Många unga vänsterskribenter är klart förvirrade när det gäller svensk lagstiftning. I Etc skriver Aida Paridad att hatbrottslagen är ett misslyckande. Det är ett mycket konstigt påstående. Hatbrottslagen har fungerat alldeles utmärkt, fast egentligen är den principiellt felaktig. Folk ska inte dömas för vad de tycker utan för vad de gör.
Det är dock lagen om hets mot folkgrupp som är den viktiga lagen när det gälelr att bekämpa nazistiska organisationer. Den fungera för att stoppa nazister. Det visades på 1990-talet när den tillämpades. Idag tillämpas lagen i stort sett aldrig, utan istället har en förvirrad uppfattning om yttrandefrihet brett ut sig. Det är precis som om många borgerliga tyckare och polis tycker att brottslig verksamhet, dvs hets mot folkgrupp ingår i yttrandefriheten. Tillämpades lagen om hets mot folkgrupp skulle inte nazister kunna demonstrera på 1-maj eller på kristallnatten.
Aida Paridad verkar också förespråka ett direkt förbud mot nazistiska organisationer. Det finns många problem med det och det är därför Sverige inte har sådan lagstiftning. Hur definieras en nazistiska organisation? Hur skrivs en lag så att det inte samtidigt slår mot vänsterorganisationer? Som jag ser det går det inte att besvara dessa frågor på ett adekvat och rimligt sätt. En lag mot nazistiska organisationer skulle oundvikligen slå mot vänsterorganisationer också eller så skulle den behöva vara så specifikt skriven att det blir hur lätt som helst att kringgå den. Ett förbud mot nazistiska organisationer skulle med andra ord inte fungera. Tankar och idéer är omöjliga att lagstifta bort.
I en annan tidning på vänsterkanten, Göteborgs Fria, skriver den unge aktivisten Arash Hakimnia om att rättsväsendet inte tar nazistiska hot på allvar. Så långt har han rätt, men när han påstår att en rad ansvariga befäl hade information om att nazister skulle överfalla demonstrationen i Kärrtorp har han utan tvekan fel. När det gäller överfallet i Malmö så fanns det ingen som helst möjlighet för någon polisen att skydda de som blev överfallna genom att göra nåt i förväg. Allt tyder på en oplanerad attack. Ingen polisstyrka i världen kan förbereda ett skydd i den situation som rådde efter demonstrationen i Malmö den 8 mars. Att polisen sen slarvar vid brottsplatsen och begår allvarliga fel är dock ett tecken på att de inte tar nazistiskt våld och nazistiska hot på helt och fullt allvar.
Till slut menar Arash Hakimnia också att rättsväsendet dömer nazister mildare än vad det dömer vänsteraktivister. Det är ett falskt påstående. Den vänsteraktivist som dömdes för att ha knivat en nazist i Kärrtorp fick lite över 6 års fängelse för försök till dråp, våldsamt upplopp och ett par brott till. En nazist som begick ett liknande brott 2012 fick också 6 års fängelse för försök till mord. Brotten är jämförbara. I Kärrtorp ansåg domstolen att det var försök till mord men att det handlade om en självförsvarssituation gjorde att han skulle dömas till försök till dråp. Med de andra brotten pålagd blev straffet då 6,5 års fängelse. I Slussen-fallet var det bara ett brott, försök till mord, vilket gav 6 års fängelse:
En 22-årig man dömdes på torsdagen till sex års fängelse för mordförsök efter att ha knivhuggit en person med antifascistiska sympatier i samband med bråk mellan nazister och antifascister vid Slussen Stockholm den 1 september.
Rättsväsendet gör uppenbarligen ingen skillnad. Arash Hakimnia är ute och cyklar.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Aida Paridad, Arash Hakimnia, Rättsväsendet, Hatbrottslagen, Göteborgs Fria, ETC, Rättsväsendet, Brott, Våld, Polisen, Rättsväsen, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.