Demokratihotet kommer uppifrån

Det skriver Håkan Boström på GP:s ledarsida i en, lite förvånande, alldeles utmärkt ledarkrönika. Han gör därmed gemensam ska med Åsa Linderborg på Aftonbladet Kultur som skrivit en artikel i samma ämne och med samma budskap.

Så här skriver Boström:

På senare år verkar dock något ha hänt. Folket utmålas allt oftare som ett problem. Nyligen lät näringslivets tankesmedja Timbro översätta den amerikanske filosofen, Jason Brennans, bok ”Efter demokratin” (Against Democracy), till svenska. Brennan argumenterar öppet för att avskaffa den allmänna rösträtten och ersätta den med ett styre av ”de kunniga”.

[…]

Den metod som Europas eliter använt sig av de senaste decennierna är i stället att föra över makt från de folkvalda till teknokrater, jurister och byråkrater – att ta steg för steg mot skendemokrati. Det är en av de viktigaste förklaringarna till att vi fått en populistisk motreaktion. Teknokratstyret har bara utrymme för en sanning, precis som populismen. Bägge ogillar den demokratiska pluralismen, bägge göder de varandra.

Åsa Linderborg skriver:

Efter fascismens fiasko var alla tvungna att bekänna sig som demokrater. Men nu har det börjat skifta igen, konstaterar Hume. Sen folk röstat helt fel i stora val har det blivit mode att håna demokratin. Efter Brexit sålde vänsterliberala The Guardian t-shirts med texten: ”Never underestimate the power of stupid people in large numbers.” En kolumnist i New York Times menade att det är genpolen som bestämt valresultatet.

Det är för övrigt fler som laborerar med genpolen till försvar för sina fördomar. Högerextremister, till exempel, påstår att folk från södra halvklotet har lägre iq. Med allt för många lågintelligenta i landet kan vi inte upprätthålla demokratin.

Men om folket (demos) ska separeras från makten (kratos), vilka är det då som ska bestämma? De som vet bäst, stupid! Teknokraterna och experterna. De upplysta och välutbildade – de professionella. Institutionerna och avtalen som vi aldrig kan ställas till svars: EU, ECB, IMF, TTIP. Kapitalismens alla tjänstvilliga akronymer.

Boström och Linderborg tycks överens om att demokratifienderna finns bland dagens makthavare. Dessutom är de överens om dessa makthavare genom sin politisk skapat högerpopulismen och demokratimotståndet. Men längre än så går inte samsynen.

Håkan Boström brukar normalt argumentera för fortsatt stöd till dagen makthavare, om än i mer blå skrud än socialdemokraternas. Det undviker han denna gång, men det ligger en hel del hyckleri och dubbelmoral i hans syn på vilka demokratins fiender är. För han brukar ju alltid ge dem stöd och lyfta fram dem.

Åsa Linderborg brukar snarast argumentera för det enda större svenska parti som stadigt argumenterat för ökad demokrati, allmän rösträtt, lika rättigheter för kvinnor och män, Vänsterpartiet. Hon är därför betydligt mer trovärdig i sin kritik av dagens maktahavre än vad Boström är.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Olof Larsson

    ”Den metod som Europas eliter använt sig av de senaste decennierna är i stället att föra över makt från de folkvalda till teknokrater, jurister och byråkrater – att ta steg för steg mot skendemokrati.”

    Detta drivs inte minst av tron på att stora allomfattande lösningar och regelverk, styrda av ett och samma organ, är vägen fram. Konsekvensen är omfattande teknokratiska och byråkratiska överbyggnader allt ordnat i djupa hierarkier. Ett exempel är självklart EU där utvecklingen möjligen, givet den brittiska käftsmällen och andra rörelser i samma riktning, kommer att avstanna. I vårt eget land har vi vurmen för stora regioner, som förvisso tillfälligt lagts på is, men som fortsätter att lura i vassen. Skolproblematiken möts av rop på att föra över ansvar från kommun till stat. Utmaningarna inom sjukvården, där för mig regionernas storskalighet är ett grundproblem, skall också den mötas med mer ”statlighet”.

    Ser vi tillbaka på historien var problemet – storskaligheten – det samma i de gamla realsocialistiska planekonomierna.

    Dilemmat är hur man i dagens komplexa samhälle, som otvivelaktigt kräver experter, skall hitta en balans där de demokratiska besluten i människors vardag också fattas i deras närhet men också på grundval av faktiska teknologiska och vetenskapliga förutsättningar.

    ”…enda större svenska parti som stadigt argumenterat för ökad demokrati, allmän rösträtt, lika rättigheter för kvinnor och män, Vänsterpartiet.”

