Boknytt
Farväl, DDR
Guido Knopp
Lind&Co
Misslyckad tysksocialism
Nyligen var jag på en Förintelse-temaresa i Polen. Men vi besökte också det tekniskt och politiskt imponerande varvsmuseet i Gdansk. En stor karta visade med tända prickar hur den av elektrikern Walesas ledda varvsstrejken spred sig till hela landet. Mäktigt!
De polska arbetarupproren 1956 och 1970 slogs ner av den så kallade kommunistregimen. Men den polska arbetarklassen lyckades under 1980-talet att kasta av sig såväl partistatsdiktaturen, som gamla Sovjetunionens kolonialliknande kontroll av ”arbetarstaten” Polen (en del av Moskvas säkerhetszon i Östeuropa).
Förutom de krossade folkupproren i Ungern1956 och Tjeckoslovakien 1968 tilldrog sig även ett mindre känt arbetaruppror i Östtyskland den 17 juni 1953 (strax efter Stalins död). Den proletära revolten beskrivs i den tyske historikern Guido Kopps upplysande och avslöjande bok ”Farväl, DDR – Terror, övervakning och vardagsliv i Östtyskland 1945-1989”. En skrämmande läsning!
På 560 östtyska orter organiserades protester och demonstrationer, och arbetarna lade ner arbetet på hela 600 industrier. Partipamparna gömde sig hos sina ryska herrar, medan sovjetiska stridsvagnar krossade den östtyska arbetarklassens resning.
Kritiker på vänsterkanten undrade vad DDR var för ett slags ”arbetarbondestat” och ”folkdemokratisk socialism” där en mäktig och privilegierad partielit måste mura in sitt folk, spionera på det, och även försvara sig mot det med hjälp av utländska tanks. Kanske borde socialistdiktaturen DDR välja sig ett nytt folk, ironiserade kulturikonen Bertholt Brecht.
Många trodde månne att tysk effektivitet och ordningssinne skulle hjälpa till i ”bygget av socialismen” i östra Tyskland. Men bortsett från 60-talet, då den nya muren höll kvar viktig arbetskraft och den stela planekonomin mildrades av industriell självförvaltning, så var DDR:s ekonomi ständigt i kris.
Stöd och lån från storebror Sovjet, och från den hatade ”klassfienden” i Västtyskland (BRD) var det enda som hindrade landet från nationell konkurs på 80-talet. Liksom försäljning av politiska fångar till västra Tyskland för att skaffa sig än mer västvaluta. Människohandel!
DDR var inte bara en ekonomisk utan även en ekologisk katastrof – med dagbrott av brunkol (landet luktade kol) och föråldrade kemiska industrier. Arbetarskyddet var eftersatt på gamla miljöförstörande fabriker. Produktiviteten var låg, varukvalitén var låg (svåra att sälja på globalmarknaden), tekniska innovationer eftersatta. Investeringar halkade efter, bostäder förföll, och konsumtionsvaror fick tidvis panikimporteras för att dämpa det folkliga missnöjet.
Jordbruket tvångskollektiviserades och erfarna bönder flydde till väst, vilket gav problem i jordbruket och med livsmedelsförsörjningen. Den välkänt goda sociala tryggheten i DDR räckte inte till för att folket skulle acceptera regimen (mitt tillägg).
Den inledande flerpartidemokratin efter kriget växlade över i reell totalitär stalinistisk enpartidiktatur (socialdemokratin tvångsanslöts till kommunistpartiet – så ”enades alla socialister”). Politiska helomvändningar (som avstalinisering efter förgudningen av Stalin), och makt- och fraktionsstrider (med brutala utresningar) präglade det splittrade så kallade kommunistpartiet SED (det tyska socialistiska enhetspartiet).
Partiledarna Walter Ulbricht, och senare Erich Honecker, samt säkerhetstjänsten STASIs chef Erich Mielke var vinnare i maktkampen på den politiska hierarkins topp. De var del av den partielit som bodde separat i lyxkvarter (med pigor och annat tjänstefolk, mitt tillägg) fjärran från vanligt folks hårda vardag. Tortyr och fängslanden var vardag i DDR.
Ändå var kommunistledarna så önsketänkande och självbedragna att de trodde att de byggde en jämlik demokratisk arbetarbondestat och en historiskt nödvändig och ödesbunden socialistisk värld. Fast de själva så uppenbart var en kollektivistisk överklass i en politisk och ekonomisk statsdiktatur hårt utövad över all opposition från det förment styrande folket (mina reflexioner). Man häpnar!
