Få men viktiga -invandrarna

Boknytt
Garpar, gipskatter och svartskallar
Anders Johnson
SNS förlag

Få men viktiga

Kul att läsa om den invandrade utländska bakgrunden till kända personer, släkten och företag. Inte mycket verkar vara helsvenskt. Kalles kaviar har norsk bakgrund. Felix Bostongurka judisk-tjeckisk. Buttericks danskt. Marabou (och Alladinasken) samt Findus norskt. Reinfeldt är 1/32-del afroamerikan. Cloetta är schweiziskt.

Tysksläkten Kempe byggde upp norrländska bruksorten Ljusne, och för dem och deras efterföljare arbetade min morfar hela sitt liv. Via giftermål kom också schweizersläkten Hallwyl med i bilden. De var hårda företagare och kom i konflikt med arbetarna (bland annat mina släktingar), vilket bidrog till att ”Ljusne fick epitetet landets rödaste samhälle”.

Av vinsterna uppfördes Hallwylska palatset i Stockholm, idag konstmuseum. ”Av våra pengar”, som morfar och mormor jämt påpekade. Mormors farfar och morfar kom från norska inlandsstaden Röros, via Ljusnans dalgång till Ljusne, och bytte namn från Rugendahl till Dahl. De var en del av en ganska okänd norsk företagar- och arbetskraftsinvandring till de norrländska bruksorterna – något boken lyfter fram i ljuset.

När jag ändå är inne på det så utvandrade farfar och farmor till USA, men tvingades återvandra i och med arbetslösheten under 30-talsdepressionen. Återvandrare från USA var länge en stor invandrargrupp, och bidrog stort med nya idéer och företag i det svenska näringslivet – något som ”underskattats i den svenska historieskrivningen”.

Allt detta läser jag i den stora, lättlästa och välillustrerade boken ”Garpar, gipskatter och svartskallar – Invandrarna som byggde Sverige”. Som utgiven på näringslivsförlaget SNS är den icke förvånande inriktad på individer, entreprenörer, företagare, kändisar – alltså medelklass och överklass. Ändock läsvärd.

Sverige var länge ett relativt homogent land. Som boken säger var invandringen tills för ett halvsekel sedan liten i omfattning, men däremot stor i betydelse. Invandrarna var få men viktiga. De dominerade ofta i städer, handel, gruvor, stål, expertis av olika slag. De var modernitetens förelöpare i det gamla traditionella svenska bondesamhället.

Redan vår förste riktige svenske kung kring år 1000, Olof Skötkonung, började med att importera kunniga experter från utlandet. Och liksom sin far gifte han sig med en slavisk furstedotter. Därefter fortsatte kungarna att söka utbildad arbetskraft i norra och västra Europa. Även så småningom katoliker och judar trots motståndet från våra fundamentalistiska lutheranska präster och konservativa främlingsrädda bönder.

Judar har varit mycket viktiga för svenska banker och näringsliv, något som gjort oroliga svenska företagare till anti-semiter. Men i stort över tiden verkar tyskar haft ett mycket större inflytande, så var finns anti-germanismen? Däremot verkar alla svenskar, som boken konstaterar, ha en välmotiverad respekt för den viktiga vallonska järnarbetarinvandringen.

Det har ju funnits konflikter och rasism, men boken koncentrerar sig på de positiva effekterna av arbetskraftsinvandring – en invandring som LO fick stopp på 1972. Sedan dess har det mest varit flykting- och anhöriginvandring som gällt i Sverige.

Invandring bidrar med nya tankar och företagsamma individer. När svenskar försvann till USA sågs det som oroande hjärnflykt, men när vi i Sverige gynnas av hjärnflykten från andra länder uppmärksammas inte den aspekten så mycket. Överhuvudtaget bidrar kontakt mellan många människor till utveckling – och därför är Eurasien urhemmet för flertalet stora civilisationer.

Boken väcker reflektioner om den svenska homogeniteten. En ny undersökning visar stora genetiska skillnader mellan norra och södra Sverige. Mer kontinentalt ”blod” i södra Sverige, och jag antar med samiskt dito i norra (även om GP-artikeln den 12 februari inte nämner det). Den svenska överklassen är sedan tusen år tillbaka starkt invandrarinblandad, vilket nu även skett med den svenska arbetarklassen det senaste halvseklet.

Kulturellt är svenskarna fortfarande ganska homogena. Men inte om man ser till den svenska kulturens ursprung – den är en fullständig blandning av diverse invandrade, importerade, integrerade och assimilerade impulser. Det svenska har hela tiden omformats i mötet med utländska impulser och människor. Tankar och människor som kommit till Sverige har försvenskats, samtidigt som svenskarna har ”utländiserats”. Ett ömsesidigt möte.

Så varför skulle inte detta kunna fortsätta som förr? Där är problemet som jag ser det att så många främmande invandrare har kommit så snabbt att de vanliga omedvetna spontana hopsmältningsmekanismerna mellan gamsvenskt och nysvenskt inte hinner med. De kulturella anarkistiska marknadsmekanismerna är för långsamma, så att säga.

Så varför inte komplettera med medvetna planerade demokratiskt beslutna kulturella sammansmältningsmekanismer? Så bör, enligt min mening, våra officiella kristna högtider sekulariseras för att judar och muslimer ska känna sig hemma. Och varför inte en ny högtid vid höstdagjämningen som inkluderar såväl svenska som diverse utländska kulturinslag?

Hans Norebrink

Läs mer: Näringslivshistoria, Svensk historia, Allt om historia, Seija, DT, SVD, FoF, SDS,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

229 kr hos Adlibris

Advertisements
  • Kempe kom till Sverige från Sverige. Från de tysktalande delarna av Sverige. Eller från de svenskstyrda delarna av Tyskland kan man också säga. Den norska invandringen skedde samtidigt som utvandringen till USA från Norge och Sverige skedde. Sverige och Norge var då samma land så det var egentligen ingen invandring alls.

  • Anonym

    Ska vi sekularisera ramadan också eller är det en uppoffring den kristna minoriteten i sverige ska göra för att blidka några ateister, ett fåtal sekulariserade judar och muslimer som faktiskt skulle kunna fira en gudlös högtid påhittad av ateister, den värsta gruppen de vet efter homosexuella….