Antiglobaliseringsrörelsen 3.0

G20-protesterna visade på politiskt mognad och unik sammanhållning mellan alla krafter som arbetar för social rättvisa och miljön. Under hårt tryck och ogynnsamma förhållanden visade de tyska folkrörelserna att det går att enas i brokig mångfald. Det skriver Tord Björk som var på plats i Hamburg.

Ingenting tycktes peka på att protesterna mot G20 mötet i Hamburg skulle bli ett lovande steg framåt och återknyta Europa till den globala antiglobaliseringsrörelsen. Folkrörelserna är försvagade. Allmänna läget för vänsterpartierna i Västeuropa är velande mellan olika försök att samla vänsterkrafter tillsammans med folkrörelser eller enbart med parlamentariska partier.

Intresset hos folkrörelser för G20 protesterna tycktes obefintligt i Sverige förutom hos det alerta SAC som ordnade en buss till Hamburg. För egen del skrev jag innan mötet att det verkade gammaldags med toppmötesprotester utan uppföljning.

De låga förväntningarna kom på skam. Trots lågvattenmärke för internationell solidaritet och vacklande hållning hos västeuropeiska parlamentariska vänstern blev G20-protesterna ett uttryck för politisk mognad och unik sammanhållning mellan alla krafter som arbetar för social rättvisa och miljön. Under hårt tryck och ogynnsamma internationella förhållanden visade de tyska folkrörelserna att det går att enas i brokig mångfald.

Sammanhållningen visades från första stund. De rödgröna lokala makthavarna sökte hindra möjligheterna för tillresande demonstranter att upprätta tältläger för att sova. Polisen slog brutalt ner försök att upprätta lägren. Gensvaret blev massivt. Det demokratiska tyska civilsamhället satte sig i rörelse. Rättighetsorganisationer fastslog att agerandet gick emot grundlagen om samlingsrätt och domstolar tvingade myndigheterna att delvis ge plats åt lägren. Attac och andra organisationer satte igång med omfattande civila olydnadsaktioner, sleep-ins, för att markera hur oacceptabelt det var att inte upplåta mark för tält åt demonstranter. Kyrkor och hem öppnade sina portar och trädgårdar åt demonstranterna. Själv hamnade jag hos ett äldre par som arbetade som lärare och åt kyrkan. De hade blivit upprörda över hur aktivister hindrades från att få någon plats att sova.

När sedan motkonferensen kallad Gipfel für globale Solidarität (toppmöte för global solidaritet) började 5 juli ökade sammanhållningen ytterligare. Den hade stöd av NGOs och lärarfackets, De Grönas samt Die Linkes (tyska Vänsterpartiet) politiska bildningsorganisationer, flera fackliga ungdomsorganisationer, flyktingråd, freds- och bondeorganisationer, Attac i flera länder, Jordens vänner i Tyskland och många andra inklusive motorcykelklubben Kuhle Wampe.

Skillnaden gentemot sociala forum och än mer gentemot Socialistiskt forum i Stockholm var markant. Där fanns de självorganiserade seminarierna om en mängd olika teman som på forum. Men där fanns också stora gemensamma plenum som ofta var fullsatta med upp mot 2 000 i publiken. Moderatorerna var mestadels påtagligt demokratiska och såg till att publiken kunde kommentera och om det var för många lämna lappar med frågor till panelen. På Socialistiskt forum kan de antidemokratiska tendenserna ibland gå så långt att publiken inte alls får komma till tals eller att de som får ställa frågor utses på förhand. Men framför allt, många paneler dominerades av aktivister i Hamburg, inte bokförfattare eller journalister som blivit allt vanligare som förtolkare av vad som bör göras på Socialistiskt forum. Symptomatiskt var diskussionen om flyktingpolitik med enbart icke-vita som var direkt berörda i panelen. Den enda från ett västland var en asylsökande i Hamburg som deltagit i ockupation av det styrande socialdemokratiska partiets kontor för att hävda flyktingarnas rättigheter.

