Undersökningar genom åren har visat att svenska journalister sympatiserar med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i större utsträckning än befolkningen i Sverige. När en ny norsk undersökning av svenska och norska journalister visar att 32% av alla journalister sympatiserar med vänsterpartiet är det därför inte speciellt förvånande. Resultatet ska också tas med en nypa salt då felmarginalen i undersökningen är mellan 4 och 7%.
Jag är också mycket tveksam till om detta visar på att de har vänsteråsikter i den mening att de är journalister. Det visar snarar på att de har en slags humanistisk liberal inställning till världen. Detta synliggörs tydligt om vi tittar på tidigare undersökningar.
I en undersökning från 2011 sade sig 41% av journalisterna sympatisera med miljöpartiet, 15% med vänsterpartiet och 14% med socialdemokraterna. Miljöpartiet är inte på något sätt vänster. De har varit drivande i privatiseringen av skolorna och i många andra nyliberala reformer. Från min synvinkel är miljöpartiet ett delvis nyliberalt högerparti. Även deras flyktingpolitik med en inriktning mot öppna gränser kan anses vara nyliberal även om samma ståndpunkt kan omfattas av socialister men då med andra utgångspunkter. Men då makt är viktigare för miljöpartiet än nåt annat har de under senare år kompromissat med flera av sina nyliberala uppfattningar för att kunna sitta i regeringen.
I den norska undersökningen har stödet för miljöpartiet bland journalister minskat till 15%. I en undersökning från 2005 uppgav 30% av journalisterna att de var sympatisörer med socialdemokraterna och 1999 var 31% sympatisörer med vänsterpartiet. Förändringarna visar på att journalister är personer som i stort sett är politiskt omedvetna och okunniga men anser att de är vänster. De har gått till och från ett nyliberalt flyktingvänligt högerparti till ett flyktingvänligt vänsterparti liksom till och från ett nyliberalt socialdemokratiskt parti utan problem. Det är ett belägg för att journalister i grunden är politiskt okunniga och naiva. Inte att de är vänster.
Andelen journalister som i tidigare svenska undersökningar har uppgett att de är övertygade partianhängare sjönk från 50% år 1994 till 28% år 2005. Journalister är helt enkelt vindflöjlar utan bestämda åsikter. De går dit vinden blåser i de medelklasskretsar de tillhör.
Jag är alltså för en gångs skull delvis överens med Håkan Boström i GP som inte heller anser att journalisterna av idag på något sätt kan sägas vara socialister. Han menar dock att de ska kallas vänster men att denna så kallade vänster inte är vad som traditionellt menats med vänster, dvs socialister. Helt klart är miljöpartiet inte är socialister och det är tveksamt om de flesta som säger si sympatisera med vänsterpartiet är socialister. Boström skriver:
När journalister säger sig sympatisera med Vänsterpartiet bör det främst ses som en social markör, en föreställning om att vänster = upplyst och medveten. Den tidigare SR-medarbetaren Anna Björklund skrev nyligen i GP att detta mest grundar sig i ängslighet, opportunism och grupptryck.
[…]
Mycket av det som idag betecknas som vänster är snarast gammal folkpartism av 1970-talssnitt: välmenande, idealistisk, privilegierad och i viss mån avskuren från samhällets hårdare sidor. Det handlar inte primärt om att kritisera kapitalismen, på sin höjd dess estetiska uttryck.
Boström har rätt. Men jag anser att det är värre än så. Journalister av idag är dåligt pålästa, har problem med språket (dem, de, dom), brädden, bredden och mycket mer samt har dålig allmänbildning och är okunniga. De undersöker inte det som de skriver om ordentligt och hamnar därför ofta totalt fel och verkar inte bry sig om fakta. Det märks i rapporteringen om covid-19 (detta oavsett om personen är för den svenska strategin eller inte), om hur och vad de skriver brottslighet, och ännu tydligare när de skriver om sådant som har liten betydelse för svensk ekonomi, fiske och havsmiljö, nationella minoriteter, ursprungsbefolkning, gruvindustri med mera.
Journalisterna är också ytliga och egocentriska, personliga val är viktigare än strukturella åtgärder. Att personligen inte äta kött blir viktigare än att minska bilismen och förändra stadsplaneringen. De vill gärna ha minskad användning av fossila bränslen men vill ha de gruvor som är nödvändiga för att det ska bli möjligt. De saknar en helhetssyn på verkligheten. Kanske saknar de faktiskt helt kontakt med verkligheten utanför sina egna begränsade medelklassiga innerstadskretsar.
