Nej till militarismens klor och kasernernas dödsläger

Socialistungdomen drabbades hårt av spanska sjukan 1918-20

”Som de flesta klubbisterna ligga sjuka, kunde vi tyvärr ej följa vår kamrat till graven.”

Notisen från Älvkarleös socialdemokratiska ungdomsklubb senhösten 1918 antydde något om vidden. Spanska sjukan, eller bara spanskan, hade återkommit med förödande följder. Under oktober och november rapporterades bortåt hundrafemtiotusen fall i Sverige av den farsot som tycks ha inletts bland amerikanska trupper på väg till västfronten, kanske redan under senvåren. Därpå hade den spridits med rasande fart från löpgravar och truppförflyttningar till underhållslinjer och transporter. I juli konstaterades de första fallen i Sverige och Medicinalstyrelsen kunde i slutet av månaden summera dem till tiotusen.

Vad som skulle utvecklas till den mest dödliga pandemin sedan digerdöden på 1300-talet hade länge mörkats av krigscensuren. Utom i Spanien som stod utanför världskriget. En aggressiv influensa mitt under sommaren var ovanligt. Men att influensor krävde offer var ingenting nytt. ”Ryska snuvan” eller ”Petersburgsinfluensan” vintern 1889-90 med hosta, huvudvärk, feber och ”mattighet” hade varit särskilt allvarlig, även i Sverige. ”Den har inträngt i hemmen, i kasernerna, på verkstäderna, i fabrikerna, kort sagt överallt”, rapporterade Dagens Nyheter i december från Stockholm. Den ”ovälkomna julgåfvan” härjade på sjukhusen, hos brandkåren och andra yrkesgrupper och de smittades antal, bara i huvudstaden, kunde räknas i tusental, ”och hvarje dag kräfver nya offer”. Det var bara några månader efter att det socialdemokratiska partiet grundats i Stockholm och farsoten räknades antagligen in som bara en av alla klassamhällets jävligheter av nöd och elände.

Influensaviruset trettio år senare var av en annan kaliber. Vad som kallades ”bacillen” – existensen av virus var ännu inte klarlagd – åstadkom ett galopperande och snabbt sjukdomsförlopp med lungödem – vätska i lungorna – eller bakteriell lunginflammation med hög dödlighet. Till skillnad från Ryska snuvan som framförallt dödat åldringar och skröpliga slog spanskan rakt in bland unga och aktiva. Viruset åstadkom nämligen en luftvägsinfektion som utlöste överreaktion hos ofta friska människors immunförsvar, vilken i sin tur rev ner hindren på vägen ner mot lungorna. Mekanismen var ännu obekant, antibiotika hörde till avlägsen framtid. Vaccinering mot smittkoppor gällde sedan 1800-talet, men influensa, vad låg bakom den?

Att året 1918 i vår tids coronadagar skulle bli ihågkommet för spanska sjukan var till för bara några veckor sedan otippat. Det var ju istället det demokratiska genombrottet genom riksdagsbeslutet den 17 december om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor, vi förberedde oss för att fira.

Bortsett från medicinhistoria och personliga biografier har spanskan inte uppmärksammats mycket i historieskrivningen, inte heller i den arbetarhistoriska – trots att en så stor del av dess tiotals miljoner offer världen över hörde till de arbetande och fattiga samhällsklasserna. Pandemin har snarare setts – och sågs – som en naturkatastrof knuten till världskrigets umbäranden. 1918, det är ju framförallt året av nöden, revolutionerna och till sist, freden.

