I Pajala kommun i Norrbotten ska en ny järnmalmsgruva öppnas för att bryta den stora järnmalmsfyndigheten i Kaunisvaara. Detta projekt har lett till att befolkningsminskningen i Pajala har stannat upp för första gången sen 1950-talet. Det är ett norsk-kanadensiskt gruvföretag, Northland, som ska starta gruvbrytning i Kaunisvaara och eventuellt på fler ställen i Norrbotten.
LKAB har å sin sida kommit på att man med moderna metoder kan utvinna mer järnmalm ur det man i gångna tider kasserat som gråberg. Något som gett arbete åt ett 60-tal personer i Kiruna.
Det är dock inte bara i Norrbotten som järnmalmsgruvor öppnas. Det sker även i Bergslagen där Dannemora gruva återöppnat och flera andra är på väg att återöppnas. Allt på grund av mycket stor efterfrågan på järnmalm i framförallt Kina.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Norrbotten, Kaunisvaara, Gruvbrytning, Järnmalm, Northland Resources, LKAB, Järnmalmsfyndigheter, Järnmalmsgruvor, Pajala, Kiruna, Samhälle
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Jag undrar var alla ”inga gruvor, de förstör miljön permanent” personer från miljöpartiet är med sina kommentarer då det inte är uranmalm utan järnmalm som skall brytas. (Detta med hänsyn till att det är lika miljöförstörande med järnmalmsbrytning som uranbrytning per tinn malm, och att denna gruva kommer att vara enormt mycket större)
Christoffer: Har du några som helst belägg för att järnmalmsbrytning skulle var lika miljöförstörande? Tror nog inte det eftersom du inte lämnar någon källa till påståendet.
Vi får hoppas att inte Sverige blir en efterbliven råvaruproducent till den nya industrimakten Kina i framtiden. Trenderna ser inte gynnsamma ut enligt UNDP: http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_future_HDI_projections_of_UN
Jan Wiklund: Sverige har historiskt alltid varit en råvaruproducent så det är ju inget nytt. Och sen slutet på 1980-talet är landet helt beroende av skogsindustrin. Allting annat är bara terapi. 80% av nettoexporten (värdemässigt) står skogsprodukter för. Ytterligare 5-10% står malm och stål för. Den sistnämnda är ökande.
Hmmm. Enligt SCBs månadsstatistik på http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____124105.aspx fördelar det sig så här (ungefärliga siffror, per månad):
Massa, papper och pappersvaror, ca 7 mdr
Kemikalier, kemiska produkter, ca 8 mdr
Metaller, ca 5 mdr
Maskiner, ca 10 mdr
Teleprodukter, ca 7 mdr
Motorfordon, ca 11 mdr
Läkemedel, ca 4 mdr
Men det kanske finns andra siffror, de ser lite ofullständiga ut.
Swedish Trade har också en statistik som finns på http://www.swedishtrade.se/PageFiles/134234/Exportstatistik_2009.pdf?epslanguage=sv.
Enligt den uppgår skogsprodukter till 12% och mineral och energi tillsammans 16%. Maskinindustriprodukter står för 15% och elektro- och teleindustriprodukter till 14%. Detta alltså i procent av varuexporten som totalt uppgår till 998 mdr. Därtill kommer tjänsteexporten på 465 mdr.
Mycket terapi, verkligen!
För hundra år sen var uppgiften möjligen korrekt. Nordisk Familjeboks andra upplaga, uppslagsordet Sverige; Handel anger i mkr:
Livsmedel 125
Textil etc 48
Kemiska produkter 9
Trävaror 176
Papper och massa 138
Mineral 108
Metall 100
Maskiner 63
Jan WIklund: Det där är bruttoexporten. Jag har själv gått till källorna (gjorde ett arbete kring detta för några år sen, har det tyvärr inte tillgängligt). Importen för att tillverka metaller, maskiner, kemiska produkter plus det vi konsumerar av sådana produkter från utlandet är i stort sett lika stor som värdet av exporten. Värdet av importerade livsmedel och textilier överstiger vida vrädet av exporten. Mineralexporten överstiger importen rent värdemässigt, men det finns också en import. Jag pratar om netteoexproten av varje vara, dvs bruttoexporten minus importen av samma vara plus varoran för att tillverka den. För att tillverkas trävaror och andra skogsprodukter behövs i stort sett ingen import. Alla dina exempel handlar om bruttoexport.
