete: Öppet i andra organsiationer, precis om vem som helst. Ingen så kallat trotskistisk organisation har någonsin försökt ta över en solidaritetsrörelse. SP har aldrig gjort nåt sånt, nånsin.

    1. Hampus: Det Aagård beskriver att SD ägnar sig åt är inte entrism. Och om trotskister har han bara helt fel.

  5. SP är det trotskistiska parti som varit först och störst trotskistisk organisation. Man är även med i den största internationella trotskistiska organisationen. Det är väl klart att man tar åt sig.

    Aagards bullshit är precis det som sossarna använde mot SP på 70-och 80-talet i facket, och som har sakligt besvarats hur många gånger som helst. Om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger blir den en sanning, som Goebels sa.

    Man måste ha detta i bakhuvudet. Det otroliga motstånd som trotskister fått av stalinister och sossar och den enorma förtalskampanj som förts.

  6. Om det är ”precis samma enorma förtalskampanj” så borde väl SP överhuvudtaget ha nämnts? Är snarast Offensiv man syftar på. I ärlighetens namn tror jag få bryr sig om att föra ”förtalskampanjer” mot SP. Är för litet för det.

  7. Nu är väl knappast RS så mycket större än SP, men vad jag menar är att det där pratet om att ta över organisationer är samma lögner som sossarna använde när SP började sitt fackliga arbete på Volvo. Det är lögner som är lastgamla, och som använts av sossar mot alla som utmanat dom från vänster. Att detta till slut blir en sanning är det som Aagard nu ger uttryck för. Det är just SP han tycks mena eftersom han nämner 68-vänstern, vilket Offensiv inte tillhörde. Eller så är han bara totalt okunnig.

    Nån som kan ge tips på vilka organisationer trotskister i Sverige tagit över eller försökt ta över? Jag kan nämna många som sossar och maoister kuppat, men någon som trotskister gjort det med (eller ens försökt!) kan jag inte komma på. tfs.

  8. Cheezle, vad jag menade är att det inte handlar om en ”kampanj”. Både Offensiv och SP är för små för sånt. Möjligt att det handlar om påståenden som upprepats tills de blivit sanning, men att tala om ”total okunnighet” blir bara fånigt. Utan tvekan var de som bildade Offensiv också en del av ”68-vänstern”.

  9. och jag menade inte att det pågår en kampanj. Lägg märke till att jag pratar om dåtid – inte nutid.

    Nej, Offensiv tillhörde inte 68-vänstern. Dels därför att de bildades efter detta, och dels därför att de bildades inom socialdemokratin.

  10. Ja, jag vet att den inte tillhörde ”68-vänstern”. Det var ju flera ÅR efteråt. Och när man talar om ”68-vänstern” menar man ju alltid exakt det årtalet. Absolut inga företeelser kring samma tidsepok.

  11. 68-vänstern definieras av de grupper som uppstod UTANFÖR sossarna och de gamla stalinistiska partierna.

  12. ”För Mats Lindberg är sverigedemokraterna ett modernt nazistiskt parti, ett nationalsocialistiskt parti. Dvs det handlar om en modern fascism.”

    Denna slutsats förutsätter att likhetstecken sätts mellan facism och nazism vilket inte är alldeles självklart. Pakten mellan Hitler och Mussolini var kanske mer grundad på maktpolitik än på ideologi även om ledarkult och antidemokrati finns i båda.

    Jag tror därför att ”etiketten” nynazistisk är bättre än facistisk när det gäller SD. Facism, som ideologiskt sammanhållet begrepp fanns egentligen bara i Mussolinis Italien och har sedan blivit ett mycket vitt och ”luddigt” begrepp (…visst man kan göra nya definitoner av facism men det ökar bara förvirringen). Detta gäller inte på samma sätt nynazismen som är mer ideoligiskt sammanhållen och här menar jag att SD skrivning om ”etnisk likhet” mycket tydligt visar på ett direkt släktskap med den nazistiska ideologin.

  13. Problemet med att snacka om fascism är att det för gemene man betyder i stort sett ”brutal översittare”. Och som i alla språkfrågor är det majoriteten som har rätt, inte språkpolisen. Språk är nämligen bara en konvention, det finns inget inre samband mellan ett ord och det som ordet täcker.

    Så jag tror att det är svårt att komma nånvart här.

    Ännu knepigare blir det om en av de viktigaste länkarna i beviskedjan handlar om skumma föregångare på 30-talet. Med samma rätt skulle man då kunna kalla Vänsterpartiet för stalinister.

