USA:s försök att hejda den arabiska revolutionen

USA manövrerar på alla möjliga sätt för att hejda och oskadliggöra den revolutionära vågen i Mellanöstern. Bakom Barack Obamas retorik om demokrati och frihet döljer sig manövrer från den US-amerikanska regeringen för att installera en ny generation av starka män i Mellanöstern, att rulla tillbaka de arabiska revolutionerna och bekräfta USA:s dominans i området.

USA stöder exempelvis Egyptens president Muhammad Mursi i hans agerande för att få mer makt och de har försökt att installera tidigare företrädare för Assad-regimen i spetsen för Syriens motståndskrafter. På det sättet hoppas Washington avleda två massiva sociala uppror och få regeringar som kommer att förbli allierade med västerländska intressen snarare än att återspegla folkviljan.

Förra årets arabiska vår välte diktatorer i några länder och tvingade regeringar i andra att vara mer lyhörda för sina befolkningar. Men hela tiden har USA agerat och manövrerat för att västs inflytande i regionen ska bestå.

Först stödde USA den korrumperade och odemokratiske tunisiske presidenten Ben Ali tills ett massuppror och en generalstrejk tvingade bort honom, allt inom loppet av en månad. Washington följde samma linje i Egypten, höll sig väl med Hosni Mubarak in i sista stund.

I Bahrain, bas för amerikanska flottans femte flotta, stödde man kontrarevolutionär repression mot en fredlig demokratirörelse. I Jemen hjälpte USA till för att få bort en föraktad diktator i hopp om få till en militärdominerad regering med positiv inställning till USA.

Endast i Libyen stödde USA störtandet av den gamla regimen. Under de två decennierna innan hans fall hade Ghaddafi visserligen välkomnats tillbaka tillbaka som västländernas vän men han betraktades som opålitlig.  Västmakterna stödde därför störtandet av honom och har därefter försökt styra den nya regeringen i Libyen i västvänlig riktning. Samma metod försöker USA använda i Syrien.

Barack Obama har uttryckt ett US-amerikanskt stöd för upproret i Syriens. Trots detta tvekar USA när det gäller direkt ekonomiskt stöd och med vapenleveranser.

Beslutsfattare i både USA och Israel är sannolikt rädda för att få en folklig demokratisk regering i Syrien efter Assads fall. Natomedlemmen Turkiet har sett till att de revolutionära krafterna, grupperade under paraplyet Fria syriska armén (FSA) , varit begränsade till AK-47 gevär och granatgevär och inte har fått tillgång till tunga vapen. Detta i en situation när Assadregimen krossar rebeller med kraftiga bombningar och mordiska paramilitära styrkor som massakrerar civilbefolkning i städer och byar över hela Syrien.

Istället för att backa upp revolutionära krafter som de Lokala Samordningskommittéerna (LCC), stöder sig USA på de reaktionära regimerna i länder som Qatar och Saudiarabien. Dessa beväpnar ultrakonservativa islamistiska organisationer. Dessa islamistiska grupper inom FSA har dock till slut skapat oro i Washington, där man befarar att samma jihadister som bekämpade den amerikanska ockupationen i Irak kan komma att spela en nyckelroll i en ny syrisk regering efter Assads fall.

För att få stöd i Washington och europeiska huvudstäder, har motståndet i Syrien enats om att utesluta ultrakonservativa islamister. Detta har dock lett till en motreaktion från vissa revolutionära krafter som motsätter sig USA:s rätt att välja vilka grupper som ska få stöd.

Oppositionen kommer dessutom att sannolikt ge ett större inflytande till  tidigare medarbetare i Assad-regimen. Samtidigt kommer troligen det syriska Muslimska brödraskapet, en stark kraft i  Syriens nationella råd (SNC), att förbli en viktig aktör i oppositionen. Den US-amerikanska regeringen hoppas eventuellt kunna utverka en överenskommelse mellan det syriska Muslimska brödraskapet och tidigare militära företrädare för Assadregimen om att leda en ny regering i Syrien som då förväntas kunna hålla de revolutionära krafterna i LCC i schack.

