Så Trump fick stryk till sist. Republikanska nyhetsankare och nyss så lojala partikamrater lämnar honom i strömhopp. Varningarna om hur han skulle behålla makten genom kupp eller processmygel verkar visa sig överdrivna. Om Trump erkänt förlusten när du läser den här tidningen vet vi inte, men det är svårt att se hur han skulle kunna klamra sig fast vid makten nu, ens med våldsmedel.
Alla utspel och den ständiga strömmen av försök att sprida paranoia och ifrågasätta valresultatet skadar så klart en redan undergrävd tilltro till den så kringskurna parlamentariska demokratin, men de strategier som kanske räcker för att välta regeringar och valprocesser över ända i USA-imperialismens periferi räcker inte till i dess hjärta. Där finns alldeles för starka intressen som drömmer om en återgång till det ”normala”.
Detta är egentligen långt ifrån bara bra nyheter. Att det finns en maktsfär, inte minst i det militärindustriella komplexet, som fäller det slutgiltiga avgörandet i demokratiska processer utan att själva kunna till- eller avsättas genom val säger en del om hur skyddad USA:s ordning är mot varje försök att byta politisk väg – inte minst i progressiv riktning. Att Trump åker ut, och kanske på ett ytterst förnedrande och ovärdigt vis är framförallt en förlust för den radikala högern; för Proud Boys, Sverigedemokrater, Orbanister och alla andra nationalister som vädrat morgonluft när chauvinism och naket maktspråk blivit politisk hårdvaluta världen över. Mycket mer än så är det inte.
De omställningar vi behöver se för att kunna bromsa såväl klimatförändringarna som andra akuta hot mot civilisationen (sådana som covid-19 faktiskt kanske bara är en försmak på) är endast möjliga att genomföra i ett demokratiskt samhälle om de paras med en progressiv omfördelningspolitik. Om förlorade industrijobb kompenseras med klimatjobb. För i valet mellan förlorad materiell grundtrygghet och havererad miljö väljer de flesta människor trots allt mat på bordet imorgon, oavsett vilken framtid det leder till senare. Någon sådan politisk insikt finns inte hos Biden och Harris, hur högt än SD-representanter och andra stockkonservativa anklagar dem för att vara ”socialister”.
En korrekt politisk analys som görs på många håll just nu är att om Demokraterna inte börjar lyssna på vänstern och omfamna dess politiska program så kommer utsikterna inför valet 2024 vara mörka.
Därom råder ingen tvekan, men det råder heller ingen tvekan om att partietablissemanget skulle välja undergång före vänsterpolitik. All genuint progressiv politik kommer att föras i opposition mot Joe Biden. Det enda vi får med honom är att den imperialistiska och nyliberala ordningen tar på sig masken igen och söker legitimitet i laga ordning och en liberal grundsyn. Det betyder ingenting mer än att det åter finns någon slags spelplan att förhålla sig till, något slags anständighetens minimum. När vi inte dagligen måste invänta nyckerna från en patologisk narcissist innan vi kan sätta upp vår egen dagordning öppnar det utrymmet för något mer. Då kan alla växande unga folkrörelser börja bygga för förändring. Då kan alla tusentals erfarenheter av kamp och organisering som gjorts de senaste fyra åren omsättas i något annat än självförsvar.
Trumpismen dör dock inte med Trumps avgång, för Trump är bara symptomet på en krisande ordning, ja faktiskt en krisande civilisation. Skilsmässan mellan nyliberalismen och demokrati är permanent. Så länge miljardärerna styr världen kommer alla vi andra fortsätta att förlora makt och frihet, men en Demokrat vid makten innebär också att vapenvilan mellan USA:s vänster och det demokratiska etablissemanget är bruten och det ger genklang världen över.
När alla stockkonservativa och Sverigedemokrater nu försöker sprida rädsla för att Demokraternas vinst banar väg för socialism, låt oss kämpa för att besanna den farhågan. I Blitzens London år 1940 formulerade George Orwell en politisk profetia, att världskriget inte var en kamp mellan demokrati och diktatur, men att det skulle komma att bli det – helt enkelt genom alla de politiska och sociala processer som en allierad seger skulle leda till.
Detsamma kan bli sant åttio år senare; Demokraternas vinst 2020 är inte en vinst för vänsterpolitik, men det kan komma att bli det.
En ledare från tidningen Internationalen
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.