Läser en artikel i tidningen Internationalen nr 7/2017 som handlar om boken Jakten på den försvunna skatten av Erik Sandberg. Boken behandlar de förändringar av det svenska skattesystemet som infördes av den borgerliga regeringen under Fredrik Reinfeldt. Sammantaget har förändringarna lett till minskade inkomster för staten. De förändringar det handlar om är en sänkning av bolagsskatten, ett borttagande av arvsskatten och förmögenhetsskatten samt en omläggning av fastighetskatten till en kommunal fastighetsavgift.
I samma tidning, men i ett debattinlägg föreslår Anders Karlsson att fastighetskatten ska återinföras enligt den gamla modellen. Detta simplistiska förslag medför dock ganska allvarliga problem i vissa delar av Sverige och det var också en av de huvudsakliga anledningarna till att fastighetskatten gjordes om. Den gamla fastighetsskatten ledde till att många av Sveriges skärgårdssamhällen avfolkades och att skatteunderlaget för kustkommunerna underminerades. Många boende i kustsamhällen har låga inkomster men bor i fastigheter med extrem höga taxeringsvärden på grund av stor efterfrågan på husen från rika storstadsmänniskor.
Tillsammans med att fisket försvann med start på 1970-talet har denna utveckling lett till en kraftig avfolkning i delar av Bohuslän där skärgårdssamhällen som Gåsö och Flatholmen med flera avfolkats helt. Alla hus ägs numera av sommargäster i dessa samhällen. I andra samhällen har det lett till att de centrala delarna tagits över av sommargäster (ex. Mollösund) eller att majoriteten av husen ägs av stadsbor (ex. Knippla eller Fiskebäckskil). Problemet är dock inte bara ett problem för Bohuslän utan har också giltighet i Halland, Skåne, Öland, Gotland, Södermanland och Uppland (inräknat Stockholms län). Lokalbefolkningen hade inte råd att bo kvar. Förändringen av fastighetskatten gjorde det möjligt.
Den negativa konsekvensen av detta var att rika människor också fick lägre skatt för sina lyxkåkar i Göteborgsområdet, Stockholmsområdet och Malmöområdet.
Så även om det känns frestande att återinföra fastighetskatten för att komma till rätta med den låga skatten för stora lyxvillor så skulle ett återinförande av fastighetskatten har stora negativa konsekvenser för stora delar av Sveriges landsbygd.
Det andra problemet som tidigare fanns var att kommuner inte fick betalt för den service de tillhandahöll. Kustkommuner i Bohuslän kan tiodubbla sin befolkning på sommaren. Infrastrukturen i forma av vatten- och avloppssystem är utbyggt för att hantera det men tidigare var det enbart de bofasta som betalade för systemen förutom de avgifter på vatten, avlopp, sophämtning osv som sommargästerna betalade. Som alla vet är dessa avgifter inte på långa vägar nog att betala för den infrastruktur som behövs utan det behövs också skatt. Tidigare betalde sommargästerna ingen lokal skatt.
För kommuner på landsbygden har omläggningen haft betydande positiva effekter och då inte bara i kustkommuner utan även i kommuner i vinterturismområden. Att återinföra den gamla fastighetskatten skulle därför slå hårt mot många landsbygdskommuner som i flera fall skulle tvingas tills skattehöjningar av den allt annat än progressiva kommunalskatten.
