Olja och uran i Sverige – uran del 1

Alunskiffer är den bergart som innehåller de största samlade uranmängderna i Sverige. Det förekommer i större mängd i fjällkedjans randområden, Skåne, Billingen i Västergötland, Östergötland, Närke och på Öland.

Alunskiffer innehåller förutom uran även organiskt material samt metaller såsom vanadin, molybden och nickel. Uranhalten varierar mellan olika områden, men också mellan olika lager i skiffern på varje plats. Den uranrikaste alunskiffern är den som finns i delar av Billingen som har en mäktighet på 3,5 meter och med ett uraninnehåll på cirka 300 g/ton.

Brytning och utvinning av uran har förekommit i begränsad skala i Sverige. Vid Ranstad på Billingen åren 1965-69. Brytningen skedde i bolaget Ranstad Mineral AB men i praktiken i regi av AB Atomenergi som bildats 1948 för att utveckla svensk kärnkraft och bryta uran.

Ranstad

Ranstad 1965

AB Atomenergi byggde åren 1950-54 forskningsreaktorn R1 i ett underjordiskt utrymme på Drottning Kristinas väg på KTH-området i Stockholm. R1 togs i drift 13 juli 1954. Driften vid R1 upphörde 1970.

Under 1950-talet påbörjades byggandet av mer utrymmeskrävande anläggningar i Studsvik invid Nyköping, där flera reaktorer för forskningsändamål byggdes. Tungvattenreaktorn R0 togs i drift 25 september 1959, lättvattenreaktorn R2 den 4 maj 1960 och lättvattenreaktorn R2-0 den 20 juni 1960 och snabbreaktorn FR-0 den 11 februari 1964 . Under 1960-talet flyttade AB Atomenergis verksamhet successivt från Stockholm till Nyköping. R0 slutade användas 1972, FR-0 år 1971 medan R2 och R2-0 stängdes så sent som 2005.

Den första kommersiella kärnreaktorn i Sverige togs i bruk 1963. Det var Ågestareaktorn som var konstruerad med tungvattenteknik och med målet att använda svenskproducerad uran.

Statens Vattenfallsverk och AB Atomenergi enades 1958 om två gemensamma reaktorprojekt, dels R3/Adam i Ågesta och dels R4/Eva i Marviken utanför Norrköping. Konstruktionsansvaret för Ågestaverket delades mellan AB Atomenergi, Vattenfall och ASEA. Byggherrar var Vattenfall och Stockholms Elverk, medan Asea-Atom var huvudleverantör för reaktordelen. Totalt kostade verket cirka 200 miljoner kronor att bygga.

Kontrollrummet på Ågestaverket

Kontrollrummet på Ågestaverket på 1960-talet

Bränslet av urandioxid levererades från ASEA:s bränslefabrik i Västerås och AB Atomenergis bränslefabrik på Liljeholmen i Stockholm utförde laddningen av kapslingen och dess förslutning. Tre bränsleladdningar tillverkades till Ågesta, varav en med svenskt uran från Ranstad. De andra två tillverkades av utländskt uran. AB Atomenergi hade också en fabrik i Vinterviken i Stockholm för utvinning av uran ur alunskiffer.

Ågestaverket stängdes 1974, men huvuddelarna av anläggningen står fortfarande kvar orörda som en slags museum som nästan ingen får besöka.

Anläggningen i Marviken byggdes också, men togs aldrig i drift, lades slutligen ner år 1970 och byggdes senare om till ett oljeeldat kraftverk. Det radioaktiva vafallet från anläggningarna i Ågesta och Marviken var från början tänkta att användas för att tillverka svenska kärnvapen.

Sedan tankarna på svenska kärnvapen och utnyttjande av inhemska uranfyndigheter till tungvattenreaktorer successivt övergetts och andra företag som Asea-Atom AB påbörjat kommersiell konstruktion av kärnreaktorer kom AB Atomenergi att få en delvis annan roll, och renodlas till civil kärnkraftsteknik.

1969 tog Asea-Atom över AB Atomenergis anläggningar för kärnbränsletillverkning, och AB Atomenergi blev helstatligt genom att staten tog över 100% av aktierna. Inriktningen på verksamheten var forskning, utveckling och konsultstöd till svensk kärnkraftsindustri. AB Atomenergi bytte 1978 namn till Studsvik Energiteknik AB. 1987 fick företaget namnet Studsvik AB. Gradvis privatiserades bolaget under 1990-talet och idag är det ett börsnoterat företag som kontrolleras av familjerna Karinen och Barchan (Briban Invest).

Brytningen av uran i Ranstad lades ner på grund av protester och miljöskäl. Totalt framställdes 250 ton uran. Det hela var inte heller på något sätt ekonomiskt lönsamt och de svenska programmet med egenutvecklade tungvattenreaktorer lades ner varvid behovet av uran från Sverige försvann då det för de nya lättvattenbaserade reaktorerna behövdes anrikat uran och någon sådan anläggning fanns inte i Sverige och skulle blivit mycket dyr att bygga.

Uranbrytningen efterlämnade ett dagbrott i form av en 2 km lång sänka med en bredd av ca 100 m och med ett djup på 10-15 m. Gruvavfallet, 1,5 miljoner ton alunskiffer, som innehåller svavelkis och låga halter av flera tungmetaller lades på ett 25 ha stort område som i början av 1990-talet övertäcktes med bentonitlera och morän. Dagbrottet vattenfylldes och är idag en sjö, Tranebärssjön. 1975 ville LKAB åter börja bryta uran i Billingen, men ansökan möttes av kraftiga protester och avslogs 1977. Förra året revs det mesta av det som fanns kvar av verket och de fåtaliga delar som ännu finns är numera ett industrihotell.

Redan åren 1909-1915 bröts dock Billingen för att komma åt radioaktiva ämnen i mineralet kolm som finns i alunskiffer, den gången utvanns radium av AB Kolm som bidlades 1909 av bland annat nobelpristagaren Svante Arrhenius. Utvinning av radium skulle ske på en anläggning på Lidingö. Det hela blev ett fiasko och ingen radium kom att framställas. Halterna i kolmen var helt enkelt för låga.

AB Kolms anläggningar på Lidingö

AB Kolms anläggningar på Lidingö

Även i Närke förekom viss utvinning av uran från 1950-talet och fram till 1966. Detta vid Skifferoljebolagets anläggningar i Kvarntorp. Där framställdes totalt cirka ton urandioxid.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Ett svar på “Olja och uran i Sverige – uran del 1”

Kommentarer är stängda.