Filmen Call girl visar prostitutionens sanna ansikte menar Kajsa Ekis Ekman i DN. Det är snaskigt, smutsigt, handlar om kvinnor utan makt och män med makt:
Genom att grunda sig i kvinnornas egna vittnesmål från 70-talets bordellhärva gör ”Call girl” upp med så gott som samtliga prostitutionsmyter, både nya och äldre: att all inhemsk prostitution är frivillig, att man prostituerar sig på grund av brist på pengar, att prostitution är ett jobb som andra, att sexköpare är handikappade män som inte kan få något, eller de senaste årens liberala klyscha: att prostitution sker mellan ”myndiga samtyckande individer”.
Nej, här talar verklighetens prostitution; å ena sidan män med makt, ofta i samhällstoppen: polischefer, politiker, ambassadörer. Å andra sidan 14-åriga tjejer, utkastade från skolan, utan någon förälder som bryr sig, boende på ungdomshem med personal som inte har någon aning om vad som sker i deras inre. Det är svårt att tänka sig två grupper som befinner sig längre ifrån varann – och precis i denna ojämlikhet har vi prostitutionens kärna.
Det är exakt den bild jag fått av prostitution genom att jag som ung kände och var bekant med några prostituerade. Om filmen framställer det på det sättet är det kanske en bar film. Lite synd kan man i så fall tycka om att framställningen av Olof Palme kanske förhindrar att vi som är lite äldre inte blir mottagliga för budskapet. Vi ser inte skogen för alla trän kanska man kan säga. Bättre hade kanske varit om filmen tagit upp det som Olof Palme bevisligen gjorde. Mörkläggningen av hela bordellhärvan:
Att Palme inte agerade då, och sen när allt röjdes sex år senare, kallade avslöjandet för ”slidder, sladder” gör korruptionen desto större. Han blåljög för att rädda toppar inom näringsliv, media, det egna partiet och den borgerliga oppositionen. Så funkar den patriarkala strukturen, alldeles oavsett vilka makthavare som varit personligt inblandade i de enskilda delarna.
Dubbelmoralen som Call girl vill skildra hade inte blivit mindre tydlig om filmens Palme behållit byxorna på. Palme pratade sig varm om kvinnans jämställdhet samtidigt som han visste att justitieministern snaskade med prostituerade. Han ledde en regering som å ena sidan legaliserade abort, å andra sidan härbärgerade en statlig utredning som föreslog incestbegreppets slopande och att lärare skulle kunna ha sex med sina elever om de fyllt 14 år. Det komplexa stoffet borde räcka långt för vilken politisk thriller som helst.
I filmens förtext står att den är ”inspirerad” av verkliga händelser. Det är en etablerad men likväl lurig formulering; vet du inget om historien kan du som tittare inte sortera fakta från fantasi. Det är inte första gången som Palme råkar ut för det. I romaner, diktsamlingar och pjäser har Palme skildrats som psykopat, CIA-agent, kommunist och allmänt otrogen både sina ideal och sin hustru.
Ovanstående är skrivet av Åsa Linderborg i Aftonbladet. Per Gahrton, som var med då det begav sig, han satt i riksdagen när frågan kom upp, har en liknande vinkel i en artikel i Feministiskt Perspektiv. Att skandalen med mörkläggningen och nedtystandet är det riktigt allvarliga när det gäller Olof Palmes roll i Geijeraffären:
Ett budskap handlar om mäns, inte minst mäktiga mäns, sexmissbruk. Hur kan ett helt sällskap män, antydningsvis dessutom knutna till regeringen (som ministrar, statssekreterare?), kollektivt och unisont skratta och applådera när deras i övrigt (kan man förmoda) någorlunda legitima arbetsmiddag avrundas med att halvnakna ”kaffeflickor” trippar in med avecen och börjar dansa på borden med vippande bröst?
Om jag inte från andra källor övertygats om att sådant faktiskt förekommer, från teknistfester i Lund till diverse arrangemang med kunglig närvaro, skulle jag haft svårt att ta det på allvar. Finns det verkligen inte en enda man som reser sig och går sin väg i protest? Fanns det inte i mitten på sjuttiotalet? Vad är det för kollektiv psykos som griper kring sig? Med sexualitet i normal bemärkelse har det ju inget alls att göra. Man skulle ha velat veta mer om hur dessa män tänker, hur de snackar med varandra om ”kaffeflickorna”. Men i filmen får inga män, utom möjligen polishjälten, någon personlighet, de är alla lönnfeta, sjaskiga, knappast mänskliga, skuggor i utkanten av skeendet. Filmen försöker inte ens antydningsvis förklara mekanismerna, den inbjuder enbart till moralisk avsky.