När förstamajdemonstranterna samlades i vårsolen på Gärdet i Stockholm 1918 hade förhoppningarna och mobiliseringen från året innan bedarrat. Den gången hade kanske hundratusen, en fjärdedel av huvudstadens befolkning, mött upp för att hylla den ryska revolutionens fredslöfte bland kraven på bröd och rösträtt. Hungerrörelsen svepte över landet och maktens boningar skakade. Allt tycktes möjligt. Men ett år senare hamrade världskriget vidare, hungern hade förvärrats och den finska arbetarrörelsen just krossats genom det blodiga nederlaget i inbördeskriget. Högern som i Sverige förlorat regeringsmakten till liberaler och socialdemokrater blockerade effektivt varje rösträttsreform. Trötthet – kanske uppgivenhet – rådde i den arbetarrörelse som splittrats våren innan. Var det tjugofemtusen som lyssnade till Anna Lindhagen i majsolen? Nej bara sextontusen, sa polisen. Men även den borgerliga medborgarfesten på Skansen hade krympt.

Att håglösheten måste brytas var självklart, åtminstone för socialdemokratiska ungdomsklubbister som förberedde sommarens agitationsturnéer. Nu skulle hundratals upplysningsmöten hållas och nya klubbar bildas landet runt. Utflykter i det gröna, brev- och vykortsaftnar med högläsning, kamratmöten, basarer och socialistiska studiecirklar mot ”kortspelsraseri” och militarism stod på dagordningen. Det socialdemokratiska ungdomsförbundet som ställt sig på vänsterns sida vid partisprängningen 1917 samlade bortåt tjugotusen medlemmar. Det var dags att mobilisera för freden och revolutionen.

Om utbrottet av spanskan i juli först beskrevs som ganska milt trots många smittade kom augusti med påbud om något helt annat. Strax inför ungdomsförbundets stora kampanjsatsning, ”Röda veckan” sista veckan i augusti, började dödsrunor publiceras i förbundets veckotidning Stormklockan. Tidningen som under sin legendariska paroll ”Ljus över landet, det är det vi vilja”, hade tio år tidigare avlöst Fram som språkrör för den mer revolutionärt och antimilitaristiskt sinnade socialistungdomen. Här var den generation som tog upp striden mot ”partihögerns” borgfred och patriotism under världskriget och inspirerades av Oktoberrevolutionen i Ryssland. Många av dem skulle längre fram bli kommunister – åtskilliga inte leva så länge.

Inledningsvis beskrevs de sjuka och avlidna kamraterna som offer för lungsoten – proletärsjukdomen TBC som ständigt härjade i arbetarhemmen. ”En kamrat ur ledet”, kunde också gälla en klubbist som avlidit i ”svältens Sverige” eller av lunginflammation. Just agitationskampanjen i augusti sammanföll med vad dagens folkhälsomyndighet nog skulle beskrivit som inledningen av ”stormen”. Ytterligare något tiotusental insjuknade under månaden och över sexhundra avled. Spanskan blev varningsordet för dagen och tidningarna började fyllas av rapporter om smittade och döda, liksom av grubblerierna från medicinsk expertis, vad var detta? Hur borde det hanteras?

Tidigt varnade företrädare för läkarsällskapet att smittan spreds i trängsel, i ransoneringens potatisköer där husmödrar fick vänta i timmar, i trångboddhet – arbetarstadsdelen Södermalm i Stockholm hade över tjugofemtusen inneboende, en fjärdedel av befolkningen i små kyffen med usla sanitära förhållanden. Nöjesetablissemangen kunde förstås vara smittkällor liksom skolorna och fängelserna, men framförallt landets regementen. Just i augusti väcktes från läkarhåll frågan om att inställa eller skjuta upp årets militärövningar. Men regeringen, liberaler och socialdemokrater, beslutade att inte ge uppskov efter inrådan av militärledningen. Tiotusentals värnpliktiga inkallades till vad som skulle bli smittans eldorado.

Bland unga beväringar på landets regementen spreds spanskan snabbt och antalet dödsfall sköt snabbt i höjden. Från garnisonssjukhuset i Boden skrev en ung löjtnant till sina föräldrar: ”Folket dör tröstlöst mycket. Varje dag och natt är det någon som dör, och då det var som värst var det 26 på ett dygn. Mitt kompani är hårdast åtgånget: 28 döda.”

