Halvvägs in i ”Vårt enda liv” hoppar man till inför ordet ”pöbel”. Dess sura klang bryter mot det milda och sakliga tonläge som kännetecknar Martin Hägglund: svensk-amerikansk filosof och professor vid Yale som presenterades inför sitt sommarprat som ”ledstjärna för den nya amerikanska vänstern”.
Hans bok som nu översatts till svenska har blivit en otippad storsäljare – vilket inte bara kan förklaras av hur han, i bokens första hälft, lägger ut den mänskliga existensens grundvillkor i en porlande klar prosa. Grejen är hur han går därifrån till att öppet förespråka en revolution som ska avskaffa lönearbetet och pengarna.
För att förstå hur allt hänger samman blir det först nödvändigt att backa tillbaka 200 år i tiden.
Hegel
Pöbel! Någonting tycks brista när detta ord droppas av G.W.F. Hegel i andra hälften av dennes sista stora verk, ”Rättsfilosofin”. Året är 1820, en hel generation har förflutit sedan den franska revolutionens utbrott och den konservativa aristokratin har kopplat nya grepp om makten. Industrialiseringen drar fram genom Europa. Hegels rättsfilosofi är ett försök att samtidigt rättfärdiga kapitalismen, kärnfamiljen och den någorlunda demokratiska staten – i rationell samexistens. För varje problem som blottläggs, verkar hans filosofiska system även ge en lösning. Inte förrän i bokens andra halva brister det. Bristningens namn är just detta: pöbel.
Ordet syftar hos Hegel på alla de grupper som är oförmögna att se sig själva som samhällsmedborgare med rättigheter och skyldigheter. Pöbelns politiska affekter präglas i stället av laglöshet, förbittring och hån. Framför allt tänker han på de växande massorna av fattiga och arbetslösa i storstäderna. Men även bland de allra rikaste – de som tror sig kunna köpa vad som helst för pengar – grasserar en motsvarande pöbelmentalitet, noterar Hegel. Fattigdomen och rikedomen analyserar han som två sidor av samma mynt, biprodukter av den moderna kapitalismen som i förlängningen hotar att undergräva möjligheten till en rationell samhällsordning.
Pöbel
Pöbel! Året är 2020 i ett Europa där nu hel generation har förflutit sedan Sovjetunionens fall. I centrum för all politik står åter frågan om pöbeln, som nu tar sig allt fler olika skepnader. Gängkriminella och ensamkommande. Donald Trumps väljarbas och Sverigedemokraternas. Konspirationstroende och smittspridare. Nättroll och influencers. Skattesmitare och slöjbärare. Black lives matter och metoo.
Oavsett politisk hemvist, går det alltid att beklaga sig över en pöbel, även om just detta ord ofta undviks. Oftare används den tillrättalagda termen ”utanförskap” för att syfta på dem som står i vägen för att samhället ska hålla samman som det var tänkt. Precis som för 200 år sedan har arbetslösheten blivit till ett permanent ordningsproblem.
Åter till 1820. Hegel diskuterar två slags möjliga lösningar. En vore att låta de arbetslösa försörjas via bidrag, utan motprestation. Men därmed utestängs de även permanent från meningsfullt deltagande i samhället, menar han. Pöbelmentaliteten hotar då att befästas som ett permanent orosmoment.
En annan väg som Hegel diskuterar är att öka antalet arbetstillfällen, så att även de fattiga kan jobba för en lön. Alltså att öka produktionen, vilket dock förutsätter att det ska finnas tillräckligt med köpstarka konsumenter för att köpa alla varor. Hegel noterar hur ”överproduktion” tenderar att utlösa ekonomiska kriser som ytterligare förvärrar den sociala utslagningen. Att ”etablera kolonier” i främmande länder, för att sälja av överskottet, är inte heller någon hållbar lösning. I förlängningen väntar då krig mellan imperiemakter, människor som drivs på flykt – och framväxten av en global pöbel.
Nutiden
Tillbaka till nutiden. Stimulanspolitiken som håller 2000-talets kapitalism över vattenytan uträttar ett liknande trick, fast i tiden snarare än i rummet. Centralbankernas stödköp och nollräntor syftar till att skapa marknader där framtidens löner kan betala för dagens varor. Resultatet har blivit en finansiell kapitalism som utan tvivel har lyckats skapa en hel del arbetstillfällen, främst i storstäderna. Men stimulanspolitiken får samtidigt till följd att de som redan äger tillgångar – fastigheter eller aktier – blir ännu rikare, på bekostnad av alla andra.