Vad det står i Sandbergs bok om fastighetskatten vet jag inte eftersom jag inte läst den, men Internationalen har en väldigt förenklad och icke-konstruktiv syn på fastighetsskatten och fastighetsavgiften. När det gäller de andra skatterna som boken handlar har jag inga som helst problem med ett återinförande av förmögenhetsskatt och arvsskatt eller med en höjning av bolagsskatten.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Fastighetsskatt, Kustkommuner, Fastighetsavgift, Avfolkning, Sommargäster, Fritidshus, Bohuslän, Halland, Skåne, Öland, Södermanland, Uppland, Stockholm, Ekonomi, Rättvisa, Välfärd, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
”Boken behandlar de förändringar av det svenska skattesystemet som infördes av den borgerliga regeringen under Fredrik Reinfeldt. ”
Nu har jag inte läst boken och man kan säkert skylla en jävla massa skit på Reinfelt men de grundläggande förändringen av skattesystemet var 1991 då sossarna övergav allt vad fördelningspolitik heter. Arvsskatten var det Persson som avskaffade 2004. Sedan stod Reinfelt för avskaffandet av förmögenhetsskatten 2007 men sossarna grät knappast några floder då. Efter det fortsatte förstås Reinfelt att sänka skatterna, vilket var enkelt, då hela skattesystemet sedan 1991 gradvis anpassats för det.
För mig är och förblir 1991 skiljepunkten som också markerar den tidpunkt då sossarna tog det slutgiltiga steget över till borgerligheten.
Vi är överens om det, men ändamålet för mitt inlägg var bara att behandla förändringen av fastighetskatten. En förändring vars resultat alltså är både bar och dåligt.
”När det gäller de andra skatterna som boken handlar har jag inga som helst problem med ett återinförande av förmögenhetsskatt och arvsskatt eller med en höjning av bolagsskatten.”
Dilemmat är att vi är integrerade i den globala ekonomin i allmänhet och i den europeiska ekonomin – genom EU-medlemskapet – i synnerhet. Grundproblemet i detta är kapitalets fria rörlighet, en grundbult i den Europeiska Unionen, vilket i praktiken och om de kortsiktiga konsekvenserna inte skall bli allt för omfattande kraftigt begränsar möjligheten för kapitalbeskattningsverktyget. Inom de regelverk vi låst fast oss i och inte av egen makt kan påverka – då vi frånsagt oss makten till överstatlighet – kan företags hemvist flyttas mellan länder utan några större komplikationer och privatpersoner kan lätt och utan hinder ändra sitt skattemässiga bostadsland. De stora företagen, som nu ofta är globala kan också utan några större hinder fritt flytta verksamhet mellan länder om man känner sig förfördelade av bolagsskatt och andra bidra till det gemensamma.
Det som inte går att flytta är fastigheter, som då – vilket är väl känt – blir en viktig bas i kapitalbeskattningen oavsett om det sker genom skatter eller avgifter och oavsett hur systemen utformas.
Vi har under de senaste 25 årens globalisering och genom EU-medlemskapet målat in oss i ett hörn, som det är mycket svårt att se hur vi skulle kunna komma ur under överskådlig tid. Vårt lands inlåsning i den rådande kapitalistiska världsordningen är större och starkare än någonsin.
Bolagsskatten behöver inte vara lägre än i andra länder, vilket den är idag. Många länder i EU har arvsskatt och förmögenhetskatt så det är inga problem att ha det i EU.
Fastighetsskatt är en bra skatt och den finns men går till kommunerna. Det ser ut att vara en bra ordning. Kanske den ska kompletteras med en statlig fastighetsskatt som är mer progressivt uppbyggd.
Sveriges ekonomiska ryggrad, skogen och malmen, är svår att flytta ut.
”Bolagsskatten behöver inte vara lägre än i andra länder, vilket den är idag. Många länder i EU har arvsskatt och förmögenhetsskatt så det är inga problem att ha det i EU.”
Nej men bolagsskatten (som i Sverige ligger på EU-snittet) kommer knappast kunna avvika på något avgörande sätt. Trenden, som jag förstår den, är att arvsskatt och förmögenhetsskatt minskar i Europa, Sverige är inte ensamt om att ha avskaffat dessa skatter.
”Sveriges ekonomiska ryggrad, skogen och malmen, är svår att flytta ut.”
Ja, men ägandet kan ske från utlandet.
Min poäng i detta är att förändringar i de ifrågavarande skatterna – under nuvarande förhållanden – mer skulle vara av symbolvärde än av substantiellt värde. De kommer, på grund av de begränsningar som finns, inte på något avgörande sätt förändra den rådande ordningen.
