Alfahanne Vargsjäl Klassförrädare

Boknytt
Stalin – A Biography
Robert Service
Pan Books

Alfahanne Vargsjäl Klassförrädare

Detta är en mäktig imponerande prestation på 700 tättskrivna sidor på engelska. Med reservation för att ytterligare hemliga sovjetiska parti/statsdokument släpps kanske den ultimata skildringen av Sovjetväldets politiska historia, och av den reella socialismens frontfigur vid sidan av Mao.

Att Stalin var en brutal diktator och cynisk statsterrorist lämnar boken inget tvivel om. Men författaren betonar att han inte var en totalitär envåldshärskare. Han hade centraliserat en enorm personlig makt till sig själv, men var ändå en del av systemet. Han måste hålla sig inom partiets, leninismens och realsocialismens ramar.

Det ville han och de andra kommunistledarna också göra. Hur än de perverterade socialismens grundtankar (som att helt överge jämlikheten som ideal) så fortsatte de att se på sig själva som äkta marxist-leninister i färd med att bygga en ny och bättre värld. Det handlar om mänsklig psykologi – alla vill tro om sig själva att det de säger och gör hänger ihop (motsatsen kallas kognitiv dissonans – ett otrevligt tillstånd, mitt tillägg).

Att de många centralkommittéledamöter och andra kommunister som fängslades, torterades och mördades skulle vara sabotörer, utländska agenter och fiender till den reellt existerande socialismen (läs stalinismen) är förstås rent trams. Och att vänstermänniskor kunde/kan tro på det är en skam (anser jag)!

Boken förklarar hur Stalin själv kunde tro på lögnerna om sina gamla gripna partikamrater. Han såg konspirationer som hotade hans makt överallt, och hans underhuggare vågade inte annat än att leverera falska bekännelser som gick i linje med den Store Ledarens misstankar.

Våldet och brutaliteten var inte heller något som kom med Stalin. Med boken kan man konstatera att de fanns med från innan, under och efter revolutionen, kopplade till; disciplinen, sekterismen, grälsjukan, toppstyret, centraliseringen, elitismen, terrorn, enpartidismen, fanatismen, fraktionskamperna, personkamperna, dogmatismen, storskaligheten, och den farliga religionsliknande tron hos bolsjevikerna att man inte bara satt inne med en god idé (socialismen) utan med Sanningen (marxismen upphöjd till halvreligion). Jämför med religiös fundamentalism (mitt inlägg).

Det fanns en kvalitativ kontinuitet mellan Lenin och Stalin, och samtidigt ett stort brott i kvantiteten av förtryck och maktcentralisering i Sovjet. Detta troligen delvis kopplade till kommunistledarnas personligheter, om man ska tro på bokens beskrivning av Stalin som människa.

Vad som slår en är dessutom hur extremt obönhörlig och fanatisk Lenin var i början av revolutionen och sovjetväldet. Stalin var mycket mer enande, prövande och kompromissvänlig.

Lenin ville exempelvis förstatliga jordarna, medan Stalin ville låta bönderna själva bestämma över dem.

Georgiern Stalin var också ledande i att teoretisera över ”den nationella frågan” – hur samsa nationerna med varandra i det framtida multinationella Sovjetunionen – ge dem nationella rättigheter. Se hans kända bok ”Marxismen och den nationella frågan”.

Senare dock, på trettiotalet, tvångskollektiviserade Stalin med extrem grymhet böndernas jordar. Och han slog hårdhänt ner på alla former av ”borgerlig nationalism”. Detta fast han själv stod för en sovjetiskstorrysk nationalism som imperieefterföljare till tsardömet (se gamla sovjetiska nationalsången: ”De förenade rådsrepublikerna land, sedan sekler befäst av vår ryska nation”, min kommentar).

Men vad handlade makt- och fraktionsstriderna om i Sovjet, varför fick de en dödlig utgång, och varför vann Stalin? Ja, enligt boken handlade det om personliga maktstrider mellan personer som också hade olika åsikter om hur man skulle bygga socialismen.

Den dödliga utgången berodde (enligt mig) på bristande kontroll över makten från samhällets sida. All makt fanns i partitoppen, och ovanför dem fanns inget oberoende statsorgan som kunde medla och reglera maktstriderna (samma situation och samma resultat i franska revolutionen).