Tematiskt skiljde sig innehållet från Socialistiskt forum och vänsterns Västeuropamöten på senare tid. Redan från solidaritetsmötets start hade ekofeministen Vandana Shiva gjort socioekologiska frågor till ett huvudtema i sitt föredrag som inledde hela motmötet. Tyska mjölkbonden Johanna Böse-Hartje blev den samlande rösten i panelen om klimat och mat tillsammans med Frank Ademba från Tanzania. Politiken för att stärka agroindustrins makt genom land grabbing och subventioner för ökad produktion som slår mot familjejordbrukare i alla länder fick en stark social kritik.

Fredstemat var starkt företrätt med två paneldebatter, en om den pågående militariseringen och upprustningen och en om gemensam säkerhet för att motverka den nuvarande polariseringen mellan Nato och andra länder. Rainer Braun, vice ordförande för Internationella fredsbyrån IPB, världens äldsta fredsorganisation väckte mest engagemang av alla talare i plenum på solidaritetsmötet. Han angrep inte bara vapenindustrin och upprustningen utan hela den militariserade nyliberalismen som G20 står för. Mest glöd hade Martha Sanchez från Movimiento Migrante Mesoamericano (Rörelsen för centralamerikanska migranter) när hon berättade om hur mödrar från dessa länder kom till Mexiko för att gräva upp anonyma gravar i sökande efter sina barn som försvunnit på vägen till USA.

Förvånansvärt nog blev de ekonomiska panelerna mest urvattnade. Utöver sedvanligt fördömande av nyliberalismen blev det mest att panelen berömde ”kollegor” som de samarbetade med i olika viktiga alternativa projekt.

Intressantast blev avslutande debatten med Samir Amin, Hans-Jürgen Urban, styrelseledamot i IG-Metall, Jayati Gosh från Jawaharlal Nehru universitetet i New Delhi och Srecko Horvat från Democracy in Europe Movement 25 (DiEM). Urban lovordade den mosaik av rörelser som motmötet och protesterna gav uttryck för. Vad som gjort att facket och så många andra rörelser funnit varandra beskrev han som en lärandeprocess som började i samband med Blockupy protesterna mot Europeiska Centralbanken i Frankfurt där facket stått mest vid sidan om. I de stora protesterna mot TTIP hade så alla rörelser funnit varandra vilket nu fört fram till de gemensamma manifestationerna under G20 mötet.

Horvat tog upp den roll sociala forum spelat. Han ansåg att tiden var ute för forum där man bara diskuterade. Vad som nu behövdes var ledarskap. Att World Social Forum fortfarande hålls med mångfalt större deltagande än på motmötet i Hamburg och att man numera uppmanar till bildande av motståndsförsamlingar för fortlöpande organisering var något han var okunnig om. Han tillhör det av förre grekiske finansministern Varoufakis startade projektet DiEM som arbetar för en ny konstitution för EU som man vill få beslutad 2025. Till sig söker man knyta västeuropeiska proteströrelser som Blockupy, flyktingpolitiska grupper, klimatengagerade och politiker från progressiva partier. Horvat är filosof från Kroatien men betonade att han numera vistas mestadels på platser som Amsterdam och London. Han tillhör en typ av ung medelklassvänster som för ett tag sedan hyllade horisontalism hos rörelserna där mångfalden skulle leda till förändring men som nu tycks ha fått en ny modeideologi genom att betona vikten av ledarskap. Hans publikfriande budskap med lättsamma historiska och aktuella axplock där han undvek den centrala roll DiEM önskar ge EU tycktes gå hem hos delar av publiken.

Alla övriga i panelen tog också upp World Social Forum som ett viktigt led i rörelsernas utveckling. Urban menade dock att sociala forum inte blev tillräckligt fördjupande. Han betonade fackets viktiga roll på arbetsplatserna som avgörande. För det fick han skarp kritik från Gosh som menade att facket mycket mer måste engagera sig för arbetare utanför den formella sektorn och de stora arbetsplatserna. Något som fick Urban att revidera sin ståndpunkt en del.