Ekonomiska klyftor vidgas: mellan den äldre och den yngre generationen, mellan storstad och glesbygd. Se där receptet på den politiska polarisering som inte minst visar sig inför presidentvalet i USA – en tydlig illustration av pöbelmentalitetens utbredning, för att tala med Hegel.
Hägglund
Det är av detta skäl som pöbelns uppträdande i ”Rättsfilosofin” har betecknats som ett filosofiskt bombnedslag av Hegelforskare som Frank Ruda. Av samma skäl är det ofrånkomligt att temat dyker upp i ”Vårt enda liv”, när Martin Hägglund stakar ut sin egen väg från Hegel och vidare till Karl Marx, utifrån tanken att det inte går att skilja mellan existentiella och ekonomiska frågor.
Utan åthävor och utan begreppsliga dimridåer lyckas Hägglund skildra dessa avancerade sammanhang på ett sätt som blir tillgängligt även för ickeakademiker. Det är en häpnadsväckande bedrift.
Värde
Alla har hört talas om Marx arbetsvärdelära: att det endast är arbete som skapar värde. Traditionella marxister har försvarat denna lära som en evig sanning och därmed tolkat ”värde” som det givna måttet på välstånd.
Mot detta står en alternativ, ”värdekritisk” läsning av Marx, representerad av bland andra Moishe Postone – dit även Martin Hägglund ansluter sig. Kapitalismen analyseras då som ett system byggt på ett helt eget värdemått – socialt nödvändig arbetstid – vilket rymmer en dialektisk motsägelse. Varje enskilt företag som vill överleva i konkurrensen tvingas till att ständigt öka sin produktivitet, alltså minska den arbetstid som är nödvändig för att producera en viss mängd varor.
Allt mer mänsklig tid måste sugas in i produktionen av allt fler varor, vilka dessutom måste gå att sälja på en allt större marknad.
Marknad och tillväxt
Marknadens utbredning i rummet är i stort sett avslutad, när det kapitalistiska lönearbetet nu dominerar i all världens länder. En återstående dimension är tiden. Varornas livslängd kan förkortas och kreditkedjorna kan sträckas allt längre in i framtiden genom ökad skuldsättning, även om grunden då läggs för nya finanskriser.
Slutligen kan marknaden expandera i kulturell mening, genom att allt fler moment av vår existens stöps om till konsumtion av varor med ett pris.
Allt för att hålla liv i tillväxten av värde. Allt för att skapa jobb.
Trots att den ökade produktiviteten borde leda till ökat välstånd och allt mer fritid, så blir resultatet splittrat: arbetslöshet för vissa, en orimlig arbetsbörda för andra – plus en systematisk oförmåga att ta hänsyn till planetens ekosystem.
Martin Hägglund följer Moishe Postones värdekritik så långt att han måste uttrycka sitt tvivel på den parlamentariska vänsterns strategier. Lugnt och sakligt tar han avstånd från socialdemokratin – ett ord som här får beteckna all slags vänsterpolitik som syftar till att omfördela samhällets rikedomar mer rättvist, utan att ifrågasätta att rikedomarna ska produceras av lönearbetare och säljas som som varor.
Välfärdsstat
Välfärdsstaten i dess klassiska form är enligt Hägglund omöjlig att återuppliva, då den är helt beroende av en kapitalism som expanderar i tillräckligt snabb takt för att det ska bli vinster över som staten kan omfördela till välfärd. Ända sedan 1970-talet har grunden för en sådan modell urholkats genom sjunkande tillväxt. Men det som har stagnerat är inte samhällets faktiska förmåga att skapa välstånd. Problemet ligger enligt Hägglund i kapitalismens specifika mått på värde, som sätter gränser för vad som alls går att omfördela. Lösningen kallar han för en ”omvärdering av värde”.
All ekonomi är i grunden en tidsekonomi, men tid kan värderas såväl negativt som positivt. Nedlagd arbetstid kan räknas som en kostnad, så länge vi befinner oss i nödvändighetens rike. Tiden som vi tillbringar i frihetens rike har däremot ett värde i sig, påpekar Hägglund. Om något ska tjäna som mått på ökat välstånd så är det inte en ökning av den förra tiden, utan den senare.