Alltså, riskerna med att bryta uran kan delas in i två delar;
a) Risker för omgivningen (dvs utanför/omkring gruvan)
b) Risker för de som arbetar med brytningen (främst inuti gruvan)
Vad gäller a) är så vitt jag vet uranbrytning jämförbar med brytning av vilken annan malm som helst. Det är samma problem fast ibland med potentiellt svårare följder. Man får exempelvis stora mängder giftiga och svagt radioaktiva rester i lakvattnet från när man lakar ur de önskvärda mineralerna från gångarten i den brutna malmen. Det säger då sig själv att det blir större risker om man lämnar öppna lakvattendammar omkring sig vid uranbrytning, eftersom radioaktiviteten är större och uran även är en giftig tungmetall. Det är inget oöverstigligt problem dock. Det är inte särskilt bra om lakvattendammar springer läck när man bryter annan malm heller, pga alla giftiga metallrester. De resterna måste noga tas om hand, oavsett malmtyp. Samma sak med slagghögar.
Angående b) så är radonutsläpp från malmen det stora problemet som skiljer uranbrytning från annan där, iaf om det är underjordiska gruvor och inte dagbrott man bryter ur. Det är en klar cancerrisk som man måste hålla koll på med god ventilering, skyddsutrustning et cetera. Men det är inte ogörligt och radon måste man hantera i många andra gruvor också, fast då lägre halter.
Folk stirrar sig blinda på just uran. Jag vet inte om det är någon gammal kalla kriget-rest av strålningsskräck eller vad det handlar om. Jag skulle säga att hur miljö- och hälsoförstörande en gruva är, det beror allra mest på i vilket land den ligger och hur bra miljöskyddslagarna efterlevs. Inte på vilken mineral som bryts. Det är ju exempelvis inte i världens största uranproducent, Kanada, som de stora hälso- och miljökatastroferna lurar inom den branschen. Utan i u-länder utan fungerande lagar och påtryckningsgrupper.
Jag har f.ö. försökt leta reda på bra sammanfattande källor, men allt längre som jag hittar vid en kortare sökning är för biased, då det antingen kommer från miljöaktivister eller från kärnenergibranschen.
Gustav: Det var inte bara långt utan också off-topic. Jag har inte skrivit om uranbrytning utan om järnmalmsbrytning. Jag vill inet ha en diskussion om uran och dess eventuella farlighet här. Får jag fler inlägg om det så tar hag bort alla, men får jag inga fler låter jag de som finns finnas kvar.
Jäklar vad långt det blev. Ber om ursäkt för textväggen, men jag blir lätt engagerad när det gäller vad jag tycker är omotiverat motstånd mot uranutvinning. Det handlar ju om att sköta det rätt!
Anders: Det må vara, men det är ändå viktigt för den framtida utvecklingen att kunskapsinnehållet i det man exporterar (eller tillverkar, för den delen) är så högt som möjligt. Annars halkar man ner till Bolivias situation.
Alltså är det bättre att man exporterar maskiner än att man exporterar malm, även om man måste importera andra maskiner för att göra utveckla malmen till maskiner.
Terms of trade för råvaror sjunker nämligen hela tiden. Och den som exporterar råvaror får förr eller senare finna sig i avtagande avkastning.
Det där reonmenagt har jag inget mot. men skogen är ändå grunden för svensk ekonomi och komemr så alltid att förbli. Majoriteten av järnmalm exporteras i ett format som gör att man frå som mest pengar för det. Förmodligen ger det dessutom emr pengar än om Sverige tillverkade stålet för export till Kina. OCh det du säegr gälelr ju inte för råoljepoduktion och kanske inte heller för alla malmer och metaller. Dte går ju rätt bra för Norge.