Kvotering och arbetarmakt

I min vänstergärning har jag ibland hört argumentet att ”man ska inte dela in människor i klasser – alla är lika värda”. Det är ett ganska fantastiskt påstående!

Det är alltså inte så att samhället är indelat i en grupp människor med rikedom och makt över företagen & arbetsplatserna. En annan grupp maktlösa anställda som lyder order till vanliga arbetarlöner. Samt en mellangrupp med mer betalt och mer makt än majoriteten anställda.

Alltså överklass & borgarklass, underklass & arbetarklass, samt medelklass & mellanskikt. Tre skilda sociala grupper med helt olika ställning i ekonomin, på jobbet, och i relation till den vardagliga produktionen i samhället.

Dessa klasser finns alltså inte i verkligheten. De uppstår först då man benämner dem! Först då man ”delar in folk i klasser” så skapas klassamhället. Inte ur världen som den är, utan ur att man ger verkligheten ett namn – kategoriserar människor i de reellt existerande grupper som faktiskt finns.

Att människor inte är lika värda genom den ekonomiska vardagliga diktaturen på arbetsplatserna, och att de heller inte är lika värda genom den enorma löneskillnaden som splittrar rika och fattiga – Det är tydligen inte heller något som objektivt existerar i världen.

Människor blir istället olika värda först när man tar upp problemet med skillnaden i inflytande och löner. Klassamhället och människors olika värde i samhället uppstår först när en påpekar att det rent faktamässigt finns ett klassamhälle!

Jämför med 250 års rasdiskriminering i USA! Det skulle enligt samma sätt att diskutera bli ett problem först när man talar om att grupperna svarta och vita existerar (som sociala kategorier), och att de har olika möjligheter i samhället: ”Det är fel att dela in människor i raser!”

Fakta är inte problemet. Att prata om fakta är problemet. Man tar sig för pannan!

Ett liknande underligt sätt att diskutera har dykt upp vad gäller kön & genus och utländsk bakgrund & etnicitet (och andra minoritetsgrupper i samhället). Problemet är inte att dessa är objektivt diskriminerade – problemet är att man tar upp detta till diskussion:

”Man ska inte dela upp människor i kön och etnicitet utan se dem som individer”. Men problemet är ju att människor redan kategoriseras i grupper vad gäller kön, etnicitet, sexualitet, funktionsvariation, hudfärg, religion etcetera. Problemen uppstår ur denna verklighet – inte ur att man tar upp denna verklighet till diskussion!

I linje med bristen på insikt om detta bedriver de många nysvenska kvinnorna på Göteborgs-Postens ledarsida en envis kampanj mot kvotering för i samhället mindre representerade medborgargrupper, som exempelvis just invandrare och kvinnor.

Först jämför de på ett hårresande sätt forna tiders rasbiologi med dagens diskussion om diskriminering av etniska grupper, och tankarna på att bemöta detta med en positiv särbehandling av negativt särbehandlade grupper – alltså kompensera grupper utsatta för rasism.

De jämställer sedan dessa fenomen och säger att ”Rastänk är inte rättvisa”. Man häpnar inför bristen på logik – och hur man jämställer ett ”ont” tänkande med ett ”gott”.

För snälla nån. Rasbiologin syftade ju till att bevisa att olika mänskliga grupper var olika värda, och borde behandlas som just olika värda. Dagens diskussioner om etnicitet och kön syftar till att bevisa att alla människor och alla mänskliga grupper är lika värda och bör behandlas så!

GPs invandrarkvinnor säger att alla människor ska behandlas lika som individer. Samhället ska vara meritokratiskt – man ska behandlas och bemötas och befordras i enlighet med sin personliga individuella kompetens – sina meriter. Inte efter vilken grupp man tillhör. Alla ske ses som individer.

Men herre gud, detta är ju självklart. Ni sparkar in öppna dörrar! Så tycker alla vettiga människor. Så borde det fungera. De personliga meriterna ska avgöra, inte vilken grupp man tillhör. Problemet är: Så fungerar det inte i verkligheten!

