Tullar, marknaden och beroendeskolan. Utöver mina dagspolitiska synpunkter på tullavtalet Avvisa tullavtalet! vill jag också fundera lite generellt kring vänsterns syn på frihandel och tullar.
När den stora striden om handelspolitiken rasade i Sverige kring sekelskiftet 1900 var det vänstern – socialdemokrater och liberaler – som stod för frihandel och högern för protektionism. Vänstern kritiserade också kolonialmakterna, som tvingade kolonierna att ensidigt satsa på export av råvaror till låga priser. Samtidigt som industrivaror från USA och Europa såldes dyrt i kolonierna. Det hade ju också hänt att kolonialmakterna tvingat på kolonierna sina exportvaror, Det räcker med att påminna om opiumkriget i Kina.
EU och den inre marknaden
EU hade en gemensam tullmur utåt och skaffade sig så småningom en gemensam inre marknad. När vi vänsterpartister röstade nej till svenskt medlemskap i EU var ett argument jag använde att vi skulle tvingas köpa våra skjortor från Portugal i stället från det fattigare Indien. Ett annat argument var att EU:s jordbrukspolitik innebar att överskott dumpades till låga priser i fattiga länder vilket förstörde deras egna producenters möjlighet att konkurrera. Det ledde exempelvis till att man enbart kunde köpa danskt smör i Nairobi.
Men i synen på den inre marknaden uppstod oenighet. Jag var för min del för fri rörlighet för arbetskraft, varor och tjänster men emot fri rörlighet för kapital, som EU borde reglera. Men det fanns också de som motsatte sig den fria rörligheten generellt. Vi var dock överens om att det var rätt att skydda sig från import av varor som var skadliga för miljön eller socialt.
Beroendeskolan
Som ett försök att skapa ett alternativ till den västliga frihandelsdoktrinen internationellt växte den så kallade beroendeskolan fram. Ledande namn var Samir Amin, Andre Gunder Frank och Immanuel Wallerstein. Staterna i det som före Sovjetunionens sammanbrott kallades Tredje Världen skulle koppla sig loss från världsmarknaden och ersätta importen av industrivaror från Väst med en inhemsk statligt stödd industri. En slags planhushållning light. Sovjeterna kallade det för ”icke-kapitalistisk utveckling”.
Beroendeskolan fick särskilt starkt genomslag i Latinamerika och i delar av Afrika. I Indien fanns en inhemsk variant. Den mötte kritik från både höger och vänster. Från höger hävdades den kapitalistiska marknadens obönhörliga logik. Från vänster åberopades Rosa Luxemburgs nästan lika doktrinära påbud: Kapitalismen skulle överleva så länge det fanns kvar en icke-kapitalistisk omvärld. Marxisterna kunde ju också citera Kommunistiska Manifestet:
”Bourgeoisien har genom sin exploatering av världsmarknaden givit alla länders produktion och konsumtion kosmopolitisk gestalt. Den har till reaktionens stora sorg undanryckt industrin dess nationella grund. … I stället för den gamla lokala och nationella självtillräckligheten och avskildheten träder en allsidig samfärdsel, ett allsidigt nationernas beroende av varandra. Den nationella ensidigheten och inskränktheten blir mer och mer omöjlig.”
Kapitalism är problemet, inte frihandel och marknad
När Sovjet kollapsade stod det klart att kritikerna fått rätt: De så kallade ”fyra tigrarna – Taiwan, Singapore, Sydkorea och Hongkong – som satsat helhjärtat på kapitalism och världsmarknad, hade blivit långt rikare än stater som försökt följa beroendeskolans recept.
Planekonomierna i Östeuropa, Sovjet, Kina och på Kuba byggde ju också på att staterna skärmade av sig från världsmarknaden. Kineserna insåg redan i slutet av 1970-talet att om ekonomin skulle växa måste man utsätta sig för marknadslogiken. I motsats till Sovjet införde kineserna marknaden gradvis medan en statligt kontrollerad privatkapitalismen kom först när marknadskonkurrensen etablerats. I Ryssland däremot genomfördes den vansinniga utförsäljningen av statliga företag redan i början av 1990-talet innan marknadskonkurrensen fanns på plats. Resultatet blev oligarker, som skaffade sig monopol- eller oligopolmakt över marknaden.