På fullt allvar trodde partieliten att Östtyskland skulle gå om det ekonomiska kapitalistundret Västtyskland i levnadsstandard och näringsliv – och därmed bevisa realsocialismens överlägsenhet som samhällssystem! De vägrade se bristerna i DDR, de lyssnade inte ens på välvillig kritik.
De menade att flyktingvågen till väst samt att de oppositionella freds-, miljö-, demokrati- och MR-grupperna handlade om fascister och kontrarevolutionärer understödda av agenter och provokatörer från väst styrda från kapitalistvärlden!
Kommunistpartiets verklighetsflykt var monumental, och inte undra på med ett propagandistiskt slagord som ”Partiet har alltid rätt!” Hur kunde vänsterfolk i väst tro på denna bluffsocialistiska stat, undrar jag!
När den lyckade, fredliga, frihetliga, demokratiska, nationella tyska revolutionen i DDR kom 1989 med Berlinmurens äntliga fall, så stod partipamparna oförstående och utan ånger och självrannsakan. De vägrade se att folkmajoriteten inte stödde dem (en minoritet gjorde det dock, min sidokommentar).
”Vi är folket!” var också slagordet för de som ville stanna kvar och långsiktigt, politiskt och idealistiskt kämpa för ett nytt, bättre, rättvist, demokratiskt och socialistiskt DDR. Men långsamt växlade folkopinionen över från social till nationell inriktning – till dem som kortsiktigt ville fly från eller slippa DDR genom en sammanslagning med Västtyskand. Deras slagord var i enlighet därmed ”Vi är ett folk!” (sen fanns det förstås blandformer mellan dessa kampinställningar, min kommentar).
Den nationalistisk-demokratiska folkliga inriktningen vann över den socialistisk-demokratiska och DDR slukades av det kapitalistiska Västtyskland. Liksom i övriga östländer krossades i DDR den så kallade tredje vägen (en humanitär frihetlig socialism) mellan DDR-stalinismen reformvägran och konsumtionsdrömmens hägrande västliga marknadsekonomi.
Mellan den förnekade drömmen om fria resor, och typ bananer och jeans å ena sidan, Och å andra sidan drömmen om en äkta folksocialism ägd och styrd av de vanliga människorna på arbetet, i vardagen och i bostadsområdena (som ju är socialismen-kommunismens egentliga fria och demokratiska urideal, min kommentar).
Hur kunde som sagt så många i den breda vänstern (oavsett ideologiska skiljaktigheter och idealländer) tro på DDR och/eller på de andra så kallade realsocialistiska länderna i östblocket (från Östtyskland till Vietnam). Det var ju så uppenbart att där varken rådde politisk eller ekonomisk demokrati.
Varken makt eller resurser var där delade jämlikt i folket – och jämlikhet är socialismens äkta innersta kärna. Det så kallade socialistiska blocket (en tredjedel av mänskligheten) levde inte upp till sina egna ideal av folkmakt (arbetar-bonde-styre). Ovan är förstås mina kommentarer och jag är själv som ex-maoist en av de skyldiga till detta politiska önsketänkande.
I DDR-propagandan var det västliga kapitalister, borgerliga lögner, imperialistiska komplotter, högermedia, USA-CIA-förfalskad verklighetsbeskrivning, samt inhemska kontrarevolutionära reaktionärer, landsförrädare och folkfiender som ensidigt svartmålade det socialistiska samhällsbygget. Som låg bakom alla påståenden om fel och brister i öst.
På liknande sätt bemötte också många vänsterpersoner i väst anklagelserna om brister, hyckleri, falskheter, elitlyxliv och partidiktatur i östblocket. Sekteristiskt konspirationstänkande, säger jag. Även om det förstås också fanns många västliga lögner för att i själviskt borgerligt egenintresse undergräva alla tankar om äkta arbetarsocialism.
Bakom delar av vänsterns blindhet inför östsocialismens verklighet låg, tror jag, den djupa viljan att tro att det byggdes socialism där sedan 1917, att därför socialism fanns, att den var möjlig. Om vi så förnekar den existerande verkligheten för rosenröda önskedrömmar.
