En annan värld – 10 år sen Göteborg 2001

Del 1 av 5 i serien En annan värld

Under demonstrationerna och seminarierna vid EU-toppmötet i Göteborg år 2001 kan man säga att ett övergripande tema var kravet på en annan värld. En värld som ser annorlunda ut, en värld utan utsugning, en värld med demokrati, en värld utan rasism, en värld med jämlikhet, en värld utan krig, en värld där alla människor har samma värde och lika rättigheter. En värld där klyftorna minskar istället för att öka. En sådan värld krävde vi och vill ha.

Dessa våra krav möttes med polisiärt övervåld, förakt för demokratin från ljugande poliser, journalister och politiker samt hets mot demonstranter från journalister och politiker av alla kulörer, inklusive vänsterpartiledare som Gudrun Schyman och Jonas Sjöstedt. Ett åttital demonstranter dömdes till fängelse och andra till bötesstraff. Men många 100, förmodligen uppemot 2 000 personer utsattes personligen och direkt för övervåld från polisen. Några av dem som utsattes för övervåld var de som bodde på Schillerska. Jag var en av dem. Här är en berättelse om detta, vad som ledde fram till att jag var på Schillerska och vad som hänt sen.

Dagar i Göteborg

Några dagar i Göteborg för snart 10 år sen förändrade mitt liv. Ja egentligen var det inte bara dagar utan hela våren med start nån gång i mars.

Från början var det inte meningen att jag skulle arbeta med demonstrationerna mot EU-toppmötet överhuvudtaget men de två personer från Socialistiska Partiet (SP) som var aktiva rapporterade om ökade svårigheter i arbetet som var splittrat i två nätverk. SP beslutade då att jag skulle aktivera mig i bägge nätverken som en förstärkning till de kamrater som redan arbetade där. I det ena nätverket skulle jag fungera som bevarare av status quo och i det andra skulle jag agera för att neutralisera och isolera icke-vålds-anhängarna som försökte styra in det hela på en väg av inträngningsförsök på toppmötesområdet. Något som skulle kunna leda till ofrånkomliga och onödiga konfrontationer. Något som skulle äventyra de politiska målen i form av kritik av den globala nyliberala politiken och EU. Som alla vet blev det bråk och konfrontationer ändå, men av helt andra orsaker än inträngningsförsök från vår sida.

Så började arbetet och med tiden blev det tre nätverk. Tre större demonstrationer skulle det också bli som en följd av det. Jag hamnade i ledningen för alla de tre demonstrationerna och linjen var klar. Fredliga demonstrationer som vi skulle försvara om de angreps av poliser. Något vi fruktade efter att ha följt utvecklingen vid Ekofin-mötet i Malmö i april, vid toppmötet i Quebec tidigare samma år och vid EU-toppmötet i Nice i december 2000. Det blev mycket arbete och bara det förändrade mitt liv. När jag skulle trappat ner på det politiska arbetet några år, blev det istället en upptrappning som varar än idag. Men än mer skulle mitt liv förändras av det som hände mig när själva toppmötet var över, när demonstrationerna var över. När jag kunde blivit dödad. När jag var övertygad om att jag skulle bli dödad om jag gjorde fel. Det som hände på Schillerska på lördagskvällen den 16 juni 2001 skulle förändra mitt liv och min inställning till livet för alltid.

För det är inte varje dag man hotas till livet. Inte i Sverige. I Sverige brukar man känna sig trygg. Det kände jag mig inte när jag gick omkring i Göteborg under toppmötesdagarna för 10 år sen. I de stora demonstrationerna var jag trygg, vi var många och de våldsammaste typerna, dom i uniform, syntes inte till. Men hotad till livet blev jag bara en gång under dessa dagar, det var när toppmötet var över, vi skulle bara åka hem. Det var på lördagskvällen på Schillerska gymnasiet.

Och den som ytterst hotade mig, som skickade beväpnade män att hota mig till livet, det var en man jag träffade flera gånger under de aktuella dagarna, en man som jag satt i möten med. En man med järnansikte och kalla ögon, en av de obehagligaste människor jag mött i hela mitt liv. Denne man var kommenderingschef under de aktuella dagarna. På lördag morgon bad han om min hjälp, På lördag kväll belönade han mig för denna hjälp genom att skicka tungt beväpnade män för att hota mig till livet.

