Boknytt
Högerpopulismen
Magnus E. Marsdal
Celanders förlag
ISBN: 978-91-976507-2-4
Varför arbetarhöger?
Irrationella själviska onda rasister ”analyserar” pk-intellektuella till leda om västvärldens växande högerpopulism. Vänsterjournalisten Magnus Marsdal producerar istället en ytterst imponerande kritikerrosad megasociologisk skarpteoretisk gräsrotsundersökning av norska Fremskrittspartiets väljare. Varför röstar arbetarna på yttersta högern?
En frustrerad klasskamp (snarare än främlingsfientlighet) är det korta svaret i ”Högerpopulismen dissekerad – hemligheten bakom Fremskrittspartiets framgångar”. Det handlar om ett parti som når såväl gamla borgerliga väljare, som nya proletära.
Arbetarklassen är inte sällan kulturkonservativt höger i frågor kring nation, globalisering, invandring, mångkultur, identitet, könsroller, feminism, lag och ordning, bidragsfusk, homosexäktenskap, familj, folkliga traditioner, miljö, bistånd, intellektualism. Men röstar ändå ekonomiradikalt vänster när det finns seriösa partiet som på allvar driver frågor kring jämlikhet, fördelningspolitik och klasskamp. Och de är en bristvara idag.
Kommunisteliten i öst centraliserade makten, skaffade sig privilegier, blev en ny överklass, återupprättade kapitalismen, och smälte samman med denna. Sosseeliten i väst centraliserade makten, skaffade sig privilegier, blev en ny del av överheten vid sidan av kapitalisterna, och smälter nu samman med borgarklassen och speciellt medelklassen.
Ledarlösa och frustrerade proteströstar då speciellt den lägre arbetarklassen (de som konkurrerar med invandrarna, och hotas av avindustrialisering och marknadsglobalisering) på de nya ofta arbetardominerade högerpopulisterna (i väst som i öst, min kommentar).
Därför väljer de sympatiska vanliga människor Magnus Marsdal möter ett i grunden osympatiskt och arbetarfientligt parti, som idag får var tredje röst i norska val; Fremskrittspartiet (frp).
De överger politikerna i ett socialdemokratiskt ”arbetarparti” som förborgerligats, lever elitliv, förnekar klassamhället, blundar för de ökande klassklyftorna, hyllar marknad och individualism, skär ner på välfärden, saknar kontakt med vanligt folk, och som tror att alla idag tillhör medelklassen (något som författarens snabbtitt i socialgruppsstatistiken lätt och snabbt motbevisar).
Jaha, men 68-70-talvänstern och dess avläggare idag då? Varför röstar snarare medelklassintellektuella än proletärer på dem? Här tar Magnus Marsdal hjälp av franske tänkaren Pierre Bourdieus begrepp ekonomiskt och kulturellt kapital.
Efterkrigstiden med välfärdssamhälle och standardhöjning frambringade via en skolningsrevolution en ny kulturell vänsterretorisk utbildningsmedelklass. Deras ärkefiender blev dengamla materialistiska högerretoriska businessmedelklassen.
Vänstern är i detta schema utbildningsmedelklassens politiska projekt, enligt författaren (objektivt sett oavsett vad de själva subjektivt tänker, min kommentar). Fremskrittspartiet är businessmedelklassens högerpolitiska projekt (objektivt och subjektivt, min kommentar).
Den nya vänsterns retorik, skriver Marsdal, ”uttryckte inte någon klasskamp, utan en kamp mellan konkurrerande klassfraktioner. Utbildningsmedelklass mot businessmedelklass. Personlig utveckling mot materiell rikedom. De utbildades vassa kunskap mot de pengasmartas. Kultur mot kommers.”
Hur såg då arbetarklassen på studentupproret? De kände sig närmare högermaterialismen (som i frp), menar Magnus Marsdal, och förklarar:
– De vänsterradikala akademikerna levde i en antiborgerlig kultur där det var skamligare att ha mycket pengar än att inte ha pengar. Samtidigt levde många arbetare fortfarande i en kultur där det var förknippat med skam att sakna pengar. Hur skulle de uppfatta vänsterorienterade angrepp på ”konsumism” och ”statussymboler”?
Frp-väljare i arbetarklassen ser sig som ”riktiga arbetare” – ärliga, enkla, pålitliga, moraliska, människor som gör rätt för sig, förklarar Magnus Marsdal den syn på världen han mött bland partiets anhängare.
Ovanför sig ser dessa arbetare dubbla eliter av nya och gamla maktmänniskor. Dels statens besserwissrar med sina skatter och avgifter (arbetarpartiet), dels näringslivets girigbukar med guldkantade fallskärmsavtal (högern). Alla välbetalda karriärmänniskor som sviker det osynliggjorda folket.
Under arbetarna finns ”dåliga människor” – bidragsfuskare, autonoma, bråkstakar och invandrade bråkstakar. Invandrare som jobbar och sköter sig accepteras dock som ”rejäla arbetare” – som en del av oss ”där nere”. Den svartvita bilden av folklig rasism och elitär upplysning är förenklad, påpekar författaren.
Magnus Marsdal skriver: ”Jag anklagar vänstereliten för att befästa högerpopulisternas världsbild att politik inte bygger på klasskamp utan handlar om Eliten mot Folket.” Han menar att ett riktigt vänsterparti måste våga prata klass igen. Måste börja representera arbetarklassens objektiva intressen.
Hans Norebrink
# Jag finner bilden av vänstervågen som ett uttryck för en ny fraktionsdel av medelklassen övertygande. Det är ju bara att se på hur många av de unga vänsterkämparna som sedan dess gjort karriär och passiviserats politiskt.
Men om jag tittar till mina egna svenska erfarenheter som arbetare och vänsteraktiv på 70-talet så tror jag att det även fanns en koppling mellan vänsteruppsvinget och arbetaruppsvinget från gruvstrejken 1969 till 1976 nåt. En del unga och fackliga arbetaredrogs till vänstern.
Det fanns också ett inslag av trendig ungdomssubkultur (och tonårsfjunigt alfahannemopsande) i vänstervågen. Jag ser på min arbetsplats att många av dem som var vänsteraktiva finns kvar på jobbet, de är inga karrärister. Men den ungdomliga vänsterglöden finns bara kvar som passiva mentala ruiner i hjärnan. De är ofta fortsatt ytvänster men gör NADA.
Det var troligen ibland vänsterupprorets unga mindre klasskänsla och mer kollektividentitet via rörelsegemenskap som lockade. Som senare vegetarism, djurrättsaktivism och antirasism lockat unga med mening och tillhörighet.
Därmed inte sagt att vänstern som idag ska ägna sig så mycket åt etnomultikultisexuell identitetspolitik. Ska man nå den potentiellt största sociala kraften för samhällsförändring, alltså arbetare och lägre tjänstemän, då är det färgblind klasspolitik som gäller.
Lös också: Rumsrent vänsterparti en del av anledningen till SD:s tillväxt
Läs mer: Enn Kokk, KB, AB1, 2, 3, 4, Ny Tid, ETC, HD, SVD,
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Böcker, Högerpopulismen, Magnus E. Marsdal, Fremskrittspartiet, Frp, Kulturkonservativ, Ekonomiradikal, Nation, Globalisering, Invandring, Mångkultur, Identitet, Arbetarklass