Jag skäms som medskyldig till detta självbedrägeri. Jag trodde som ung arbetare på sjuttiotalet verkligen att Maos folkdemokratiska Kina var framtidens förverkligade idealrike – ett arbetarbondeparadis (och därmed köpte jag indirekt även stalinistepoken i Östeuropa). Sorgligt ungdomligt oförstånd från min sida, ser jag det som nu idag. Och att man slukades av den dåtida vänsterkulturella subkulturen.
Alla historiska och ideologiska band måste därför kapas med det gamla östblocket och dess ojämlika, ofria, odemokratiska falska socialism, anser jag. Vad gäller detta måste vänstern börja om från noll genom att klippa alla band till 1900-talets urartade kollapsade ”socialism”.
Vi måste också erkänna att det relativt jämlika socialdemokratiska folkhemmet fram till 1980 kanske var det mest lyckade samhällsbygget hittills, trots dess kapitalistiska klassamarbete. Arbetarna hade det bättre politiskt och ekonomiskt under tidig skandinavisk socialdemokrati än under realsocialismen i öst. Det kan vi (in)se nu i efterhand.
Vi måste lämna den intoleranta, totalitära, sanningsmonopolitiska, dogmatiska, fundamentalistiska och ödesbundet deterministiska halvreligionen marxism-lenism (och totalt fördöma Stalin och Mao). Avvisa dess tro att ensamt känna historiens, nutidens och framtidens samhällslagar – om sådana ens existerar.
Vi borde än fullständigare än idag göra den självkritik som var så i ropet på sjuttiotalet genom att slutligen och totalt och ärligt vända realsocialismen ryggen. Då kan man inte som nu räkna vänsterpartiets historia från 1917. Och man måste se även Trotskijs ansvar för den röda terrorn i Lenins Sovjet.
En brett socialistiskt, ekologiskt och feministiskt röd-grön-rosa block borde skapas från radikal socialdemokrati och vänsterut. En enad, mångsidig, tolerant diskuterande, demokratisk och frihetlig vänster bör skapas. Helst med gräsrotsmakt, lokaldemokrati och självförvaltning på dagordningen. Med nytänkande, experimentlusta, glädje och ömsesidig respekt kamrater emellan.
Hans Norebrink, 70, vänstersocialistisk vårdarbetare i 30 år, även journalist och fil mag i internationella relationer. Arbetat & varit volontär på alla sex kontinenter, varit sex år aktiv bland Bolivias indianer, har sju års poäng på universitet. Mångårig recensent. ”Evolutionssocialist”.
PS Vi måste delvis försvara orden socialism och kommunisms äkta betydelse för annars blir historien obegriplig – varför skulle folket kämpa för statsdiktatur? Men delvis måste vi inse att orden socialism och kommunism förbrukats genom att ha använts av falska vänsterpartier. Förslag på nytt ord för vänstern: Demokratism.
PSS Och demokratins hittills högsta form är nationen styrd av folket. Därför bör mångkultur vara en privat frihet, medan vänstern bör verka för nationell sammanhållning och solidaritet – för att politiskt skapa ett enat folk oavsett religion, rötter och hudfärg.
Om alla färgblint känner sig som svenskar kan vi koncentrera oss på den socialistiska kampen – istället för på den splittrande multikultiga gruppidentitets-politiken. Till den nationella frihet och självbestämmande vänstern säger sig stå för (Lenin gav Finland frihet) hör rätten att leva med och styras av sitt eget folk. Integrera alltså nya och gamla svenskar till ett gemensamt folk – ett enat VI.
PSS Ett hugskott: Marxismen/socialismen säger sig vara materialistisk (ekonomi och materiella resurser viktigast). Inte som borgarna sägs vara idealistiska (idéer och stora personligheter är viktigast).
Men vad är realsocialismen om inte en stark styrande idé, med starka styrande personligheter i ledningen. Så viktiga personligheter att de till och med stoppas upp som helgon efter sin död. Makabert värre)
Kanske motsättningen kan förklaras evolutionärt. Vi har såväl social jämlikhet som social hierarki (toppstyre) med oss som medfödda evolutionära tendenser. Alltså drifter vi påverkas av, men inte styrs slaviskt av.
Vad gäller realsocialismen kanske folket/massan lockas av det jämlika socialistiska idéinnehållet. Medan eliten lockas av den hierarkiska verkligheten (makt och privilegier åt ledarna).
Jämlikhet och hierarki kan inte förklaras med materialism-idealism. Det handlar ju om en slags idéer, men dessa materialiseras som en form av driftstendenser i hjärnan.