[…]
Den politiska skandalen var ju inte i första hand mäktiga herrars sexmissbruk. Sådant hade avslöjats tidigare, en moderat riksdagsledamot hade tvingats avgå sedan han lockat upp småflickor på sitt rum med hjälp av sin riksdagslegitimation. Bordellaffären var förstås större, men framförallt utsattes den för en unik politisk lockpåläggning. Detta antyds visserligen i filmen i form av diverse politrukers och polischefers tafatta försök att lägga ner utredningen. Men skildringen avslutas abrupt med att den tillträdande statsministern i oktober 1976 tar emot rikspolischefens PM av den avgående och hemligstämplar det. Vad hände sedan? Det får vi inte veta i filmen.
I verkligheten publicerade DN artiklar av Peter Bratt som hängde ut justitieminister Lennart Geijer som kund hos prostituerade som kunde ha förbindelser med polsk säkerhetstjänst. Dessutom påstås Geijer ha utövat otillbörligt inflytande till förmån för sin callgirl och ytterligare någon person. Allt detta avfärdades hårt och ilsket av Palme i en DN-artikel hösten 1977. DN vek ner sig utan att kolla vidare, bad om ursäkt, bestraffade journalisten, Peter Bratt, och gav Geijer skadestånd som denne använde till att instifta ett journaliststipendium. Palmes inlägg var en präktig lögn, som lockpåläggning lyckades det inte, bordellaffären fortsatte sitt liv i medierna.
Därför uppstod ett behov av en mycket större, välplanerad och samlad lockpåläggning. Den genomfördes den 9 maj 1978, men förekommer inte alls i filmen. Då besvarade statsminister Torbjörn Fälldin(C) en interpellation om ”utredning rörande ledande politikers samröre med den organiserade prostitutionen, m m”, som hans partikamrat Gunilla André hade ställt med anledning av ett TV-program en vecka tidigare som tagit upp ryktena om att rikspolischefen överlämnat en lista med namn på högt uppsatta politiker som var bordellkunder.
Fälldin hänvisade till att Olof Palme nämnt namnlistan i en DN-artikel den 20/11 1977, men avfärdat den som lösa rykten. Han fortsatte: ”Jag kunde på rak arm konstatera en direkt lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var med bland de uppgivna kunderna. Jag vill här skjuta in att jag inte avser att medverka till otillbörlig ryktesspridning genom att uppge något av de andra namnen”. Gunilla André tackade underdånigt för svaret. Där kunde riksdagsdebatten varit slut.
Per Gahrtons artikel är mycket bra. Den visar både på filmens budskap som Kajsa Ekis Ekman är inne på i sitt inlägg i DN. Men den visar också på filmens ofullkomlighet genom att den inte tar upp den skandal som nedtystandet och mörkläggningen var. Något som Åsa Linderborg var inne på i sitt inlägg. kanske kan det göras en film till.
När det gäller den första halvan av det citatet från Gahrtons artikel vill jag hävda att män som sade nej fanns det gott om. Men oftast blev inte såna män inbjudna till den sortens tillställningar som beskrivs. Redan på förhand visste de ansvariga säkerligen att det inte skulle funka och att det skulle bli ett jävla liv.
Jag har aldrig varit på nån liknande tillställning, aldrig hört talas om det i bekanstskapskretsen eller på annat sätt. Endast i tidningar och böcker har jag hört om det. Men så är jag inte och har aldrig varit någon man med någon form av makt. Och jag skulle aldrig ha stannat. Utan gått min väg. Kanske till och med saboterat. Om det nu mot förmodan hänt att jag hade hamnat på nån sån tillställning.
Läs mer:
Falskt utpekande av Olof Palme i filmen Call girl
Bordellhärvan, polisen och Leif GW Persson
DN och bordellhärvan
Fortsatta förnekanden och polisens korruption
Mörkläggningen av Geijer-affären
Kan många fler berätta sanningen?
Överklassen skyddar sig själva
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Call Girl, Prostitution, Kajsa Ekis Ekman, Män med makt, Olof Palme, Klass, Lennart Geijer, Korruption, Mörkläggning, Åsa Linderborg, Per Gahrton, Geijeraffären, Bordellhärvan, Feministiskt Pespektiv, Peter Bratt, Jörn Svensson, Brott, Politik, Samhälle, Makt
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.