Ett antal barnhemsbarn har stämt den svenska staten för övergrepp av olika art hos fosterfamiljer och på barnhem. Det är uppenbart att det rått helt oacceptabla förhållanden på många barnhem och i många fosterfamiljer. Myndigheterna har absolut inte gjort vad de borde för att skydda de aktuella barnen. Det finns dessutom säkert många fler barn än de som nu stämt staten som utsatts för övergrepp. Många av dem kan vara döda.
Samtidigt så fanns det mängder mer fosterbarn och barnhemsbarn som inte for illa. För vi får inte glömma att det i de flesta fall var bra och vettigt att barn togs från sina föräldrar. Hade exempelvis min mamma bott kvar hos sin biologiska mamma hade det helt klart varit en betydligt sämre uppväxt. Min biologiska mormor var inte kapabel att ta hand om några barn, ändå fick hon uppfostra två av sina fyra barn. De två yngsta. För dem gick det inte speciellt bra. Mammas ena lillasyster dog på en institution där hon också hamnade som vuxen och hennes lillebror slutade sitt liv på mentalsjukhus där han hamnade som vuxen och dog för länge sen. Den andra lillasystern växte upp i ett hårt fosterhem men fick ett betydligt bättre liv än småsyskonen. Det var bra och rimligt att barnen togs från min biologiska mormor. Min biologiska morfar som inte var gift med min biologiska mormor och som jag aldrig träffat gifte om sig och ville ta hand om sitt barn. Men min biologiska mormor vägrade att ens låt honom träffa mamma. Han fick flera barn med sin nya fru varav jag lärde känna en son, dvs en halvbror till min mamma, långt innan jag visste att han var min morbror. Ett problem i sammanhanget kan också ha varit att han troligen var resande vilket gjorde att myndigheter ansåg att han var olämplig som förälder.
Min mamma hamnade i ett kärleksfullt hem hos en fjärdingsman (polis) och hans fru i Väne-Åsaka en bit från Trollhättan. Tyvärr dog kvinnan, den person min mamma uppfattade som sin riktiga mamma, när mamma fortfarande var liten. Då togs min mamma även ifrån den person som hon upplevde vara sin pappa. Detta vara ett helt obegripligt övergrepp mot min mamma. Den trygghet hon behövde när hennes mamma dog togs ifrån henne. Detta var inte socialpolitikens fel utan snarare en konsekvens av den tidens värderingar. Fäder, pappor, kunde enligt den tidens syn inte uppfostra barn själva. Myndigheterna gjorde alltså vad de trodde vara bäst.
Min mamma hamnade nu som fosterbarn hos en lärarinna i Ström vid Lilla Edet. Min mormor. Det var också en varm och kärleksfull kvinna, men mamma och hon drog inte riktigt jämt. Hon vill ha en flickflicka, men min mamma var en äventyrlig pojkflicka. Som ung tonåring rymde hon därför till Stockholm där hon fick arbete på en restaurang. Men några uppsökande socialarbetare från Stockholms stadsmission/Svenska kyrkan tyckte hon verkade för ung för att arbeta och kollade upp henne. Hon omhändertogs och hamnade på flickhemmet i Edesta. Efter överenskommelse med fostermamman fick hon sen bo kvar där och gå ut folkskolan samt läsa på realskolan. För min mamma var detta barndomens lyckligaste tid vid sidan av tiden i Väne-Åsaka. Alla barnhem var inte dåliga och alla barn på dem utsattes inte för övergrepp. På somrar och lov bodde mamma hos sin fostermamma. När jag var liten hade vi mycket kontakt med henne. Hon var min varma och förstående mormor. Jag älskade att vara hos henne.
Mamma utbildade sig sen till undersköterska och arbetade i sjukvården, men också en tid i London som vad vi idag skulle kalla au-pair. Det ledda också till att hon träffade min far. Men det är en annan historia.
Socialpolitiken skadade inte min mamma. Den gav henne ett bättre liv än vad hon annars skulle fått. Flickhemmet skadade inte min mamma. Det mesta tyder på att det var bra för henne. Gamla värderingar skadade däremot min mamma. Men det är knappast något som staten kan stämmas för.
En byggnad på Edesta under 1950-talet. Om det var i denna byggnad eller nån annan som min mor bodde i har jag ingen aning om. Foto: Carl Jansson. Public domain.
Edesta 1962. Public domain