Detta kan vara en del i en utveckling där USA allierar sig med Muslimska brödraskapet och allierade sunni-islamistiska grupper för att skapa en proamerikansk axel i Mellanöstern, i gemensam allians mot Iran, som i sin tur stöder och stöds av shiitiska islamistiska grupper. Detta har bland annat inneburit US-amerikanskt stöd till president Mursi i Egypten. Något som sannolikt är en bidragande orsak till förslaget om nu konstitution som Mursi lagt fram liksom till hans tillbakadragna dekret om mer personlig makt.

Den föreslagna konstitutionen befäster nämligen den egyptiska militärens ekonomiska och politiska makt genom att inte bara garantera dess traditionella kontroll över sin budget och kommersiell företagsverksamhet, utan också makten att förklara krig. Detta manövrerande har dock mötts av folkligt motstånd i Egypten, delvis med nya frågor på dagordningen.

Frågor som väckts under den arabiska revolutionen är nu inte bara avlägsnandet av en hatad diktator, Mubarak, utan sådant som revolutionens natur, demokrati och social förändring. Dessutom ifrågasätts de  nyliberala åtstramningsåtgärder som efterfrågas av Internationella valutafonden och västmakter. Detta motstånd kan medverka till att underminera Mursi samtidigt som  det kan innebära skärpta klassmotsättningar i landet. Huruvida dett kan leda till en positiv utveckling för den egyptiska revolutionen är dock svårt att sia om.

Kanske kan också uppsvinget för kampen i Egypten ge ett uppsving för andra kamper i regionen. Fackföreningarna i Tunisien har genomfört en generalstrejk i opposition till den ekonomiska politiken i den islamistiskt dominerade regeringen där. Den demokratiska rörelsen i Jordanien utmanar kung Abdullah, en annan USA-lakej, kring åtstramningar och bristen på demokrati i landet. Även i Bahrain där gripanden, tortyr och mord på demokratiaktivister är vanligt lever oppositionen kvar.

Det är omöjligt att förutsäga resultatet av allt som händer i Mellanöstern. Vad som är säkert är att USA och dess återstående allierade kommer att göra sitt yttersta för att organisera kontrarevolutionen – antingen i form av ett tillslag av diktatorer och monarker eller utförd av nyfunna vänner i organisationer som Muslimska brödraskapet. Allt beroende på land och situation.

Sannolikt kommer också motståndet mot den gamla ordningen fördjupas på samma gång. Redan har den senaste våg av protester gett ringar på vattnet.

Innebär då förekomsten av islamister i den syriska oppositionen att man ska sluta ge den politiskt stöd? Innebär USA:s olika manövrera för att kontrollera utvecklingen att man ska sluta ge upproren i den arabiska delen av värld stöd? Bara för att man riskerar att ge stöd till samma sida som USA stöder? Bara för att man råkar ge stöd till folk som slåss bredvid islamister? Naturligtvis inte.

Kampen mot de arabiska diktaturerna och förtryck ska naturligtvis ges stöd ändå. I Syrien finns det sekulära demokratiska krafter att ge stöd till. Både politiskt och ekonomiskt. Dessa ska naturligtvis ha stöd. Som exemplet Egypten visar är det dock inte ens efter att makten störtats och val hållts säkert att utvecklingen går den väg vi vill, men det är självklart inget skäl att sluta ge stöd till revolutionära, demokratiska, sekulära och socialistiska krafter. Ju mer stöd vi kan ge till denna typ av politiska krafter ju bättre är det. På det sättet motverkas USA:s inflytande. På det sättet motverkas islamisters inflytande.

Intressant?
Läs mer: Kildén & Åsman, Röda Malmö, Internationalen,
Borgarmedia: GP1, 2, 3, SVD1, 2, 3, DN, HD,
Läs även andra bloggares åsikter om Imperialism, Mubarak, Mursi, Assad, Ben Ali, Barack Obama, Krig, Nato, EU, Demokrati, Diktatur, Muslimska brödraskapet, Jihad, Egypten, Syrien, Libyen, Bahrein, Qatar, Saudiarabien, Israel, USA, Mellanöstern, Samhälle, Politik