Då var vi inne i början av september. Stormklockan hade i augusti börjat kalla sina unga döda klubbister för ”militarismens offer” och skrev dem på ”militarismens konto.” Första veckan i oktober, månaden med nära tiotusen döda, inledde förbundet en kampanj mot alla inkallelser och militärövningar. Utan att då alls ha en uppfattning om dödstalens totala storlek tog ungdomsförbundet stöd av de läkare som varnat för utvecklingen på de militära förbanden. Nu fanns ingen tid att förlora. Landets ungdom måste resa en ljungande protest mot alla inkallelser. De som stod på tur att inkallas till ”kasernerna – dödslägren”, måste förklara att de inte ville in i militarismens klor eller sättas upp på dödslistorna, ”vi vilja ej bli smittoförare till släkt- och kamratkretsarna.”

Om inte regeringen som själv kallade sig vänster och inräknade fyra representanter för socialdemokratin, gav med sig måste de hårdaste åtgärder vidtas. Regeringen fick inte tvinga ungdomen till döden i ”kasernernas pesthärdar”. I sista hand, manade förbundet, var det ungdomarna själva som hade att bestämma om de skulle möta döden i spanska sjukan under militärövningarna eller förklara: ”jag n-r inställa mig!” Det kryptiska n-r stod för ”nekar” – en öppen uppmaning till värnpliktsvägran hade omedelbart fått tidningen indragen.

Som företrädare för tusentals värnpliktiga medlemmar manade förbundet regeringen att stå emot de militära myndigheterna. Vid denna tidpunkt, i mitten av oktober, återgav Stormklockan pressuppgifter om 34 000 sjukdomsfall på förbanden och 444 döda. I verkligheten var de fler. Av drygt 117 000 värnpliktiga som inkallades efterhand från juli månad insjuknade bortåt femtiotusen fram till utryckning året därpå. Nära tusen av dem avled, de flesta under hösten, så gott som alla var i de sena tonåren och tjugoårsåldern. Först efterhand inställdes fälttjänstövningar men besluten hänsköts till förbandscheferna.

Under senare delen av oktober införde Stormklockan den stående spalten ”Spanska sjukans dödslista. Farsotens härjningar i vår kamratkrets”. I dödsrunor, ofta med bild, skrev klubbarna om kamrater som ryckts bort, vecka efter vecka. Och långtifrån alla rörde värnpliktiga. Här var både ledande klubbister och ”präktiga kamrater” från ledet, män och kvinnor. ”Hon är icke längre bland oss! Kan ni fatta det, kamrater?” förtvivlade ungdomsklubben i Hörby inför Ellida Bäcks bår. Under strålande höstsol och med florbehängt standar fördes sjuttonåriga Lilly Hammarbäck i Kungsgården till sista vilan där en kvinnlig klubbist tolkade kamraternas saknad. Tjugoårige Valentin Andersson i Kristinehamnsklubben hade alltid varit ett föredöme för sina kamrater. Gustav Rusette, 25 år, i Skeboklubben, glad och hurtig med outtröttlig energi, följdes av sina fackföreningskamrater. Kamrat Martin Andersson, 22 år, hade varit en av ”rörelsens bästa krafter” i både ungdomsförbundet och arbetarkommunen i Hällestad. Malforsklubben tvingades under samma dag begrava två av sina unga kamrater som smittats på regementet, klubben i värmländska Björneborg begravde tre ”av våra unga kämpar”. Spanskan ”härjade alldeles förfärligt” på orten, skrev klubben, med 34 dödsfall i oktober hade nära fyra procent av befolkningen avlidit. Sikfors, Askersta, Vii, Jerfed, Skutskär, Norrmalm, Stenkullen, Vittinge, Robertsfors, Värnamo, Spånga, Långed – klubbarnas ortsnamn flimrar förbi.

”Kamrat! Vi ägna dig nu vår sista hyllning”. Avskedet till Ellen Johansson, 24 år, i Vänersborg fångar sorgen men också viljan. ”Din högsta önskan var att vinna de oförstående för socialismen. Må detta sporra oss till nya kraftiga tag för vår ungdomsrörelse. Endast så kunna vi värdigt hedra den fallna stridskamraten. Tack och farväl.”

