Det goda samtalet börjar med en själv skriver Teodorescu

Detta skriver hon i en ledarkrönika som handlar om näthat. Mer specifikt om näthat mot högerextrema nyliberala eller nykonservativa skribenter som henne själv. Ett näthat som enligt alla undersökningar inte på långt när är i närheten av det näthat som riktas mot vänsterskribenter men som finns och sannolikt precis som näthatet mot vänstern främst riktar sig mot kvinnliga skribenter. I Teodorescus fall kommer hatet dessutom både från högerextremister och en del vänstermänniskor. Den typen av påhopp hon ger exempel på från både högerextremt håll och vänsterhåll är naturligtvis inte okej.

Men värst tycker hon ändå att tonen från andra etablerade debattörer är. Eller i alla fall så menar hon att det betyder mer för hur debatten blir, är och utformas. Det är möjligt att det är så, men jag kan faktiskt inte hotta så mycket sånt. Och i jämförelse med hur det såg ut i media på 1970-talet är det nästan obefintligt och dessutom mycket mindre provocerande och hårt än det var då. Men säkert går vi alla lite för långt emellanåt.

Men hon naturligtvis rätt i att vi alla borde tänka ordentligt på hur och vad vi skriver. Min uppfattning är att GP:s ledarsida till vissa delar är fascistisk och helt klart är vissa skribenter ofta rasistiska. Exempelvis Teodorescu själv och en del andra. Det måste jag kunna skriva. De kan ju uppfatta detta som ett personligt påhopp men om de inte vill bli kritiserade för att sprida rasistiska och fascistiska åsikter borde de kanske fundera på hur och vad de skriver. En första början är att undvika att sprida lögner och osanningar. Något som Teodorescu tyvärr ofta gjort. en lögn blir inte heller sanning bara för att det kallas en åsikt istället för fakta.

Så kanske borde Teodorescu börja med sig själv. Kanske är det också till sig själv hon i först hand skrivit sin krönika. Dessutom är det hela kanske inte så enkelt.

Teodorescu avslöjar exempelvis en naiv uppfattning om hur det en gång i tiden var.  Hon tycks tro att arbetarklass och överklass i Sverige tidigare pratat med varandra. Nån sån tid eller epok har aldrig funnits i detta land. Arbetarklassen har aldrig tidigare kunnat komma till tals och nu när den delvis kan det, i kommentarsfält, bloggar, på facebook och twitter så uttrycker de sig inte tillräckligt fint. Utan de är arga, svär och gormar, skriver som de låter på verkstadsgolvet eller i skogen. Kanske är det hör skon egentligen klämmer. Vanligt folk kan i de borgerligas ögon och öron, enligt Teodorescus uppfattning, inte uttrycka sig på rätt sätt. Inte tillräckligt fint. Debatten blir delvis smutsig, jobbig, argsint och känslomässig. Jobbigt, javisst. Men kanske inte enbart av ondo.

Personliga hot är självklart inte acceptabelt, men den debattnivå som fanns på 1960-talet och 1970-talet borde vi kunna acceptera även idag.

Alice Teodorescu är själv högerextrem. De tankar som hon är anhängare av och som kan kallas nyliberalism och/eller nykonservatism har styrt politiken i samhället i mer än 30 år. Denna politiska inriktning har lett till ökade klyftor, till ökad ojämlikhet och ökad polarisering.

Teodorescu och hennes åsiktsfränder har alltså själva banat väg för den polarisering som lett till en hårdare och mer oförsonlig debatt. De har skapat det samhälle och det debattklimat de nu har mage att kritisera. Och förstår inte sin egen roll i det hela. Teodorescu är en av de ansvariga för det debattklimat hon nu kritiserar. Hon har visserligen rätt i delar av sin kritik, men hon glömmer bort eller bortser helt från sin egen roll i skapandet av detta debattklimat.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Olof Larsson

    ”Hon tycks tro att arbetarklass och överklass i Sverige tidigare pratat med varandra. Nån sån tid eller epok har aldrig funnits i detta land. ”

    Det fann nog ändå en period under efterkrigstiden och tillväxtåren, då socialdemokraterna fortfarande var socialister om än i revisionistisk mening, då det fanns en dialog om än inte på fullt lika villkor. När jag var yngre (mycket ung) och ”argare” tillhörde jag dem som såg världen utifrån slagorden ”Tage och Geijer – Wallenbergs lakejer” men i efterhand måste jag ändå konstatera att efterkrigstiden innebar sociala framsteg i en jämlikare riktning. Sedan kom socialdemokraterna gradvis att byta sida, vilket fullbordades under 90-talet, innebärande en gigantisk tyngdpunktsförskjutning i hela samhällsdebatten vilket väl visar sig i dagens debattklimat.