Amin menade att vår tid kännetecknas av att makthavarna inte längre har någon strategi. De väljs istället för sin taktiska fingerfärdighet som Macron i Frankrike. Varje försök at förnya kapitalismen menade han numera leder till större problem än det kan lösa. Visst skulle det ta tid men förfallet var påtagligt politiskt och ekonomiskt. Att den teknologiska utvecklingen inte längre leder till påtagliga produktivitetsförbättringar som förr är något som visar att det saknas strategi.

Parallellt under mötet kom rapporterna i plenum från stora demonstrationer. Under första dagen samlade ”Hellre dansar jag än G20” 30 000 i en kreativ aktion väl mottagen av massmedia. Under avslutningsdebatten kom rapporterna in från ”Welcome to Hell” demonstrationen. Polisen slog till innan demonstrationen med 12 000 deltagare hann börja. Massmedia pekade ut polisen som skyldig till att starta ingripandet som var brutalt. Süddeutsche Zeitung gick så långt att man ifrågasatte det kloka i polisens agerande vars formella grund var att avmaskera en mindre grupp deltagare. Genomgående kritiserade massmedia polisen för överdrivna siffror på hur många ”våldsbenägna” aktivister som skulle anlända. 8 000 farliga demonstranter menade polisen var på väg. Nu när konfrontationerna bröt loss under den tillståndsgivna demonstrationen pekade public service TV på att polisens uppgifter om tusen maskerade i tåget inte stämde, det var ”betydlig färre”.

När demonstrationen skingrats brutalt bildades små grupper som startade kravaller. Varken media och än mindre olika delar av de som gjorde sin röst hörda under G20 mötet skyllde dessa på demonstrationsarrangörerna. Olika organisationer stod bakom olika möten, demonstrationer och aktioner men solidariteten med alla andra aktivister var påtaglig. Varje indelning i goda och dåliga demonstranter vägrade inte bara solidaritetsmötet att acceptera. Många som gick till demonstrationen klädde sig i svart för att göra det svårare för polisen att avgränsa ett svart block. I massmedia kom experter till tals som tydligt förklarade att svarta blocket inte är något enhetligt fenomen och att polistaktiken därför var kontraproduktiv, en insikt om svarta blockets karaktär som delas av många politiskt medvetna. Kritiken mot polisens eskalering var enhällig hos de protesterande organisationerna.

Dagen därpå var stora aktionsdagen. Polisen inledde med att bryta upp den stora demonstrationen som skulle vandra runt hela toppmötet. Mathias Wåg från Allt åt alla betecknade polisens strategi som märklig och kontraproduktiv. Istället för att ha de grupper man var orolig för samlade i demonstrationer splittrades alla och kunde mer effektivt störa ordningen överallt. Under tiden deltog tiotusentals andra i femfingertaktiken för att med olika grader av icke-våldslig militans blockera mötet med parlamentariska övervakare från Die Linke efter sig som sökte se till att dialogen hölls vid liv med polisen och eskalering undgicks. Parlamentarikerna blev ibland med visst våld bortmotade av polisen. Demonstrationer tågade fram och tillbaks genom staden medan Greenpeace och andra gick till aktion i hamnen där G20 politikerna skulle delta på en konsert samtidigt som 21 000 poliser sökte hålla allt under kontroll. Det fungerade inte så bra. Jag kunde se sju stora maskiner med vattenkanoner i arbete samtidigt för att jaga bort folk från hamnen. Frivilliga juridiska team och sjukvårdare var snabbt på plats för att skydda sårade demonstranter. Hem var det svårt att ta sig då hela innerstaden blev avspärrad och all kollektivtrafik stannade upp. På vägen hade Hamburgbor spontant ordnat för vatten åt oss som sökte ta oss hem. Till slut hittade jag en lucka genom Schanzenviertel där strax efteråt mycket våldsamma kravaller utbröt under hela natten.

