Mayakultur & Statsterrorism

När jag nu vid mogen ålder minns den unge man som ensam arbetade sig jorden runt, så förvånas jag över min naiva våghalsighet, och omotiverade självförtroende att allt skulle lösa sig. Bara det att jag varje dag skulle hitta en säker sovplats. Eller över huvud taget en plats att slagga på.

Så såg jag sent en oktobernatt ljusskenet från gränsstaden El Paso i Texas mot den mörka stjärnbeströdda himlen. För att slippa leta efter ett billigt hotell mitt i natten steg jag av ”liftarbilen” innan vi kom fram, och rullade ut min enkla sovsäck i den minusgradiga höstöknen. Jag sov en kvart åt gången, sedan måste jag göra åkarbrasor i sovsäcken, och därefter sova ytterligare femton minuter, etcetera. Det var en bedrövlig natt, men varma Mexiko väntade.

Vi den här tiden i början av åttiotalet hade inte den mexikanska grannstaden Ciudad Juarez på andra sidan gränsfloden Rio Grande förvandlats till det våldsamma helvete av knarkkrig, mord, korruption, slum, och fattiga som försöker nå USA illegalt, som den är idag. Som staden inte heller hade något annat att tillföra tog jag omedelbart maratondirekttåget till slum-lyx-blandade mångmiljonstaden Mexico City. Som även varde gamla besegrade aztekernas huvudstad.

   Några mil utanför Mexiko City finns, enligt min mening, Nordamerikas mest historiskt imponerande och mest intressanta lämningar: Soltemplet och Måntemplet. Och än i vår tid hittar man i själva huvudstaden allt mer av landets arkeologiska prekolombianska (före Columbus) uramerikanska arv – i form av statyer och gamla palats (för att inte tala om mammutben).

   Ett mer nutida ”besöksmåste” är Frida Kahlo och Diego Riveras ”national-folkliga” konst och muralmålningar i själva huvudstaden. De båda världskända vänsteraktiva konstnärerna var inspirerade av den mexikanska revolutionen (1910-1917), och av det aztekiska folket – nationens rötter (inkluderande förstås även alla andra mexikanska ursprungsfolk, exempelvis mayarikena).

Men nuförtiden känns Mexico City alltför farligt. Och samma gäller den gamla då glamorösa turistorten Acapulco vid Stilla havet, där Elvis Presley för evigheter sedan spelade i filmen ”Fun in Acapulco”. Själv sov jag i kortbyxor i en grotta vid havet, badade med njutning, och kollade in de traditionella våghalsiga klippdykarna. Vilken kontrast – från nattkall öken till tropisk värme i solgasset.

Turisterna flyr idag från Acapulco med dess våld, mord, knarkkrig och corona. Själv gick jag som engångsupplevelse (förlåt!) på en blodig avrättning kallad tjurfäktning. Den stackars förvirrade och fegt stålstungna tjuren släppte kraftiga strömmar urin av rädsla och dödsångest. Jag sprang därifrån i avsmak och ropade ”mördare” till publiken (asesinos).

Men jag gladde mig åt att äntligen ha kommit till Latinamerika. Tills jag plötsligt insåg att jag hade förvandlats från en bekvämt obemärkt lågstatusresenär (som i USA), till en uppmärksammad vit ”rik” högstatusturist (från USA). Jag blev en vandrande penningmaskin som lokalbor försökte skörta på pengar.

– One dollar only mister, sa flockar av förorternas fattigungar som hängde mig i hasorna varthän jag gick mellan de slitna vitkalkade husen.

De fifflare och affärsmän som såg skillnaden mellan en vanlig Hawaiiskjortad turist och oss ständigt ryggsäckskånkande budgetresenärer var inte försonligare. De såg oss som ett slags övervintrade knarkande gringo-hippies. Och inte undra på. De mängder av unga engelsktalande nordamerikaner som reste runt i Latinamerika kunde sällan spanska eller områdets historia (med alla dess USA-invasioner). De var ofta socialt och politiskt omedvetna, och helt drogfixerade.

När vi européer hänförda klättrade omkring på Chichen Itza, Uxmal och de andra av de gamla mayafolkens storslagna pyramider på Yucatanhalvön, så satt de oberörda på pyramidens första trappavsats och diskuterade rökkvalitén på de lokala varianterna av marijuana.