Och vad gör man då? Då balanserar man den i den verkliga världen existerande negativa särbehandling och kvotering som gynnar vita infödda medelålders män i samhället, med en positiv särbehandling och kvotering som gynnar kvinnor, invandrare, unga, gamla etcetera.

Detta är ett övergångsfenomen. Slutmålet är att såväl positiv som negativ särbehandling, såväl positiv som negativ kvotering ska ta ut varandra Och därmed förändra samhället och dess värderingar så att ingen särbehandling av någon sort längre behövs!

Alltså att vi får just ett meritokratiskt samhälle där alla individer enbart bedöms efter sina personliga kvalifikationer och meriter (meritokrati). Men gänget på GP verkar tro att detta uppnås genom att man inte pratar om problemet. Genom att man inte pratar om att grupptillhörighet sätts före individuell kompetens i den reellt existerande verkligheten.

Jag ser ett eget värde i att typ den politiska makten är representativ för de många olika grupper med dess skilda erfarenheter som finns i samhället. Men med en positiv motkvotering till den idag existerande negativa kvoteringen kommer detta ju att uppstå av sig själv.

När samhället så har förändrat sina värderingar så att man enbart ser till den individuella kvalifikationen (meriten) hos alla politiker kommer detta problem att lösa sig av sig själv. Om vi tror att alla människor är lika värda, så kommer ju alla grupper naturligen att bli representerade i politiska församlingar i enlighet med sitt antal i samhället.

Däremot instämmer jag med GP-ledarsidans kritik att människor inte bara kan representeras av sin egen grupp (kvinnor av kvinnor, invandrare av invandrare, homosexuella av homosexuella, handikappade av handikappade etcetera). I första hand är vi i alla i en demokrati medborgare som (de flesta) förhoppningsfullt har förmågan att se till hela nationens och folkmajoritetens intressen.

Det är inte därför (för att gynna strikt grupprepresentation) vi ska ha kvotering. Det är för att vi vill stoppa diskriminering av grupper och skapa ett verkligt meritokratiskt samhälle, där enbart individens kvalifikationer avgör vilken position man får i samhället.

Slutligen vill jag ta upp en djupare diskriminering i samhället som inte så enkelt kan åtgärdas. Om du är kvinna kan du få makt och pengar, bli företagare och politiker. Samma om du är invandrare, lesbisk, rullstolsbunden eller färgad (bara att vita män har det lättare). Du kan oavsett grupp hamna i alla sociala positioner i samhället.

Med ett stort undantag. Är du arbetare kan du inte tillhöra de med makt och pengar i samhället. Varför? För att då är du inte längre arbetare! Du tvingas byta klass.

För att arbetare ska få makt och pengar i samhället måste de istället skapa ett nytt klasslöst anti-kapitalistiskt samhälle (någon slags demokratisk socialism). Med folkmakt och arbetarmakt.

Detta visar på en grundläggande men nertystad sanning i dagens samhälle med dess ständiga fokus på identitetspolitik. Den grundläggande klyftan i samhället är och förblir klass. Och den blir man av med först med en facklig, politisk, kulturell och klassmässig kamp för ett nytt, rättvist och jämlikt samhälle.

Hans Norebrink, arbetare för ett klasslöst samhälle

PS En skrämmande elitistisk inställning på GPs ledarsida är vidare dess fokus på rent kunskapsmässig kompetens. Men att vara expert är också att ha sociala (typ proletära) erfarenheter som är politiskt användbara – man vet mer om samhällets undersida än borgerliga experter. Och det vore ju rent löjligt att påstå att alla ”experter” skulle vara helt befriade från egennyttiga åsikter grundade i den egna sociala miljön (läs klass).

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Överklass, Kvotering, Borgarklass, Ras, Etnicitet, Kön, Genus, Underklass, Medelklass, Mellanskikt, Rasism, Media, Journalistik, Jämställdhet, Arbetarklass, Klass, Samhälle, Politik