Tidningarna är så här på Kvinnodagen nerlusade med artiklar om att pandemin ökat mäns våld mot kvinnor. I Sverige och i världen. Artiklarna baserar sig främst på anekdoter, hörsägen, enskilda vittnesmål osv. Det kallas anekdotisk bevisning och har i verkligheten inget bevisvärde alls.
Vad vi vet när det gäller Sverige är att antalet anmälningar av våld i nära relationer som helhet inte ökat under pandemin. Däremot har antalet anmälningar av våld (misshandel) i nära relationer, närmare bestämt parrelationer, där en kvinna är offret ökat. Men den ökningen äts upp av en minskning av övrigt anmält våld i nära relationer. Under detta år har dock även antalet anmälningar om våld (misshandel) mot kvinnor i nära relationer minskat.
Vad vi har är alltså en ökning av antalet anmälningar av misshandel där kvinnor är offer under 2020 vilket förbytts i en minskning detta år. Antalet anmälningar är dock inte ett bra mått på om det faktiska våldet ökat eller inte ökat. En ökning av antalet anmälningar kan istället avspegla en minskad acceptans och tolerans för våld och misshandel mot kvinnor. Samma gäller för den ökning av samtal som många kvinnojourer och liknande inrättningar rapporterat. Därför går det inte att hävda att det faktiskt föreligger en ökning av våldet mot kvinnor.
Tittar vi på alla typer av våldsbrott riktade mot kvinnor så finns det inte heller något i anmälningsstatistiken som ger belägg för att antalet anmälda våldsbrott mot kvinnor ökat under pandemin. Men som alla vet skulle det kunna finnas en ökning ändå. Det kan vara fallet om mörkertalet ökat, dvs om antalet anmälda brott i förhållande till antalet verkliga brott minskat. Men om så är fallet vet vi inte än. Det vet vi först när resultaten av Nationella Trygghetsundersökningen (NTU) presenteras senare i år. Fram till dess finns det inga belägg eller bevis för påståenden om att våldet mot kvinnor ökar. Det våld som finns är dock alltid ett våld som inte är acceptabelt och ett tydligt tecken på att Sverige fortfarande inte är ett jämställt land. Det samma gäller även andra typer av övergrepp.
Kampanjen i media om det icke-bevisade ökande våldet mot kvinnor framstår därför i viss mån som en kampanj för att få mer bidrag. Det förstås inget fel i att ge kvinnojourer och andra som arbetar mot våld mer pengar men det är inte värt priset av en falsk och felaktig verklighetsbeskrivning. Mer pengar borde de få ändå för så länge Sverige inte är jämställt är det nödvändigt och de aktuella organisationerna nödvändiga. Det kommer att i slutändan slå tillbaka mot de viktiga organisationer och verksamheter som detta handlar om.
Läs mer:
- Det finns ingen ökning av våldet mot kvinnor
- Anmälda brott 2020 – preliminär statistik
- Tidningen Arbetaren far med osanning om våld i nära relationer
- Covid-19 och våld i hemmet
PS. Om antalet anmälda fall av ett brott står still eller ökar med några enstaka procent är det i verkligheten i allmänhet minskad andel anmält våld då befolkningsökningen är större än så.
Min bild av statistiken för lagföring rörande brott mot liv och hälsa är en mycket kraftig överrepresentation av män vilket väl speglar ett belagt och välkänt faktum att män är våldsammare än kvinnor.
Ett annat belagt faktum är att våldsutövande inte sällan sker under påverkan av droger. Om (jag vet inte om det är så) pandemin, som otvivelaktigt påverkat mångas personliga livssituation negativt, på något sätt ökat missbruk, kortsiktig eller långsiktig, skulle det vara en logisk följd att våldet ökar. Då män begår mycket fler våldsbrott än kvinnor och då kvinnor utgör en delmängd av mäns våldsoffer ger ett rationellt resonemang att kvinnovåldet kan öka.
Vad jag vill framhålla med detta hypotetiska resonemang är att även om det skulle visa sig att våldet mot kvinnor ökat behöver det alls inte ha sin orsak i minskad jämställdhet. Med detta inte sagt att kvinnovåld är genuint vidrigt (det är det tveklöst) utan att det vore något märkligt att en på det stora hela kort men förvisso påfrestande period av pandemi på nåt avgörande sätt skulle få utvecklingen mot större jämställdhet i fel riktning. Sedan återstår självklart mycket när det gäller jämställdhet men det är knappast en ”pandemisk” fråga.