När vi gick den slippriga trappan ner till den fuktmörka kungliga gravkammaren under djungelmonumentet vid Palenque, så irrade jänkarna omkring bland träden i den skuggiga regnskogen och letade entusiastiskt hallucinationsgivande svampar av diverse art och utseende. Att de bara vågade, se på faran med att plocka livsfarlig svensk svamp hemmavid – och att då riskera att sätta i sig giftig okänd svamp i urskogen i Centralamerika!

– Ingen fara, påstod ”USA:arna”. Det här stället är berömt och jättekänt för sina ”magic mushrooms” sa dessa mänskliga mollusker (se förklarat längre fram), och vände likgiltigt den amerikanska ursprungsbefolkningen historiska arv ryggen.

På andra sidan gränsen i det lilla exotiska ”mayaättade” landet Guatemala (två tredjedelar tillhör urfolken – samma i Bolivia), huserade samma långhåriga drogflummare i hängmattorna kring de halvt överväxta Mayabyggnaderna i den överväldigande vackra urstaden Tikal nere på det tropiska låglandet i norr.

Dessa knarkliberaler var dock oförargliga i jämförelse med det centralamerikanska minilandets egna ”mollusker”: den vita, jordägande ”kolonial-spansk-ättade” överklassen som med USAs stöd och brutala militärdiktaturer försvarat sina av mayafolken stulna marker. Ett slags ras-klass-apartheid som i det forna Sydafrika (vars dåtida förtryckarmetoder den guatemalanska eliten lärde sig av)

Jag fick en liten inblick i Guatemalas över trettio år av statsterrorism när jag läste spanska i den lilla pittoreska småstaden Antigua. Ständigt berättade tidningarna om kampen mellan armén och de olika gerillarörelserna. Tidningarna specialiserade sig på stora groteska foton av mördade och lemlästade människor. Varför? För att skrämmas. och för att de anhöriga skulle kunna leta bland bilderna efter ”försvunna” anhöriga (man sålde lösnummer full av sargade lik alltså).

Jag uppsökte sjukhuset i Antigua för en amöbadysenteri och två maskinfektioner. Jag var med när den unga och söta laboratorieassistenten undersökte mitt äckliga bajs utan att bry sig om den fruktansvärda stanken som mäktigt osade ut i den varma lokalen. Otroligt skämmigt och genant!

Men vad jag egentligen skulle berätta var att hon vågade prata politik. Hon berättade om sin vän som hjälpte mayabönder att organisera sig för jord, riktig demokrati och fackliga rättigheter. Han hade plötsligt bara försvunnit utan att lämna spår efter sig. Hon letade fortfarande, men ingen visste något (eller vågade yttra sig…).

Min spanskalärare Alejandro berättade att han och hans lärarkollegor hade blivit arresterade sedan de hade försökt att starta en fackförening i grannstaden. De flydde sedan fackföreningsordföranden där hade blivit skjuten av högerdiktaturens hemliga terrorgrupper.

Vid den här tiden utförde också en arméhelikopter en bymassaker uppe i det bergiga mycket mayadominerade höglandet i västra delen av landet. Då tågade mayabönder ner till den mer östliga belägna mestisdominerade huvudstaden Guatemala City. Men när ingen lyssnade på dem så ockuperade de i desperation den spanska ambassaden.

Då slog armén till och brände sönder ambassadbyggnaden med napalm. Jag såg själv det utbrunna ambassadhuset i huvudstaden när jag några få dagar därefter besökte den svenska ambassaden för att rösta i kärnkraftsfrågan 1980 (jag röstade nej).

Nästan 40 ambassadanställda och protesterande bonde- och studentockupanter mördades vid den olagliga attacken på en ambassadbyggnad – som enligt internationell lagstiftning – 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser – är okränkbar (däremot är en ambassad inte hemmalandets territorium, som många felaktigt tror).

De enda som överlevde arméattacken var ambassadören själv, och en mayabonde som polisen senare mördade i sjukhussängen. Min lärare Alejandro, som läste vid det radikala San Carlos-universitetet i huvudstaden, deltog i en studentdemonstration mot ambassaddramat. Han såg hur säkerhetspolisen arresterade en studentledare och en indianbondeledare, som dagen därpå hittades ihjältorterade.