”Vaknar av ett brak och stirrar mot dörren. Där står militär med ett automatvapen riktat mot mig. Ovanpå vapnet finns en lampa monterad som lyser mig i ansiktet så jag inte ska kunna se klart. Han skriker att jag ska titta bort, han skriker att jag inte får ta något när jag famlar efter mina glasögon. Han skriker att jag inte får röra mig. Efter en liten stund säger han till mig att sätta händerna i nacken, att resa mig och gå sakta baklänges ut ur rummet. Mitt ena ben sover och jag tänker att om jag ramlar eller trampar snett kommer han att skjuta mig. När jag är framme i dörren tar han tag i mig och trycker ner mig på golvet. Samtidigt skriker han regelbundet att jag ska titta ner och ha händerna i nacken. Får ligga en stund på golvet, tunga skor går omkring, blir sen flyttad en bit.

Efter en kort stund igen kommer någon och befaller mig att resa mig samtidigt som han säger att jag ska titta i golvet. Det verkar som om de hela tiden agerar så att vi inte ska se vilka de är. Jag leds till en plats ovanför de stora trapporna i skolan där jag slängs ner på golvet igen. Ligger där en stund varefter jag hämtas av några som jag upplever vara vanliga poliser. Jag släpas ner för trappan och ut på gården där det redan ligger många människor uppradade på den blöta marken. Jag slängs ner i kanten av en rad och hamnar med magen bar i vätan. Hör hela tiden polisen skrika och gorma saker som ”Visa ingen barmhärtighet med de svinen”, ”Jävla terrorister”. De skriker också hela tiden åt folk att hålla käften, att ligga still och till utlänningarna diverse okvädningsord. Har ingen person på min vänstra sida, bara en på min högra. Jag hör dem säga att nu har vi hittat en till, nu har vi tagit totalt 78 stycken. Efter en stund går de runt och skriker en fråga om man är svensk. När de kommer till mig och jag svarar svensk rycks jag upp och förs iväg till en vägg där jag får stå med händerna mot väggen för att visiteras. De två poliser som sköter detta verkar ganska lugna. Får ta upp min leg själv ur plånboken. Frågar dem vad som händer med utlänningarna.

De säger att de som inte är svenska kommer att gripas och föras till häktet. Jag kräver att få bli gripen också för jag vill övervaka vad som sker med utlänningarna. Vi ska se vad vi kan ordna säger dom. Därefter förs jag iväg till en maskerad polisman med videokamera. På väg dit möter jag Annicka och vi hejar på varandra. Jag videofilmas och han som gör det säger hela tiden en massa förolämpningar och försöker provocera. Han frågar var mina glasögon är. Därefter förs jag ut på Karl Gustavsgatan och blir tillsagd att gå rakt söderut. Trots det svänger jag på Engelbrektsgatan för att ta mig till Lagerhuset. Passerar därvid en linje med kravallpoliser bakifrån. Ute på Viktoriagatan träffar jag två av Simons kompisar och ber att få låna en telefon av dem. Ringer hem till Simon och säger vad som hänt. Kompisarna säger att de under dagen tagits två gånger av polisen. Går vidare mot Lagerhuset, möter en fotograf från GP och i hörnet med Vasagatan några journalister.”

Det är inte roligt att bli hotad till livet, det är en högst traumatisk upplevelse. När jag låg där på marken trodde jag att poliserna som gick omkring hela tiden hade vapnen uppe, hela tiden hade vapen riktade mot oss. Jag var rädd för mitt liv, det är den verkliga sanningen. Jag var utlämnad åt anonyma aggressiva människor som verkade ha tappat kontrollen. Det kändes som att vara förflyttad till Pinochets Chile, som om polisen infört ett lokalt undantagstillstånd i Göteborg. Där polisen kunde göra vad dom ville mot alla i svarta kläder, mot alla de upplevde som demonstranter eller aktivister. Det känns ännu, varje gång jag pratar om det går pulsen upp och jag blir svettig, varje gång jag ser en piketbuss från polisen blir jag nervös. Precis som alla av oss 78 från Schillerska har gjort eller borde göra har jag pratat med psykolog. Och jag har skrivit mängder för att bearbeta mina känslor kring det hela. Men en sak blir jag inte fri från, det är mannen med de kalla ögonen, mannen som bad mig om hjälp och sen skickade män med automatvapen mot mig som tack. Honom kommer jag aldrig att förlåta. Poliserna på plats, de blev åtalade och det är bra, det är rätt och riktigt. De ska straffas för det de gjort, för de övergrepp de begått. Så blev det dock aldrig. Dem har jag  förlåtit. Ingen polis fick nåt straff för någonting de gjort de aktuella dagarna.