    Men behövs det egentligen? Enligt Lindberg är det fullt öppet som SD förespråkar apartheid. Alla vet vart det ledde – till en polisterror som till och med systemets förespråkare till slut tyckte blev för dyr. Pressa SD på dom praktiska konsekvenserna av deras förslag – och dom kommer att slingra sig som ålar.

    1. Jan WIklund: Det är inte nödvändigt rent generellt, men i den interna vänstedebatten kand et vara bar att göra upp med bokstavstro från 1930-talet. Oavstet om den kallas stalinism eller trotskism. Och så kan vi fortsätta att använda ordet fascism som nedvärderande skällsord.

  14. Hampus: Hur kan det vara en generationsfråga? Det är ju en historisk företeelse och inget som förändras med tiden. Det må vara en generationsfråga i bemärkelsen att dagens unga är otroligt mycket mer okunniga – dvs betydligt sämre kader – än för bara 10 år sedan, men det är inget som kan ändra på faktum. Du kan kolla vilken bok som helst, vilken sida som helst, och garanterat aldrig stöta på Offensiv som 68-vänster. Här är wikipedias lista över de grupper som räknas in (även om wiki kan vara riktigt uselt, och otillförlitligt), och självklart är Offensiv inte med:

    * Bolsjevikgruppen
    * Clarté
    * De förenade FNL-grupperna (DFFG)
    * Folket i Bild/Kulturfront
    * Förbundet Kommunist (FK)
    * Grupp 8
    * Kommunistiska Arbetarförbundet (KAF)
    * Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML), bytte namn till Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) 1973
    * Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (revolutionärerna) (KFML(r))
    * Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK)
    * Musiknätet Waxholm
    * Rebellrörelsen
    * SAC
    * Provie

  15. Cheezle, ords betydelse är inte ”historiska företeelser”. De varierar mellan folk, grupper och generationer. Förakt mot de som är yngre vet jag inte vad det ska vara bra för.

  16. Vadå, Anders? Jag har väl inte sagt något om bokstavstro?

    Beträffande nedvärderande skällsord – ja det kan man ju göra. Fast jag tror inte det leder nånvart. Annat än möjligen att det verkar som man själv inte har nåt att komma med. Retoriskt sett fungerar det nämligen inte med negativismer, det blir man själv som får stå för det negativa medan den man hackar på framstår som offer.

    Undantaget från det är förstås när det negativa får en ”objektiv” prägel, t.ex. för att det kommer från en ”oberoende” tredje part. Exempelvis var ju Bush-gänget noga med att se till att allt smutsigt kampanjande skulle komma från folk som dom officiellt inte behövde förbindas med.

    1. Jan: Nej, men några av de som jag kritiserar i inlägget (mina kamrater Göte Kildén, Martin Fahlgren och Benny Åsman) ägnar sig åt bokstavstro.

      Och negativismer fungerar. Tänk på ordet kommunist. Fungerar utmärkt som nedvärderande skällsord.

  17. Cheezle: Att provie räknas till 68-vänstern är väl ett bevis för att listan inte är särskilt trovärdig. För det första las provie ner redan 1967. Och för det andra var det en utlöpare av teosoferna. Och för det tredje hade de betydligt mer intellektuellt samband med freds- och miljörörelserna än med vänstern.

    Begrepp kan givetvis göras hur omfattande eller snäva man vill. Det intellektuella spelet, säger Charles Tilly, består av en kamp mellan ”lumpers” och ”splitters”. Men jag protesterar mot att man vrider ett begrepp för att omfatta något som ligger långt från medelpunkten men utesluter något som ligger närmare denna.

  18. Det är helt riktigt att definiera SD som ett fascistiskt parti. Enbart med den definitionen kan SD motarbetas. SD är ett parti med ett helt politiskt program, det är inte ett enfrågeparti. Beteckningen rasistiskt parti täcker inte in SD motbjudande samhällssyn. Anders, du har rätt. Det är fascismen som nu tagit plats i vår riksdag.

  19. Anders: Ja, de fungerar, men de stämplar dessutom den som använder dem. Så kan man se till att det är nån annan som kallar SD för fascister är det kanske bra.

    Men bäst är att föra fram det egna budskapet – att vi behöver keynesiansk politik, bygga landet och få bort arbetslösheten den vägen. Enda svårigheten är att det måste se trovärdigt och möjligt ut. Men den svårigheten har vi ju lika fullt, med en arbetarrörelse som (om man nu kan kalla det rörelse) vara väntar på att någon ska förbarma sig och fixa det åt den.

Kommentarer är stängda.