De ökande dödstalen över unga klubbister medförde inte alls en nedtrappning av verksamheten. Smittans kulmen i oktober och november med sammanlagt över 19 000 döda följt av decembers 5 000, sammanföll tvärtom med en av svensk arbetarrörelses största mobiliseringar när världskriget följdes av ”världsrevolutionen”. Första veckan i november störtades Österrike-Ungerns habsburgska dubbelmonarki, veckan därpå det tyska kejsardömet. Dagen efter kaiser Wilhelms abdikation den 9 november anordnade Stockholms arbetarkommun en massdemonstration med tiotusen deltagare för bröd och rösträtt. Samma dag manade ungdomsförbundet: Nu eller aldrig! Bilda arbetarråd, soldatråd och lantarbetarråd med alla platsens arbetare och värnpliktiga. ”Tiden hastar! Var beredd! Den revolutionära kampen måste föras vidare. Nu stundar Ragnarök för den gamla världen”. Den 11 november trumpetade socialdemokratiska vänsterpartiet ut den berömda appellen ”Fram för den socialistiska republiken!” stödd på arbetar-, soldat- och bonderåd i hela landet. Genom en ”massaktion” – läs revolution – skulle högerns motstånd mot den allmänna rösträtten brytas. Och över hela landet organiserades massmöten med tiotusentals arbetare och unga av såväl den socialdemokratiska vänstern som det gamla socialdemokratiska partiet. Högerns motstånd vek till sist inför hotet om revolution även i Sverige och kompromissen slöts om allmän rösträtt med monarkin och första kammaren kvar. Om smittan spreds i massaktionerna får man nog påstå att det demokratiska genombrottet i Sverige krävde ett antal tusen liv.

Spanskan härjade även under våren 1919 men med lägre dödstal. Den återkom dock i februari 1920 med skräckinjagande följder för Norrlands glesbygder. Redan under den tidigare vågen hade rallare och skogsarbetare drabbats hårt i baracker och timmerkojor där ingen hjälp stod att få. Från marknader i Arjeplog och Arvidsjaur spreds smittan vårvintern 1920 till ödemarksbyar och samiska bosättningar. I fjällbyn Sadenåive vid Pite älv drabbades en familj skogssamer med tragiska följder. Av hushållets elva personer, vuxna och barn, överlevde endast tre. En sjuksköterska på skidor mötte mor och barn döda på köksgolvet varefter två överlevande barn avled under transporten till den avlägsna grannbyn.

Arbetarrörelsen och socialistungdomen nonchalerade inte spanskan, tvärtom satte den starka avtryck i både rörelsens och de enskilda medlemmarnas liv – och död. När ungdomsförbundet gjorde bokslut över verksamhetsåret hade mängder av klubbar upphört. Två hela distrikt tycks inte längre ha kunnat inrapportera sin verksamhet, många av de ledande kamraterna på klubbnivå var borta. Men att de unga socialisterna och arbetarrörelsen i stort skulle ha smittskyddsisolerat sig från varandra och avbrutit verksamheten fanns aldrig på kartan. ”Kamrater! Besök alltid, såvitt möjligt är, klubbens möten! Sprid förbundets litteratur bland vänner och bekanta!”, löd maningarna mitt under smittans kulmen och Stormklockan fylldes under hela perioden av rapporter i ord och bild från nya klubbars samkväm, utflykter och möten – i Granhed, Stendalen, Baggå och Essvik..