    Allmän rösträtt har vi sedan mer än 90 år, jämställdheten mellan man och kvinna har – trots att det finns mycket kvar att göra – tagit väsentliga steg framåt. Det krävs mer för att ta nästa steg. För mig är vänsterpartiet fortfarande fast i storskaliga lösningar där besluten förvisso fattas ”demokratiskt” men på en överliggande nivå, långt ifrån de som berörs i vardagen. I vänsterpartiets praktiska politik är det mycket svårt att se några verkliga tendenser till det underifrånperspektiv, som krävs för en annan utveckling. I dessa avseenden är vänsterpartiet trött och visionslöst och inget större hopp.

    • Du har rätt i din beskrivning av vänsterpartiet, men de andra partierna är avsevärt mycket sämre.

      Skolproblematiken kan bara lösas om det som orsakat problemen erkänns. Vilket inte är kommunaliseringen utan främst privatiseringen som orsakat ökad segregation och uppdelning med sämre skolresultat som en följd. Men idag är ingen beredd att säga att fel skolpolitik bedrivits i 20 år. Att ropa på statlig skola är ju heller inget konstigt då skolan uppenbarligen fungerade bättre på den tid när den var statlig.

      Jag är heller inte lika stor motståndare till storskalighet som du är då jag anser att det beror på vad det handlar om. I vissa sammanhang är storskalighet bra, i andra inte. Sålunda anser jag att EU har vissa fördelar. Exempelvis när det gäller fiskeriförvaltning där det är nödvändigt med storskaliga planering då fisken inte känner några nationsgränser. I fiskeripolitiken i vår del av världen är små fiskeberoende länder de stora problemen då det oftast är dessa länder som driver på och ägnar sig åt överfiske (exempelvis av makrill). Storskalig planering och överstatlighet råder bot på sådana problem. Även många andra frågor kräver storskalighet och överstatlig samverkan och planering.

      • Olof Larsson

        ”Skolproblematiken kan bara lösas om det som orsakat problemen erkänns.”

        Där är vi helt överens, däremot ser jag både privatisering och kommunalisering mer som konsekvenser än orsaker. För mig ligger grundproblematiken i att målsättningen med den enhetsskola, som var ett av efterkrigstidens största jämlikhetsprojekt, inte uppfylldes. Målsättningen var helt rätt – att skapa en jämlik skola med möjligheter för alla. Dock, detta uppfylldes inte. Om detta kan man reflektera mycket och länge men en kort och förenklad analys – rätt eller fel – säger mig att man tappade bort pedagogiken på vägen. Tyngdpunkten i pedagogikutvecklingen försköts från skolorna till gigantiska byråkratiska överbyggnader som Skolöverstyrelsen, mer eller mindre självspelande pianon med lindrig förankring ute i skolorna. Läroplaner, svårförstådda av professionen, ersatte varandra innan trycksvärtan torkat på den förra. Här lades grunden för skolproblematiken.

        När något – i det gemensamma, i näringslivet eller privat – inte fungerar skapar vår mänskliga innovation och kreativitet alternativ, så har det varit under hela historien. Ibland där lösningarna är ändamålsenliga, ibland är de orealistiska och ibland helt vansinniga. Det är ur detta både kommunalisering och privatisering växt fram, det tråkiga är att igen av dem utgör ett svar på problemet.

        ”Jag är heller inte lika stor motståndare till storskalighet som du …”

        Jag har inget problem med att många frågor, där säkert fiskeriförvaltning är en men där den för mig största är klimatet, kräver samverkan som vare sig stannar vid tomt-, kommun-, region- eller statsgräns. Av detta följer att det krävs överbyggnader att stötta denna nödvändiga samverkan, så långt är jag med. Utmaningen eller kanske mer precist dilemmat är att hitta en balans där inte demokratisk medverkan reduceras till representanters representanter i toppen på ett organ, som i praktiken är självstyrt i en komplex teknokratisk och och byråkratisk apparat. EU har, som jag ser det, hamnat i just detta.

        Jag tror mer på differentierande samverkanslösningar än på gigantiska ”totallösningar”, som EU. Det finns ett grundproblem i varje organisations storlek, ju större organisation ju mer omfattande introvert organiserande och koordinerande och ju mindre fokus på verkligt syfte och nytta.

        • Du her säkert helt rätt i frågan om konsekvenser och orsaker kring skolan. Det låter i alla fall mycket logiskt och rimligt för mig. Jag är inte så insatt i skolfrågan.

          Om klimatet är vi överens. Men där tor jag tyvärr inte samverkanslösningar fungerar. De fungerar mycket dåligt i fiskeripolitiken (inom EU måste ett land anpassa sig). I förhandlingar och samverkan kan länder bryta sig ur och kär sitt eget race om de vill. Inte bra för klimatet, inte bar för haven och inte bra för fisken i havet.

          Problembeskrivningen för balansen mellan demokrati och byråkrati håller jag med honom liksom att EU saknar demokrati och nästan enbart har det senare.