Flera år senare i Sverige träffade jag också, och intervjuade, en indirekt inblandad i ambassadhändelsen, den religiösa mayatalespersonen Rigoberta Menchu, vars far var en av de demonstrerande mayaättlingar som omkom på ambassaden. Hon berättade att man i mayabondbyarna gömde sina Biblar eftersom den sågs som subversiv av högerregimen (den användes ju som inspiration för att kämpa för de fattiga).

Väljer man att blunda för den hårda verkligheten kan man se Guatemala som enbart ett spännande och vackert land, där de olika ”mayanska” ursprungsfolken har bibehållit sina språk, kulturer och färgsprakande kläder, tygvävnader – och många, trånga, folkliga, livfulla marknader. Lite grann som Asien.

Den inställningen har de flesta turister (som idag är mycket färre på grund av stigande våldsbrottslighet och droger). De pratade då bara om det färgrika maya-höglandet, med den vackra insjön Atitlan, och de många livliga mayamarknaderna i Chichicastenango, Quetzaltenango och andra spännande kulturannorlunda byar och städer.

Och som jag ser det är det de fem stora ”indiandominerade” länderna som är häftigast att besöka i Latinamerika: södra Mexiko, Guatemala, Ecuador. Peru och Bolivia – alla med dramatisk och annorlunda natur och kultur.

Och även jag ”Förgäter fulheten för allt det sköna” (som Cornelius Vreeswijk sjöng). Som alla vackra guatemalanska vulkaner man kan bestiga. Halvvägs upp på en vulkan övernattade jag i ett väderskydd med några andra ”bergsbestigare”. Då väcks vi mitt i natten av en minijordbävning. Tala om att bli orolig och känna sig ”utsatt” (detta slitna modeord).

Men så plötsligt igen kommer man nära mayafolken och de fattiga mestisernas skrämmande verklighet. Jag vaknade upp en morgon hos min värdfamilj och upptäckte att den mayadominerade gerillan ORPA hade målat sina slagord på vårt hus och på mänger av andra byggnader i staden. Sedan sprang horder av misstänksamma gevärsbeväpnade soldater omkring på stadens gator resten av dagen. Då höll en sig bäst hemma.

Då var det betydligt lugnare i det karibiska lilleputtlandet Belize mellan Guatemala och Mexiko (men idag har knarkvåldet även nått dit). Vägen till Guatemala via den nybyggda nya huvudstaden Belmopan var översvämmad, så jag fick åka i en liten våggungande båt över havssundet mellan Belize och Guatemala.

Belize är det enda land i västra halvklotet där jag missat att besöka huvudstaden – retligt även om alla som har varit där säger att Belmopan är en urtråkig liten håla (”Rönnbären var nog ändå sura sa räven som inte nådde upp…”).

I Belize City hade man hela tiden intryck av att staden var en kuliss för en gammal Hollywoodfilm om Karibien kring förrförra sekelskiftet. Många vita tvåvåningshus på styltor, avkopplad atmosfär (då). En salig folkblandning av mestiser, svarta, vita, östasiater, ”mayaindianer”, indier, samt religiösa mennoniter i isolerade kolonier etcetera. Folket pratar engelska och spanska (tvåa) . Skön lugn stämning som nu kanske har gått förlorad.

Ännu mer som en film blev det när jag åkte båt genom ”tricksiga” mangroveträsk ut till glesbebodda avsides belägna ”skärgårdiga” paradisöar á la Söderhavet. Vilkas småbyar hade den obligatoriska palmklädda sandstranden (taget från Taubesången) invid enkla ruckliga trähyddor, upphängda nät och gråslitna fiskarkanoter.

Där snorklade jag med den infödda lokalbefolkningen i Belizes okända hemlighet – en av världens största korallrev. Det var en färggrann, omväxlande och fullständigt uppslukande totalupplevelse – endast störd av enstaka envist snokande småhajar. De var liksom ormarna i paradiset.

Mitt största minne är dock de riktiga mollusker vi träffade på nervid havsbottnen (slabbiga blötdjur i skyddande skal). De kallades ”conch-shells” av de karibiska svarta som med förtjusning krossade skalet och åt de drygt handstora havsdjuren råa – direkt i munnen.

Jag prövade också, vilket jag fortfarande har dåligt samvete för. När jag bet av en tugga av det formlösa ”slafsdjuret” sköt nämligen två smala stänglar upp ur gelémassan. Och två små intensiva ögon stirrade anklagande på mig!