Åtgärder mot smittan var inte en fråga främst för regeringsnivå där liberaler och socialdemokrater styrde. Sjukvård och smittskydd gällde det kommunala och möjligen regionala. Här rådde föråldrad epidemilagstiftning från kolerans 1800-tal, förberedelser för något av spanskans omfattning saknades helt. På några håll, särskilt i svårt drabbade Östersund, förbjöds dans, lek och allmänna sammankomster, i Gävle infördes vädringstvång i offentliga lokaler. Höstterminen sköts fram för folkskolan i några städer och särskilt smittade skolklasser stängdes ner. I Göteborg infördes begränsningar av antalet passagerare i spårvagnarna, i Karlshamn inskränktes för en tid religiösa sammankomster. Sjuksköterskeföreningar värvade frivilliga, gymnastiksalar och lokaler ställdes om till provisoriska epidemisjukhus.

För arbetarrörelsens radikala krafter sågs smittan som en ödesdiger kombination av natur, krig och militarism. Åt naturen kunde inte mycket göras, men åt borgarsamhället och krigen. Bristen på sjuksköterskor och hälsovård kritiserades, liksom att myndigheterna inte lyssnade på läkarvetenskapen. Socialistiska åtgärder skulle medföra ett slut på livsmedelsköer, trångboddhet och armod där smittsamma sjukdomar frodades. En sådan förändring var att samhället, inte överklassens välgörenhetsföreningar, skulle överta ansvaret för människors välfärd.

När ytterligare en våg av spanskan drabbade Stockholm under våren 1919 efterlyste förste stadsläkaren ökade resurser till vården. Sjukhusen var fulla och många drabbade saknade försörjning. I stadsfullmäktige föreslog rösträttskvinnan och liberalen Emilia Broomé att trettiotusen kronor skulle anslås till ”Föreningen för Välgörenhetens Ordnande” att fördela bland de familjer som drabbats av spanskan. Både socialdemokrater och vänstersocialister vände sig emot förslaget. Det var staden som genom sin kristidskommitté skulle fördela resurserna. Ruth Gustafsson, legendarisk ledare för de socialdemokratiska kvinnorna och kollega med Broomé i den kvinnliga rösträttsrörelsen, gick till storms mot den avskydda borgerliga välgörenhetsinställningen. Det handlade om rättigheter inte allmosor, om samhällsansvar inte de rikas samvetsfrid. Och så blev det. Fullmäktiges nya arbetarmajoritet efter vårens kommunval med allmän och lika rösträtt, gjorde vården till samhällsfråga under trycket av spanskan. Och liberaler och socialister gick skilda vägar.

Spanska sjukans härjningar krävde till sist över 37 000 liv i Sverige av de kanske sexhundratusen som insjuknade – i en befolkning på inte ännu sex miljoner. I många enskilda människors liv kom minnet av spanskan och dess offer att överskugga världspolitiska omvälvningar, demokratiska genombrott och Versaillesfreden, liksom kommunistiska internationalens och Sovjetunionens tillkomst under de år smittan grasserade. Och omvänt, för det politiska livet och historikerna kom spanskan att höra till en annan historia om mikrober, epidemier och hälsa.

Men är det för djärvt att tänka sig att den pandemi som krävde långt fler liv än världskriget självt, siffran femtio miljoner har föreslagits, skulle haft något att göra med slutet för en epok och inledningen på en ny, både löftesrik och skrämmande.

Bara en tanke, inför vår egen tids oro.

Håkan Blomqvist

Det finns en del skrivet om spanska sjukan även på svenska.Margareta Åmans Spanska sjukan – Den svenska epidemin 1918-1920 och dess internationella bakgrund är en doktorsavhandling vid Uppsala universitet 1990. Här finns också ett antal universitetsuppsatser om krishanteringen under spanskan på lokala nivåer, av bl a Daniel Beckman och Pähr Gustafsson Ahl vid högskolan i Gävle (se Diva). Populärhistoriska skildringar är bl a Folkets farsoter och kungarnas krämpor av Christer Nilsson och Jakten på massmördaren som kom undan – I spåren av Spanska sjukans virus och andra pandemier av Lars Gunnar Erlandsson, båda på Carlsson bokförlag. Och så förstås många artiklar i historiska tidskrifter, släktforskarforum och hembygdsminnen.

En artikel ursprungligen publicerad i tidningen Internationalen.