Och som vi vet; ”Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut”). I den situationen fanns ingen broms på maktstriderna, vilka gick till det yttersta vapnet: avrättning av meningsmotståndare. Att koncentrera all makt till staten och ett parti är ett recept på katastrof är läxan för vänstern, anser jag.

Varför då Stalin? Ja, enligt boken hade Stalin en viss personlighetsstörning, som bland annat var kopplat till misstänksamhet och hämndlystnad – med fruktansvärt resultat som följd.

Och som jag ser det: Stalin var en grym vargsjäl och helt enkelt den bäste maktspelaren – den oförsonligaste alfahannen. Han var en aktiv tänkande ledare – ingen simpel företrädare för byråkratins intressen som det ofta har påståtts, poängterar författaren.

Är det då personligheterna som styr historien, vilket vänstern brukar kalla borgerlig-idealistisk historieskrivning. Delvis påverkade förstås personligheten Stalin Sovjet. Men det var det reellt existerande socialistiska systemet med dess ohållbara maktkoncentration som tillät den bäste maktpolitikern att ta sig till toppen – och om inte han, en annan lika brutal ledare (min analys byggd på bokens fakta).

Nu säger någon vänsterröst att Stalin industrialiserade Sovjet, gjorde det till en modern stat, besegrade Hitler, samt byggde upp utbildning, vård, och kultur mitt under den kapitalistiska krisen på trettiotalet. Visst, men det rättfärdigar inte våldet, lägren och dödandet. Kapitalistiska stater har också byggts upp med råa metoder, men försvarar vi det, undrar jag?

Sedan var ju Sovjet ingen socialistisk stat, menar jag. Boken säger inget om den diskussionen men lämnar fakta att tänka på. Som att arbetarklassen och bondeklassen officiellt skulle vara de härskande klasserna, men att inga åtgärder vidtogs för att ge dem den reella makten (som att bygga vidare på arbetar-, bonde-, och soldatsovjeterna).

Så var situationen redan från 1917 och framåt. En helt ny härskande statlig klass med makten – och snart också privilegierna – tog över landet. Och om en elit har makten och resurserna koncentrerade till sig utgör de per definition en ny klass, oavsett vad de själva säger och tror.

Inget konstigt med det. När en bonderevolutionär i det gamla Kina tog kejsarmakten ansåg han säkert att han gjorde det i folkets namn, och att han hade ”himmelens mandat”. Faraonerna och inkas trodde troligen att de verkligen var solens barn. Gustav Vasa ansåg säkert att han var ”kung av Guds nåde”.

På trettiotalet övergav Josef Stalin och partitopparna (nomenklaturan) definitivt alla egalitära jämlikhetstraditioner, vilket boken tar upp. Istället plockade de upp karriärister från arbetar- och bondeklassen för att bygga upp de lägre leden i den nya statliga överklassen i landet (dessas bakgrund hindrade dem inte från att roffa åt sig).

Stalin och bolsjevikpartiet – som skulle representera de folkliga klasserna – svek proletärer och lantbrukare, övergav målen med arbetarbondemakt, och ekonomisk folkdemokrati. Blev klassförrädare (säger jag).

Boken tar mest upp Stalins (och partiets) överklassposition i form av makt. Men nedtonar klassaspekten resurser. Fast Stalin (och andra toppar) hade bostad i Kreml eller centrala Moskva-lyxlägenheter, de hade dacha (sommarhus) på landsbygden, de semestrade flott vid Svarta havet, och hade speciella hemliga lyxbutiker med fina varor (min ryska arbetskamrat Marina jobbade i en sådan elitaffär). När Stalin besökte svältens Ukraina bjöds han på överdådiga middagar. Allt detta är klassresurser, menar jag.

Stalin var en otrogen kvinnojägare, en mansgris som gillade tonåringar – och andra kommunistledare var ofta likadana (flera exempel i boken). Män med makt har ju nästan alltid sett till att skaffa sig unga vackra fertila kvinnor, samma med Mao, samma med amerikanske presidenter (fertila kvinnor ger mer barn-reproduktion-genspridning – via sexet).

Vi kan se hur Sovjettopparna och andra mäns beteende i politiken kan förklaras evolutionsmaterialistisk. Människan är ett socialt djur med två motstridande tendenser eller strategier. Från djurtiden har vi tendensen att söka makt och bilda sociala hierarkier, från jägartiden har vi tendensen att kräva rättvisa och jämlikhet (yttersta grunden till höger och vänster i politiken).