Hans Norebrink

# Benito Juarez, som fått Ciudad Juarez uppkallat efter sig, var ”indianpresident” (First Nation, Amerindian, ursprungsamerikan, American Indian, Native American) och nationalhjälte sedan han på 1800-talet bekämpat utländsk ockupation.

Mexikos och Latinamerikas förste och ende ”indianske”president? Nej och nej.

Biologiskt var han ”uramerikan”, men kulturellt var han mestis – den ”rasblandade” mellan-grupp/klass som kom att dominera Mexiko (och Latinamerika) efter befrielsekriget mot de spanska kolonisatörerna.

Förste ”riktiga indianpresidenten” var/är vår tids Evo Morales i Bolivia, som är aymaraindan såväl biologiskt som språkligt och kulturellt.

”Indianer” eller ”pueblos originarios” är de som på alla de tre ovannämnda sätten plus i klädsel och med bykommunala (”ayllun”) kollektiva lantliga traditioner är pueblos originarios (ursprungsfolk). ”Mestis är en biologisk blandning av vita och ”indianfolk”. PLUS de ”indianer” som kulturellt och språkligt låter sig ”mestiseras” (omvandlas). Då blir de vanligen accepterade som mestiser (i verkligheten, om än inte genetiskt).

# Fakta Utrikespolitiska institutet: Guatemala… levande ursprungskultur med åldriga rötter… våldsamma historia… Inbördeskriget 1960-1996 krävde mer än 200.000 människors liv. Flertalet var fattiga mayaindianer som föll offer för militärens övervåld. Efter kriget har omfattande våldsbrottslighet och korruption brett ut sig. Guatemala… resurserna är extremt snedfördelade och många lever i djup fattigdom”.

Jämför även med det ex-jugoslaviska krigs-folkmordet i Srebrenica med 6000-8000 mördade europeiska muslimer. Hur mycket (och ganska bra) det har uppmärksammats – i relation till hur lite man har uppmärksammat den pingströrelseaktive guatemalanska folkmordspresidenten Ríos Montt och hans mångdubbelt fler mördade (med stöd från USA, Israel och diverse slags evangeliska/karismatiska/pentecostal pingströrelseförsamlingar – samt hyllad av den ”kristne” USA-presidenten Ronald Reagan). Massmördaren Ríos Montt dog ostraffad 2018.

Tilläggas kan att jag gick till en tandläkare i Guatemala City som informerade mig om att jag hade 16 hål! Då väntade jag till jag kom hem, och där fann folktandvården att jag bara hade en antydan till ett hål.! Tänk då vilken korruption Guatemala hade och har på högre nivå i samhället!

# Även i gerillarörelserna FSLN i Nicaragua och ELN i Colombia hade olika grader av aktiva kristna & befrielseteologer & katolska präster i sina led. Prästen Camilo Torres dog kämpande med vapen i Colombia. Befrielseteologi betonar de kristnas ansvar att liksom Jesus sätta de fattiga först.

# Mayatalespersonen Rigoberta Menchu fick Nobels fredspris 1992. Tyvärr framkom senare vad som såg ut som oklarheter, minnesfel eller enstaka överdrifter av vissa enstaka händelser (oklart varför man behöver överdriva ett folkmord) i hennes skildring av förtrycket av den fattiga befolkningsmajoriteten. Dessa mindre felaktigheter kom jag att vidarebefordra när jag under hennes Sverigebesök intervjuade henne som journalist på Nya Wermlands-Tidningen. Likaledes kom dessa oklarheter med i tidningen Smålänningen där jag påbörjade enklare versioner av mina resekåserier. Jag beklagar detta, men då var dessa (små)saker inte allmänt kända.

Detta hindrar en inte heller från att att slå fast att Rigoberta Menchu har gjort ett stort arbete för det guatemalanska folket, och för den fattiga majoriteten, som utsatts för ett rasistiskt folkmord på mayafolket. Var i borgerliga media tog och tar man statsterrorn i indianlandet Guatemala på verkligt allvar? Tänk om 200.000 människor hade mördats av säg den forna ”kommunistiska” statsdiktaturen i Rumänien?