Arbetssamhället
Samma poäng har gjorts otaliga gånger förr, exempelvis av Roland Paulsen i hans bok ”Arbetssamhället” som rönte stor uppmärksamhet när den utkom för tio år sedan. Även där ställdes frågan varför vi inte får mer fritid, trots att tekniken ständigt fortsätter att minimera den nödvändiga arbetstiden.
Paulsens antipatier mot Marx fick dock hans svar att stanna på en rent ideologisk nivå. Vi jobbar så mycket eftersom ”den västerländska värdeskalan” premierar arbete, till den grad att företag i stor skala avlönar folk för att utföra ”tomt arbete”, påstod Paulsen. Analysen står i skarp kontrast till Hägglunds värdekritik som utgår från kapitalismens innersta motsättning, den som gör att det ständigt behövs både mindre arbete och mer.
Ännu en djupgående skiljelinje rör förståelsen av fritid. För en arbetskritiker som Paulsen är saken enkel: färre arbetstimmar betyder fler fritidstimmar, och mer fritid betyder en större frihet för individen att forma sitt liv. Martin Hägglund avfärdar däremot tanken på ”att tillhandahålla tomma enheter av tid åt isolerade individer”. Hellre än fritid vill han tala om ”socialt tillgänglig fri tid” – ett begrepp som lutar sig tungt mot Hegel.
Poängen är att frihet inte bara är frånvaro av begränsningar, utan bara kan ha mening i samvaron med andra, grundat i en förmåga att ta ansvar till hur man väljer att använda sin tid.
Demokratisk socialism
Visionen hamnar onekligen nära vad Karl Marx, i lika vaga termer, betecknade som ”kommunism”. Martin Hägglund och hans amerikanska läsekrets föredrar omskrivningen ”demokratisk socialism”, vilket alls inte får förväxlas med socialdemokrati. Det blir missvisande när svensk press slentrianmässigt nämner Hägglund i samma andetag som Bernie Sanders.
Inte ens de rödaste vänstersossar tar sikte på att penningekonomin ska avskaffas, men det gör faktiskt Hägglund – även om han möjligen skulle invända mot ordet ”avskaffa” och föredra något mer hegelianskt verb. Tanken är givetvis inte att förbjuda handel, utan att låta marknaden ersättas av mer demokratiska sätt för att allokera resurser. Hägglund antyder att det kanske ändå ska finnas någon form av priser, men dessa ska då inte styrs av tillgång och efterfrågan utan av produktionens kostnader, både i mänsklig tid och i belastning på naturen.
Människor ska inte längre arbeta för att de måste få in en lön, utan utföra sysslor av fri vilja.
Det som saknas
Hägglund tvekar inte att kalla detta för en revolution, men låter det förbli osagt hur lång tid han tänker sig att den kan kräva. Steg i nämnda riktning skulle onekligen förutsätta att människor redan från unga år fostras till frihet och ansvarstagande. Men vilken auktoritet ska då vuxna ha över barn? Hägglunds tystnad i fråga om familjens funktion är kanske talande för hans projekt.
Frånvarande är även ondskan. Detta blir desto mer slående med tanke på hur Hägglund ägnar bokens första hälft till att gå i dialog med kristna tänkare som Augustinus och Kierkegaard. Men dialogen håller sig rätt strikt till frågan om livets ändlighet och naturliga skörhet. Att människor även med brinnande lust kan ta livet av varandra – stundtals i religionens namn, stundtals i kärlekens – är ingenting som tillåts förmörka de existentiella meditationerna.
Fenomen som nationalism, rasism och antisemitism lyser också med sin frånvaro i ”Vårt enda liv”. Kan en vision för radikal samhällsomvandling ta så lätt på risken för att människor ska engagera sig i våldsamma pogromer, hellre än i sin egen mödosamma befrielse? Vi kastas tillbaka till frågan om den pöbelmentalitet som analyserades av Hegel och som nu, 200 år senare, tycks fördunkla sikten åt alla håll.
”Vårt enda liv” tycks liksom vara skriven i ett välsignat gryningsljus som jagar alla skuggor på flykten. Däri ligger nog en del av bokens lockelse.
Rasmus Fleischer
Tidigare publicerat på Copyriot.
Läs också:
