När jag började blogga år 2005 var det främst för att få ett utlopp för tankar som jag inte kunde uttrycka på annat håll. Jag skrev ytterst oregelbundet, sällan och få inlägg. När jag några år senare bestämde mig för att bloggen skull bli en av Sverige mest lästa politiska bloggar satte jag upp vad som kan beskriva som en målsättning för min blogg. Jag bestämde mig också för en målgrupp.
Målgruppen var arbetarklass och män. Mitt mål är att påverka i dessa grupper. Påverka de med samma klassbakgrund som jag själv har. Jag skriver om ämnen som jag skulle diskuterat i fikarummen med mina arbetskamrater på Saab, Pååls, Cactus och andra arbetsplatser där jag arbetat. Mina arbetsplatser och mina arbetskamrater har i huvudsak varit manliga. Pååls är ett undantag de flesta som arbetade där var kvinnor och det är säkerligen så idag också, men mina arbetskamrater, elektriker och mekaniker, var män. Det är ett medvetet val jag gjort.
Ämnesvalet bestäms också av att jag vill dra läsare från sverigedemokratiska bloggar. De skriver mycket om brott och brottslighet. Det gör jag också. Brott och brottslighet är sådant som vanliga människor upplever som ett problem. Därför skriver jag om det. Sen skriver jag också om sånt som intresserar mig personligen, järnvägar, miljö, kollektivtrafik, stadsplanering, historia, ekonomi, finansfamiljer, brottslighet och gangstergäng. Böcker är jag också intresserad av, men de flesta recensioner skrivs av en vän, Hans Norebrink.
Jag är ganska övertygad om att jag faktiskt når just de jag vill skriva för. När det är fotboll på TV minskar antalet läsare drastiskt, på lördag- och fredagskvällar har jag nästan inga läsare alls. Ett annat tecken på att jag når de jag vill nå är det faktum att jag i förhållande till mitt stora antal läsare har få kommentarer. Jinge med ungefär lika många läsare har 10 ggr fler kommentarer (något han kommenterat och undrat över i kommunikation med mig).
Mina mest lästa artiklar är genomgående de undersökande och kartläggande om gangstergäng och kriminalitet. Bara två andra vänsterbloggar skriver regelbundet om brottslighet och kriminalitet samt vilka problem sådant innebär, båda två i Malmö, nämligen Stefan Bergmark och Röda Malmö. Jag skriver om de problem som arbetarklassen har i vardagen och det som skapar problem för arbetarklassen i vardagen, bilbränder, brottslighet, fattigdom, nedskärningar, dålig sjukvård, privatiseringar, dåliga bussar, dyr kollektivtrafik.
Jag skriver inte mycket om feminism (däremot en hel del om jämlikhet och jämställdhet), nästan ingenting om HBTQ-frågor, jag är direkt motståndare till veganism och tveksam till djurrättsrörelsen. Jag skriver alltså inte mycket om så kallat kulturradikala frågor, men jag gör jag det är jag ofta skeptisk till att vänstern ska ägna sig åt sådant i så stor utsträckning som det görs. Vänstern borde ägna sig mindre åt individuella livsstilsfrågor, postmodernism, livsstilism och individualism.
Men jag skriver också om sånt som intresserar mig personligen. Historia, framväxten av den svenska kapitalismen, hur den ser ut och varför den gör det. Kopplingen brott och ekonomi är jag speciellt intresserad av. Det är få andra som är det. Den typen av inlägg har dock oftast inte så många läsare för stunden, men över åren blir det en hel del ändå. Vidare om stadsplanering, miljö och fiske (på det området är jag väl förmodligen en av Sveriges största experter som inte är aktiv fiskare eller anställd på Fiskeriverket).
Jag vägrar begränsa politiken till sådant som politiker säger eller utspel från politiker på det sätt som alla de mest länkade bloggarna med sossefärg eller moderatfärg gör. I själva verket minskar den typen av bloggande medborgarinflytandet. Det är aktiva politiker som ägnar sig åt att skriva om andra aktiva politiker. Sådant är ganska ointressant. Det ökar som jag ser det politikerföraktet ytterligare. Det är inte en utökad demokrati utan ett sätt från folk som redan har en röst i debatten och ibland också har makt att lägga beslag på ytterligare en del av demokratin för sig själv. Genom sitt interna länkande fram och tillbaks puttar de ut oberoende bloggar och bloggar som min från alla rankinglistors topp. På så sätt urholkas demokratin i själva verket ytterligare .
Fast jag borde återfinnas på Bloggportalens lista, jag har fler inlänkar än många av de som finns där, men antagligen är en del av de bloggar som länkar till mig inte alltid registrerade på Bloggportalen. Men nåt är helt klart fel, det ser jag vid en enkel kontroll. Länkar till mig tycks inte bli registrerade. Men huvudsaken är väl att Google och Twingly tycks ha koll på mina länkar och sidor. Det är därifrån de flesta av mina läsare kommer.
Ingen av de bloggarna har heller läsarsiffror som ligger i närheten av mina och Jinges (med ett undantag, Alliansfritt). Det betyder inte att de är dåliga bloggar i sig. Det skrivs mycket intressant där, men de stärker inte demokratin och gör det inte lättare för vanligt folk att få inflytande. Inte heller är de ett tecken på ökat deltagande i politiken och debatten från vanligt folk.
Andra vänsterbloggar skriver mest om utlandet. Solidaritet och analyser. Ofta mycket bra, men mycket långt ifrån vanligt folks verklighet. Den typen av bloggar läses främst av andra vänstermänniskor. Det är i allmänhet mycket bra skrivna bloggar med underbyggda inlägg och genomtänkta analyser. Det finns ett behov av dem. Jag läser en del av dem exempelvis för att få bakgrund till sådant jag skriver. Men den typen av bloggar får sällan jättemånga läsare även om Kildén & Åsman har en hel del.
Läs också: Vem bloggar jag för?
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Twingly, Google, Bloggportalen, Målgrupp, Målsättning, Kulturradikalism, Läsare, Män, Besökare, Blogga, Bloggosfären, Media, Samhälle, Politik, Livsstilsfrågor
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Du är jätteviktig Anders.