# Jag prövade några gånger marijuana i min ungdom. Sedan dess är jag benhårt emot droger, som kan ses i min text. Min bror Lars gick under, delvis i drogmissbruk. Andra kan ha andra åsikter, men jag går på den hårda linjen mot droger – inga legaliseringar1

# Guatemalas mayagerilla ORPA var en av fyra motståndsrörelser som samordnade sig. 1996 slöt de fredsavtal med regeringen. Fattigdomen är kvar och elitförtrycket. ORPA ville – liksom många i indianlandet Bolivia – kombinera klasskampen för de fattiga, med den etniska kampen för ”indianfolkens” identitet, och kollektiva rättigheter för urfolken (Slagord i Bolivia: ”Clase y nación” = Klass och Nation).

# Att jag är så engagerad indiankampen beror på att jag har varit volontär i indianlandet Bolivia, liksom i Nicaragua och El Salvador. Och i början av 80-talet arbetade jag på fritiden för Göteborgs Centralamerikakommitté – till stöd för främst den väpnade befrielsekampen i Nicaragua, El Salvador och Guatemala.

# Av koloniala och imperialistiska utsugningsskäl hamnade många fattiga länders blivande huvudstäder vid kusten, där rikedomar (och slavar) från dessa erövrade länder kunde skeppas ut till rika länder. Idag pågår därför en trend att skapa nya huvudstäder som ligger centralt, i inlandet och med mindre befolkning än dagens ofta överbefolkade huvudstäder. I praktiken blir ofta många statliga funktioner kvar i den gamla huvudstaden. Ofta landets största stad. Se exemplen nedan med gamla till nya huvudstäder:

Belize (Belize City – Belmopan), Brasilien (Rio de Janeiro – Brasilia), Elfenbenskusten (Abidjan – Yamoussoukro), Benin (Porto-Novo – Cotonou), Nigeria (Lagos – Abuja), Burundi (Bujumbura – Gitega), Tanzania (Dar es Salaam – Dodoma), Kazakstan (Almaty – Aqmola=Astana=Nursultan), Pakistan (Karachi – Islamabad), Sri Lanka (Colombo – Sri Jayawardenaputra), Burma/Myanmar (Yangon/Rangoon – Naypyidaw), Malaysia (Kuala Lumpur – Putrajaya), Sydkorea (Seoul – Sejong City).

I många fall är båda städerna officiellt eller inforrmellt huvudstad, och de kan ha delade statsfunktioner. Andra länder har två huvudstäder sedan gammalt. Egypten bygger en ny huvudstad. Samma planer finns Angola och Argentina. Sydafrikas huvudstad Pretoria (en av tre) heter nu Tshwane.

# Stackars det mexikanska storölet corona i dessa pandemitider. Liksom spelet corona.

# Problemet med ordet ”indian” är att det saknas ett vettigt bättre ord. Jag använder därför olika uttryck på olika ställen. Plus citationstecken.

# De olika mayafolken blandar traditionellt, som i resten av Indoamerika, katolicism med sina gamla ursprungsreligioner. Exempelvis den kända ”mayaambassadören” Rigoberta Menchu. Indoamerika består av Anderna och Mesoamerika (det senare omfattar Centralamerika och Mexico).

Tyvärr växer idag den ibland opolitiska, numera mer konservativa, pingströrelsen i de fattigare världsdelarna. Guatemala ligger idag i topp i Latinamerika med kanske 40 procent av kristna fundamentalister (se även Brasilien). En förklaring är att urbaniserade bönder ersätter bygemenskapen med församlingens samhörighet.

# Latinamerika har haft många militärkupper och interna konflikter inom överklassen. Men bara några revolutionära förändringsförsök – som Kastkriget av Mayafolk på Yucatanhalvön i mitten av 1800-talel. Vidare i följande länder: Haiti, Mexiko, Bolivia, Guatemala, Kuba, Grenada, Nicaragua, El Salvador, Venezuela.

   En folklig resning i Guatemala 1944 ledde till en radikal regering och jordreform – och senare en militär kontrarevolution 1954. En liknande utveckling skedde under samma tid i Bolivia, revolution och jordreform – följt av militär kontrarevolution. Men i Bolivia fick ursprungsbefolkningen behålla de jordar de hade tillkämpat sig. Amerika två mest ”indianska” länder gick skilda vägar.

Läs mer:

• Hemliga polisen i Honduras
• Kaffe i Matagalpa
• Stora vänstertriumfen i Bolivia – urfolksseger över ”djupa staten”
• Bolivia: Klass plus etnicitet