Antiekonomismen “ställer Marx i skarp motsättning till nästan alla ekonomer”, skriver Søren Mau. Ett påstående som kan retar upp en och annan, inte minst många marxister, som bestämt menar att Marx var ekonom. Vilket han dock inte var. Åtminstone ingen nationalekonom.
(Här tycker jag att Mau kunde ha varit lite mer precis. På flera ställen i boken uttrycker han sig ganska svepande om “ekonomivetenskapen” när han i själva verket verkar syfta på nationalekonomin. Det finns även andra ekonomivetenskaper med delvis andra premisser, inte minst företagsekonomin, som förtjänar att kritiseras i egen rätt, precis som alla andra samhällsvetenskaper.)
De flesta som har kallat sig marxister har utgått från att Kapitalet är en nationalekonomisk skrift där Karl Marx meddelat sina insikter i hur “ekonomin” fungerar. Samhällsvetare som hänvisat till Marx, oavsett om de velat hylla eller avfärda, har delat samma missförstånd; de har tagit för givet att Marx var en “ekonomist”.
Många nyare marxläsningar – inklusive denna – understryker i stället att Marx ägnade sig åt ekonomikritik. En sådan kritik har flera dimensioner, den riktar sig mot ekonomins brutala verklighet, men också mot det ekonomiska vetandet som sådant. Søren Mau betonar den sistnämnda dimensionen, hur Marx avvisar all “ekonomism”.
Ekonomism
Ekonomism syftar här på idén om att “ekonomin” är en ontologiskt separat sfär av samhället, styrd av en särskild logik. Ekonomerna vill förvandla sociala förhållanden till abstrakta, kvantifierbara enheter, till variabler i modeller, fortsätter Mau.
Vi befinner oss fortfarande i det första kapitlet av Stum tvang och börjar ana en tendens hos författaren att avvisa kvantitativa resonemang i allmänhet, eller åtminstone inte tala om kvantifiering i positiva termer, som ett hjälpmedel för mänskligt samhällsliv. Detta är kanske symptomatiskt för många filosofer. Men riskerar det inte att grumla förståelsen av “ekonomism”? Vi får väl se längre fram i boken.
I borgerligt tänkande tenderar ekonomin att definieras som den sfär där makten är frånvarande. Ekonomin definieras nämligen utifrån marknaden (en del av ekonomin som får representera helheten) och marknaden består per definition av frivilliga överenskommelser.
Med antagandet om en transhistorisk ekonomisk rationalitet framstår kapitalismen som den naturliga konsekvensen av att undanröja sådant som står i vägen för den mänskliga naturens förverkligande.
Sociologisk teoribildning har länge förhållit sig till Marx, ofta via motreaktioner mot den ekonomiska reduktionism som de associerat med Marx. Särskilt weberianska sociologer tröttnar aldrig på att slåss mot denna påstådda reduktionism. De har projicerat en ekonomistisk ekonomiförståelse på Marx. De reducerar också Marx maktanalys till en fråga om klass, om en klass makt över en annan klass, trots att den även visar hur kapitalets makt kan skära tvärs igenom klassuppdelningen och i slutändan riktar sig mot alla som lever i detta samhälle.
Rasmus Fleischer
Ursprungligen publicerat på bloggen Copyriot.
Läs också:
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.