De flesta män(niskor) kan inte få makt och söker därför ett så jämlikt samhälle som möjligt. Minoriteten av maktsökare vill förstås bilda ojämlika sociala hierarkier som ger dem själva mest makt och högst levnadsnivå. Där har vi ursprunget till klasskampen mellan rika mäktiga och fattiga maktlösa.

Makt är ett verktyg som blivit ett behov i sig (samma som hunger och sexdrift är verktyg för att överleva och reproducera sig). Men dess yttersta syfte är att skaffa sig mer resurser för just överlevnad och sex för reproduktion.

Säg att detta är sant och inte ”högerreaktionär biologism” (som de med de rätta åsikterna fastslår). Då kan vi se att den koncentrerade partimakten i Sovjet, Kina och andra så kallade socialistiska länder direkt lockade de nya partipamparna till att roffa åt sig mer resurser och sex. Det är det makt ytterst och evolutionsbiologiskt är till för.

Om vi erkänner att människan också skapades av evolutionen kan vi inte som vissa religiösa säga att kroppen skapades av evolutionen och ”själen” av Gud – fast i vårt fall av kulturen och vår fria vilja. Vårt beteende har förstås kvar en del djuriska tendenser från vårt långa förflutna – även om vi är det minst ”instinktsstyrda” av alla djur.

Så sett var det utomordentligt naivt av kommunister att tro att en ideologisk ofta intellektuell elit med idealistiska mål – att skapa en jämlik värld – enbart skulle hålla sig till det om de fick makten. Istället kom de gamla djurtendenserna i oss fram, och de kommunister som fick obegränsad makt över samhället såg till att själviskt använda den till (också) resurser och sex till sig själva.

Vi kommunister (som jag är i grunden efter dess äkta mål) kallar oss materialister men är idealister. Vi har helt missat nya vetenskapliga rön inom evolutionär materialism. Som visar att vi förutom av våra nya ideologiska klassmål delvis drivs av gamla evolutionära drifter till makt, resurser och sex (jag går inte in på kvinnorna här, de är dessutom sannolikt inte lika maktsökande av naturen, varför (minst) halva den politiska makten bör innehas av kvinnorna).

Därför urartade Stalins Sovjetunionen och all realsocialism. Vi vänstermänniskor fattade inte faran med maktkoncentration – vilket bäddar för formerandet av nya överklasser med röd socialistisk fernissa.

Lär istället av Pariskommunen med vanliga arbetarlöner till alla tjänstemän och politiker, möjligheten att direkt avsätta alla ledare, och allmän folkbeväpning – det yttersta vapnet för att behålla makten hos vanliga människor.

Ett småskaligare samhälle skulle säkert också vara ett sätt att få bättre folklig kontroll över nya kapitalistfarare (röda borgare). Den enorma maktkoncentrationen i Stalins Sovjet och i andra realsocialistiska länder var ju rena paradiset för diktaturbyggare och maktambitiösa karriärister.

Det är en skam (jag som stalinist-maoist på sjuttiotalet delar) att så stora delar av vänstern så länge kallade östra Europa, Sovjet och Kina för socialistiska stater. Hög tid att slänga hela realsocialismen på historiens sophög! Det blev fel från första början!

Orden kommunism och socialism är troligen också förbrukade – men absolut inte det goda innehållet! Bryt alla gamla historiska band med den kommunistiska rörelsen (som att vänsterpartiet räknar in det gamla stalinistiska kommunistpartiet i sin historia). Bilda istället en ny bred tolerant och demokratisk folklig massrörelse med arbetarklassinriktade, röda, gröna, ”omställar-småskaliga”, brett feministiska och antirasistiska alliansdelar.

Realsocialismen som i Sovjet är misslyckad, förbrukad, död, en skamfläck för vänstern. Den som läser denna bok kan inte rimligen dra någon annan slutsats om hen är intellektuellt ärlig. Samma gäller Maos Kina och tredjevärldensocialismen. Och socialdemokratin övergav för länge sedan socialismen som ideal.

Stalin var en diktatorisk förtryckare, och den totala motsatsen till allt vad socialism innebär. Att han fortfarande har supportrar i världen och i Sverige är – med alla fakta som kommit fram om det stalinistiska förtrycket – skrämmande, deprimerande och obegripligt.