Det förändrar inte den rådande ordningen, men det skulle kunna förbättra läget i vården och skolan om staten/regionerna/länen/kommunerna hade lite större skatteinkomster. Även små förbättringar är bra förbättringar.
”Även små förbättringar är bra förbättringar.”
Du har säkert helt rätt i att detta är det enda vi möjligen kan hoppas på, inlåsningen i den rådande ordningen är allt för kraftfull och allt annat ter sig – inom överskådlig tid – som ouppnåeliga drömmar (ja, jag vet att jag är pessimistisk men ju mer jag studerar verkligheten och hur den rådande ordningen lyckats cementera sig fast ju mer ökar min desillusion och uppgivenhet).
Sedan tycker jag fortsatt att kapitalets fria rörlighet är ett gigantiskt problem, som kan leda in i katastrofala situationer. Det vi vet är att kapitalet har en förmåga att reagera mycket kraftfullt när det känner sig hotat och då väger vård och skola fjäderlätt.
Det skulle vara möjligt att öka uttaget av fastighetsskatt utan att boende i kustsamhällen drabbas. Jag kan tänka mig följande modell:
– En kommunal fastighetsskatt om 1% av taxeringsvärdet (ev. 0,75%, som i det system som vi har nu). Pengarna skall i denna modell gå till den kommun i vilken fastigheten är belägen; på så sätt får sommargästerna betala skall till den kommun där sommarstugan ligger.
– Det nuvarande taket på ca 7000 kr avskaffas. Istället införs ett nytt tak, som är 2% (ev. 3%) av den taxerade inkomsten. Taket skulle dock bara gälla om man är folkbokförd i fastigheten, inte för sommarstugor. Detta medför också att den som är skriven i utlandet betalar full skatt.
Med skattesatsen 1% av taxeringsvärdet blir skatten 30000 kr för ett hus med taxeringsvärdet 3 miljoner, men det blir endast de som har höga inkomster som betalar så mycket.
Med en spärr på 2% av inkomsten betalar en person med årsinkomst 250000 max 5000 kr, medan den som tjänar 1 miljon betalar max 20000 kr. Med spärren 3% blir taken 7500 kr resp 30000 kr.
I det skisserade systemet måste man också hitta en modell för hur man beskattar fastigheter med mer än en ägare, men det måste vara möjligt att formulera en modell för det. Man kan basera spärren på inkomsten hos den person som har högst inkomst, eller introducera en något lägre spärr per person för fastigheter med flera ägare.
Vilket politiskt parti skulle kunna vara intresserat av en sådan modell?
Ja, visst kan det fungera och ditt exempel visar detta tydligt.
Erfarenheten från ”beskattningens historia” visar att komplicerade system leder till att mängden kryphål ökar. Vi hade en gång i tiden ett skattesystem (förvisso mycket vällovligt från ett föredlningsperspektiv), som blev så komplicerat att det ”körde rakt in i väggen” och där avdrag och kryphål – förutom gödandet av en byråkratisk överbyggnad och en hel bransch av ”skatterådgivare” – gav i det närmaste oändliga möjligheter att för de besuttna undandra sig bidraget till vårt gemensamma.
Svagheten i modellen att relatera tak till inkomst (grundtanken är god) är att den sannolikt ofta skulle leda till att den i familjen/ägarkretsen, som har lägst inkomst skrivs för fastigheten (”trixande” av detta slag har inte varit ovanligt i niten att minimera bidraget till det gemensamma). Ägare skulle kunna vara make/maka/sambo/särbo/barn/barnbarn. Att undvika detta skulle kräva ett komplicerat regelverk för samtaxering av inkomst – ett regelverk som skulle bli mycket svårt att sätta upp och som skulle kräva en omfattande byråkratisk överbyggnad för att kryphålen skulle kunna hållas på en rimlig nivå.