Lärdomen för vänstern är att det är kapitalmakten som är problemet, inte marknaden. Kapitalister gillar normalt inte marknadskonkurrensen. Den vill kunna kontrollera marknaden. Så att kapitalisten Trump är emot frihandeln är fullt logiskt. Ingar Solty har således fel när han skriver i nättidningen Jakobin att frihandel är en sorts imperialism. Det är kapitalisterna som är imperialister. Inte marknaden. Solty tycks leva kvar i beroendeskolans tänkande.
Johan Lönnroth
Tidigare publicerat i Internationalen.
Läs mer:
- Avvisa tullavtalet!
- Europa skriver under ett århundrade av förödmjukelse (Soltys artikel i Jacobin översatt till svenska)
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
På 1800-talet kunde man använda tullar som ett utvecklingspolitiskt instrument. Idag krävs det mycket mer, och frågan är om tullar fungerar längre.
Enligt Alice Amsden och Robert Wade, som var för sig har studerat hur östasiaterna har burit sig åt, fyller tullar ingen större funktion. De har använt metoder som har ingripit mycket mer i själva produktionsprocessen. I princip har det fungerat så att staten har talat om vad den vill ha, och om företagen har ställt upp på detta har de fått fördelaktig behandling. Om de inte har ställt upp har de hamnat sist i kön.
Vad de östasiatiska länderna prioriterat är främst allt mer avancerade teknologier. För det är ju så att rikedom beror på 1. att man satsar på industri eftersom det bara är där det finns stordriftsfördelar dvs ju mer man gör desto billigare är det, 2. att man satsar på det mest avancerade (eller i alla fall så avancerat man klarar av), för det är bara då man har ”branta lärkurvor” dvs man lär sig snabbt att göra saker allt bättre, och 3. att man ser till att man har synergier, eller vad den gamle svenske utvecklingsekonomen Erik Dahmén kallade ”utvecklingsblock”. Det senare betyder att olika branscher hjälper varandra att utvecklas, vilket innebär att dom på något vis sitter ihop.
Trump kan eller vill inte förstå detta. För det betyder att staten/regeringen tar kommandot över privatkapitalet, och då förlorar han sitt stöd bland rentiärerna. Putin har kunnat göra det med hänvisning till det nationella krisläget och till gammal rysk tradition. Men i USA är privatkapitalets företrädesrättigheter så hårt ingraverade i allting att det knappast är möjligt.
Frågan är hur det är i Sverige. Det borde vara möjligt att återknyta till såväl socialdemokratisk tradition som till förra sekelskiftet då staten ibland faktiskt tog kommandot, som när den förstagligade LKAB med hänvisning till att bolag inte borde få kontrollera en så viktig resurs. Det vore, tycker jag, något för vänsterpartiet att stå upp för, nu när S har kapitulerat för ”marknadskrafterna”.
LKAB förstatligases först bara till 50%. Gränges AB behöll 50%. LKAB ägde också Malmbanan precis som Gränges ägde TGOJ från gruvorna i Bergslagen till stålverket i Oxelösund.
https://15familjer.zaramis.se/2015/11/12/granges/
https://15familjer.zaramis.se/2015/10/26/waldenstrom/
PS. Mariana Mazzucato har i boken Sikta mot stjärnorna beskrivit hur det skulle kunna fungera i ett land som Sverige, kanske inte i avsikt att bli rika (för det är vi redan) utan i avsikt att bli av med koldioxidutsläppen.
Hon använder Apolloprojektet som modell (vilket i och för sig visar att man även i USA kunde styra näringslivet mot önskade mål, förr). Det gick till så att staten satte upp ett mål och inbjöd företag att medverka. De som ville vara med fick fördelar, även i andra avseenden. De som höll sig borta fick det inte.
Givetvis innebar detta att staten själv behöll tillräckligt med kompetens på uppgiften för att bedöma vilka privata bidrag som dög och vilka som inte gjorde det. Det får inte gå till som när Stockholms landsting beställde Nya Karolinska och t.o.m. lät ett konsultbolag skriva kontraktet för landstingets räkning.