Hans Norebrink

# Ett ytterligare felslut hos realsocialismen är att utgå från att partier automatiskt representerar olika klassers intressen. Som att bolsjevikerna per definition var arbetarklassens parti ­ – många proletärer var ju mensjeviker och socialistrevolutionärer. Dessutom var ju partiets ledare inte arbetare och bönder utan mestadels medelklassintellektuella.

Dessa hade inga verkningsfulla metoder för att arbetar- och sovjetmakt konkret skulle avspegla sig i kommunistpartiet – jag ser inget om det i boken. Ville de ens det när de väl själva hade fått makten? Där har vi kognitiv dissonans igen – de ville nog teoretiskt att folkklasserna skulle ta och ha makten, men valde i praktiken att tro att det räckte med kommunistpartiet för att representera dem (min gissning).

# Trots alla fina ord om nationers självbestämmande har realsocialismen i praktiken inte respekterat nationella känslor. Trots att Europas arbetarklass 1914 valde nationalism före socialism. Trots att Stalin varnade för nationalismen i den polska arbetarklassen. Så har de haft svårt att ta nationen på allvar – det handlar mest om tillfällig taktik när de tar upp det nationella.

Det visar boken. Östeuropa blev ju helt kontrollerat av Sovjetunionen, vare sig de ville eller inte. Realsocialismen har verkligen inte löst ”den nationella frågan” – inser inte dess djup. För troligen är nationen den bästa grunden för såväl demokrati som socialism – detta tillsammans med en internationalism via samarbete mellan syskonnationer. Jag tror inte på den realsocialistiska internationalismen som i grunden och på sikt vill se ett enat globalt världssamhälle – kanske en potentiellt maktfarlig världsregering.

# I den i varje fall tidiga marxist-leninistiska yttervänsterns stalinist-maoistiska mytologi förnekades att realsocialismen var ett klassamhälle från början. Istället påstod man att Sovjetunionen gick över till revisionism, klassamhälle, statskapitalism och socialimperialism i och med Chrusjtjovs attack mot Stalins terror 1956.

Men det enda som hände då var att de gamla stalinistledarna vände sig mot personkulten av Stalin och mot den terror som även drabbade dem själva. Ett mindre förtryckande kollektivt ledarskap tog över, men samma gamla klassamhälle bestod – under samma ledare.

# När realsocialismen verkligen kollapsade och övergick i kapitalism var det varken utländska spioner eller borgerliga agenter som låg bakom. Den kollapsade av sitt eget ekonomiska, ideologiska och samhälleliga misslyckande. När det stod klart passade förstås de gamla kommunistledarna på att använda sina kontakter och resurser till att själva bli en gynnad del av det nya kapitalistiska klassamhället. Detta skedde i såväl Sovjet som i Kina, med skillnaden att partiet i Kina överlevde vid makten och blev ”högsta myndighet” över den kapitalistiska omvandlingen. Samma skedde i Vietnam och är på gång i Laos.

Även i den verkligen totalitära orwellianska och strikt klassuppdelade ”kommunistdiktaturen” Nordkorea, som jag och min fru nyligen besökte, finns det vissa tendenser till ekonomisk liberalisering. Jag gissar att de kommer att gå Kinas väg: partidiktatur kombinerad med råkapitalism.

Kuba är också på väg mot ekonomisk liberalisering, med växande sociala klyftor som följd. Jag har aldrig läst om det, men hört av människor som bott där, att även där finns en dold gynnad röd överklass.

I varje fall är Kuba inte en demokrati utan en uppenbar partidiktatur, om än med mycket mer försonliga drag än alla de andra gamla socialistländerna. Detta är även mitt eget intryck efter en liftarresa genom landet. Men äkta socialism kan aldrig råda utan äkta demokrati.

# Jag anser att vi ska försöka använda den evolutionära vetenskapen för att förstå människan och därmed kunna skapa ett bättre samhälle. Men tyvärr verkar alltför många forskare hellre vilja sitta fegt, bekvämt och trygg i sina små isolerade elfenbenstorn ovanför den larmande verkligheten och vanliga människors problem. Så i brist på samhällspassiva forskares stöd får medborgarforskare som jag inte sällan ensam sticka ut hakan.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Klassamhälle, Stalin – A Biography, Robert Service, Josef Stalin, Diktator, Sovjet, Historia, Kultur, Klass, Böcker, Kommunism, Stalinism, Samhälle, Politik