I Aftonbladet har Ulrika Stahre skrivit en artikel kring Göteborgs konstbiennal (GIBCA) som kallas recension . Den är helt obegriplig och osammanhängande. Biennalen ska visst handla om Göteborgs koloniala historia men om den gör det, hur den gör det och hur de olika delarna hänger ihop går inte att förstå genom att läsa Stahres artikel.
Istället blir hennes artikel en avrådan från att besöka biennalen trots att jag misstänker att hon faktiskt gillar den. Men eftersom det inte går att begripa vad hon skriver blir det ändå en helt ointressant biennal. Kanske är recensionen också en avspegling av en hel osammanhängande konstbiennal.
Recensionen i Flamman är mer begriplig och då framgår det att GIBCA i stort sett inte alls handlar om kolonialism utan om en massa andra saker med mycket begränsad koppling till Göteborg. Samtidigt är artikeln av Paulina Sokolow full med okunskap.
Faktafel och okunskap
Exempelvis inget som heter industrifartyg. Det närmaste som finns är fabriksfartyg, dvs ett fartyg som har en fabrik ombord.
Det fartyg som finns med i den film som nämns och ska huggas upp på stranden i Pakistan är en oljetanker eller ett bulklastfartyg. Upphuggningsverksamheten på stranden i Pakistan har ingen som helst koppling till Göteborg eller svenska kolonialism.
Dessutom finns det inget som heter skeppsbrytargård utan det handlar om någon som använt Google translate och inte brytt sig om att ta reda på det korrekt språkbruk eller vad saker faktiskt heter på svenska. Att skrota fartyg heter skeppsupphuggning på svenska och platserna där det görs heter varv (shipyard på engelska). Upphuggningsvarv drivs av skeppsupphuggningsföretag. På engelska heter upphuggningsvarv ship breaking yards.
Hamnarbetarna i Göteborg och deras arbete är naturligtvis intressant men det har inget med Göteborgs koloniala historia att göra. Det har inte heller Paracastextilierna som förresten nu helt återlämnats till Peru. De stals av två svenska diplomater som sedan skänkte dem till Göteborgs stad.
Sen har vi skeppet Havmanden. Det danska fartyget som sjönk vid Risö norr om Knippla i Göteborgs skärgård år 1683. Skeppet var inte på väg till Västindien när det sjönk. Det var på väg till Köpenhamn efter att besättningen gjort myteri. De fångar och kolonister som skeppet skulle ta till Karibien släpptes av på Azorerna och skeppet vände sen tillbaks för att går till Köpenhamn. Nånting med Göteborg att göra har historien inte.
Göteborg och kolonialism
St. Barths (St. Barthelemy), den svenska kolonin i Västindien var mycket riktigt ett centrum för slavhandel. Men framförallt var det ett centrum för smuggling på samma sätt som Göteborg var det. Smuggling till och från USA i båda fallen såväl som tesmuggling till England och Skottland i Göteborgs fall. Slavhandeln på St. Barths bedrevs dock i huvudsak inte av svenskar och i allmänhet aldrig på fartyg med svensk flagg.
Men onekligen har det med svensk kolonialism att göra. Dessutom har det en koppling till Göteborg genom den så kallade franska tomten. Franska tomten är ett helt kvarter som uppläts till franska staten som ett frihamnsområde i utbyte mot St. Barths.
Särskilt intressant verkar dock inte utställningen heller om vi ska döma av recensionen i Flamman. Inte heller av Sara Arvidssons mer kunniga recension i GP ger nåt sken av att utställningen är intressant även om Arvidsson verkar försöka göra det.
GIBCA behandlar inget av det som var Göteborgs viktiga kopplingar till kolonialism, rasism och slavhandel. På grund av det så river den sannolikt inte heller upp några sår. Sillexport och järnexport samt sockerimport. Eller för den delen historien som slavhandlaren på Pölsebo. En tycker ju att en utställning om Göteborgs koppling till kolonialism borde handla om den kopplingen och inte nåt annat.
Läs mer:
- Slavhandlaren på Pölsebo
- Franska tomten
- Slaveriet – något som även svenskar profiterade på
- Christian Arfvidsson och sillen
- Sockerbruken
- Slavhandlaren eller smugglaren på Pölsebo gård
- Färjenäs – slavhandlare och fossilindustrins vagga
- Koloniala lämningar i Göteborg