Mannen med de kalla ögonen heter Håkan Jaldung. Han fick sparken från polisen, men han dömdes aldrig för nåt brott. Han blev åtalad, men friades.  Numera bor han bara 5 kilometer från min sommarstuga som jag faktiskt skaffade mig år 2001. Idag skulle jag aldrig haft råd att skaffa den. 2001 hade jag inte tid att utnyttja den. Då hade jag ett arbete som jag blev av med år 2005. På grund av nedskärningar av ekonomiska skäl. Så vitt jag vet i alla fall. Kanske hade Säpo ett finger med i spelet. På företaget jag arbetade så gjorde vi och underhöll datorsystem av vitalt samhällsintresse. På kärnkraftverk, vattenverk, avloppsreningsverk och tunnelbanan i Stockholm fanns våra system. Efter det har jag inte fått några jobb. Jag får inga fasta jobb och hankar mig numera fram. En anledning till att jag inte får jobb är säkerligen att jag blivit känd. Känd som en politisk aktivist på vänsterkanten. Cirka 50 gånger i TV på två år kan ha en sån effekt. För att ha nåt att göra började också skriva min blogg. Det blir man inte mindre känd för. Jag började också jobba mer för SP. Blev medlem i partistyrelsen och internationellt ansvarig. Det är jag fortfarande. Reser mycket och möter mycket folk. Allt är säkerligen skäl till att jag inte får jobb. Så mitt liv har förändrats radikalt. På ytan. Och i själen.

De första åren led jag förmodligen av en kraftig så kallad post-traumatisk stress. krigsskadad kan det nog kallas. Jag hade i motsats till många andra möjlighet att bearbeta det. Deltog i utredningar, pratade på möten, med och i media. ordnade konferenser och började arbeta med att förändra den svenska polisen. Det senare arbetar jag med än. Men nåt betalt för det arbetet får jag inte. Jag var permanent aktiv, behövde det. Men numera klarar jag inte det längre, hyperaktiviteten har gjort att jag inte klarat av olika konfliktsituationer i det politiska arbete. Jag har blivit extremt känslig för stress. Utbrändhet kallar en del människor det. Även från det håller jag nu på att hämta mig. Men det går långsamt. Sen förändrades jag också. Personligheten blev en annan. Jag var glad förut, men inte så positiv alltid. Jag är gladare nu och mer positiv. Jag är mer förlåtande och accepterande än innan de där dagarna i Göteborg år 2001. Närheten till döden förändrade min syn på livet, en blev mer positiv. Jag älskar livet mer idag, men samtidigt så orkar kroppen inte riktigt leva det. Så nog förändrades jag av de där dagarna.

Några dagar förändrade mig och mitt liv. Döden förändrade mig och mitt liv. Jag har mött de som kunde dödat mig och frågat dem. Vad skulle ni ha gjort om jag inte lytt er? Där på rummet på Schillerska. Svaret var kort: Skjutit dig!

Anders Svensson

Vi fick inget annat samhälle. Ingen förändring till det bättre i all fall. Utan motsatsen. Vi möttes av brutalt våld då. Idag är klyftorna i det svenska samhället lika stora som när jag föddes på 1950-talet. Ojämlikheten har alltså ökat istället för att minska. Polisen i Göteborg har visserligen förändrats något och blivit mindre våldsamma, men det är en förändring på marginalen, om än positiv. Samhället som helhet har blivit hårdare, sämre för de som har det sämst, för arbetslösa, sjuka och andra som befinner sig i en besvärlig livssituation. Därför fortsätter kampen för ett bättre samhälle. En dag vänder det och vi uppnår framgångar, även om vi de senaste åren mest mött motgångar. Vi fick kanske en annan värld, men inte den vi ville ha.

Därför ses vi på första maj klockan 12 på Järntorget i Göteborg. Möte med Socialistiska Partiet och jag är en talarna. Därför ses vi på Hisingen den 21 maj klockan 11:00 på Hjalmar Brantingsplatsen och demonstrerar mot nazism och rasism, för tolerans, mångfald och solidaritet. Därför är vi för ett klimatvänligt samhälle, för en klimatomställning, något som Lars Henriksson och Göran Greider ska diskutera på ett möte i Göteborg den 18 maj. Klockan 18:30 på Allégården (tidigare Hagahuset och Dicksonska Folkbiblioteket).

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Series NavigationEn annan värld – mina år på Saab >>
Advertisements