Borgerlig media och borgerliga debattörer saknar totalt proportioner samt sans och balans när det gäller Venezuela. I en ledare i dagens DN jämförs landets politiska system med Kubas politiska system. De två systemen har dock inga likheter.
Venezuelas politiska system liknar de flesta parlamentariska demokratiers. Regelbundna val där vinnaren bildar regering och sen styr utifrån sina förutsättningar. Demokratiska är valen också, i Venezuelas fall betydligt med demokratiska än i exempelvis USA, Ukraina och Ryssland. Presidenten i Venezuela har visserligen förhållandevis mycket makt, men det har presidenten i USA och Frankrike också. I övrigt är de demokratiska rättigheterna och friheterna i Venezuela jämförbara med Ecuador, Brasilien och Bolivia för att ta när geografiskt närliggande exempel.
På Kuba finns däremot inga demokratiska val, inte en uppsjö politiska partier och mycket begränsad för att inte säga obefintlig föreningsfrihet och organisationsfrihet. Kuba och Venezuela är inte jämförbara överhuvudtaget. Inte när det gäller det politiska systemet.
De två länderna är möjligtvis jämförbara när det gäller politiken då båda länderna försöker föra en politiska som gynnar vanligt folk, gynnar fattiga och missgynnar rika. Det går inget vidare i Venezuelas fall även om det är bättre än tidigare i landets historia. I Kubas fall går det bättre, men där finns andra problem där bristen på demokrati kanske är det synligaste för oss. För befolkningen misstänker jag att andra problem överskuggar bristen på demokrati.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, Venezuela, DN, Politisk demokrati, Demokratiska rättigheter, Demokrati, Diktatur, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
”Det går inget vidare i Venezuelas fall även om det är bättre än tidigare i landets historia.”
Chavez regeringen och hans mer ”färglöse” efterträdare Maduro har misslyckats med att lägga grunden för en hållbar ekonomi. Allt har grundats på oljeintäkterna medan andra sektorer uppenbart försummats. När oljeinkomsterna nu försvinner kommer också den ekonomiska grunden för Chavez förtjänstfulla sociala reformpolitik att raseras. Mycket lite talar i detta perspektiv för att nuvarande regim kommer att överleva nästa val.
De sinande oljeintäkterna kommer självklart också få sin konsekvens i den ekonomiska relationen till Kuba. Här pågår nu istället vad som verkar vara en verklig upptining av relationerna mellan Kuba och USA. På Kuba har, sedan Raul Castro tillträdde, förts en mycket försiktig ekonomisk reformpolitik, där bl.a. utländska investeringar eftersträvas.
Ett inte alldeles otroligt scenario är att den ekonomiska reformpolitiken nu kommer att accelerera. Det blir mindre av traditionell socialistisk planekonomi och mer av marknadsekonomi. Partiet, som trots den fullständiga och oacceptabla bristen på demokrati nog ändå har ett relativt starkt folkligt stöd, kommer säkert fortfarande – under överskådlig tid – att sitta ”säkert i sadeln”, men det kubanska samhället kan komma att förändras kraftigt. Möjligen uppstår något liknande, som vi idag kan se i Kina.