Efter demonstrationerna tilltog decentraliserade kravaller, bilar brändes och butiker slogs sönder. Alla från autonoma centret Rote Flora till demonstrerande organisationer tog avstånd från skadegörelsen. Påtagligt var också att massmedia inte skyllde kravallerna på demonstranterna. Snarare riktade sig kritiken mot politikerna som inte insett konsekvenserna av att hålla ett G20 möte något kvarter bort från den europeiska autonoma rörelsens hjärta strax intill frihetliga vänsterns favoritfotbollsarena Millerntor-Stadion.

Dagen därpå fanns det oro för att polisens skrämseltaktik, kravallerna och boulevardpressens hets skulle leda till mindre deltagande i den stora gemensamma demonstrationen. Så blev inte alls fallet. Tusentals och åter tusentals strömmade till. Brokigheten var mycket påfallande. De flesta plakaten handgjorda med budskap om klimatskydd och rättvisa eller citat av kända personligheter som Hanna Arendt om plikten av att inte vara lydig. A A Antikapitalista var det mest populära slagordet som hördes på många håll i tåget och även var det mest populära under de militanta aktionerna dagen innan. När ett block tog upp slagord som Tutti antifascisti hakade nästa på. Påtagligt var att många block beblandade sig med varandra. Den största delen av deltagarna föreföll snarare delta i en stor gemensam manifestation än tillhöra något av de 19 blocken där ungdomsblocket var störst, Attac samlade många, svarta blocket deltog och kurdiska inslaget var det synligaste.

Talare på avslutningen var Samir Amin, Jakeline Romero Epiayu från Wayúuindianerna och Catalina Caro Galvis från Jordens Vänner i Columbia som bägge kämpar mot stenkolsgruvor, Salih Muslim, viceordförande för PYD Syrien, Priya Reddy, Black Lives Matter USA samt Madeleine Does, representant för Rätten till staden nätverket i Hamburg och demonstrationsarrangörerna som bestod av 174 organisationer.

Polisen hade stora resurser i bered­skap men höll sig till stor del utom synhåll. En enda incident inträffade under avslutningsmötet som jag blev nära vittne till. Strax utanför ingången med tusentals och åter tusentals demonstranter dök en polisgrupp upp. De häcklades till en del men inget handgripligt skedde från något håll. Till slut tycks någon ha kommit för nära och fallit till marken. När andra sökte skydda och dra undan den person som fallit pepparsprayade polisen dem intensivt. Därefter lugnade det ner sig när polisen drog sig undan mot närstående fordon med vattenkanoner. Vattenkastarna användes lite grann men när polisen märkte att folkmassan inte sökte angripa dem tog de av hjälmarna och allmän fred utbröt. TV rapporterade positivt om marschen och incidenten.

Demonstrationsarrangörerna intervjuades och påpekade att alla gjort sitt till för att det gick bra, särskilt betonades att Hamburgs autonoma som alla andra agerat som överenskommet. TV angav 50-70 000 deltagare, arrangörerna angav 76 000 och många närmare 100 000. Under alla omständigheter var det en stor framgång. En mindre demonstration ordnad av kyrkor och andra grupper hölls också för de som betonade vikten av fredliga manifestationer som dock ej lockade så många. Men plakat över hela staden för denna välfinansierade manifestation bidrog till att legitimera att alla skulle ut och göra sin mening hörd. New Yorks borgmästare höll avslutningstalet och kritiserade Trumps klimatpolitik.

Att så många kom ut på gatan i den största demonstrationen i Hamburg sedan 1980-talet ses av folkrörelserna som en stor framgång. Här finns mycket att lära inte minst inför EU-toppmötet om tillväxt och sociala rättigheter i Göteborg 17 november.

Tord Björk

Ursprungligen publicerat i Internationalen. Något editerad.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Demonstrationer, Madeleine Does, Priya Reddy, Salih Muslim, Catalina Caro Galvis, Jakeline Romero Epiayu, G20, G20-protester, Folkrörelser, SAC, Demonstrationer, Antikapitalism, Samir Amin, Demokrati, Välfärd, Rättvisa, Kravaller, Hamburg, Polisen, Tyskland, Yttrandefrihet, Samhälle